Miljödilemman och nostalgi på filmfestival

Hälften av redaktionen är på resande fot och Göteborg invaderas av filmfestival. Förutom en ovanligt lugn stämning på kontoret innebär det också dagar och kvällar fyllda av nya filmupplevelser.

Camino blev inbjudna att medverka i årets seminarieprogram på filmfestivalen. Föremålet för diskussion var den isländska filmen Dreamland av regissören Andri Magnason som redan 2004 kom ut med en bok i samma namn. Filmen handlar om hur Island har lockat den smutsiga aluminiumindustrin till ön med hjälp av billig ”miljövänlig” energi. Energi som i sin tur kommer från en allt mer intensivare utbyggnad av vattenkraft. Tillsammans med regisörren, före detta ärkebiskop KG Hammar samt universitetslektor Tyrone Martinsson från Malmö satt jag som representant för Camino i en panel som diskuterade konflikten mellan ekologi och ekonomisk tillväxt och värdet av orörd natur.
För mig personligen var filmen Dreamland en stor överraskning. Jag , och säkert många med mig, har sett på Island som ett föregångsland vad gäller satsningar på förnyelsebar energi. Filmen visar på komplexiteten i miljöfrågan och påminner om hur en lösning inom ett område ofta kan innebära problem inom ett annat. För om grön energi används för att subventionera en av världens smutsigaste branscher – hur grön kan den då sägas varaa? Och om priset för den gröna energin är att en stor del av Islands unika landskap läggs under vatten – är det då värt priset?
Jag rekommenderar dig som har möjlighet att se filmen, och bilda din egen uppfattning.
(Läs mer om filmen här.)
Tack vare min medverkan på seminariet om Dreamland fick jag tillgång till ett vip-kort som ger fritt inträde till alla filmer under festivalen i mån av plats. För att försäkra mig om att få plats gick jag idag på film under lunchen och det planerar jag att göra även under resten av veckan. En given film på dagens lista var Seasons of a Live – en av de allra första spelfilmerna någonsin från Malawi i Afrika. Jag var i Malawi 1998 och det var min vistelse här som i mångt och mycket lade grunden för mitt senare engagemang.
Tyvärr saknade filmen helt miljöbilder så igenkänningsfaktorn var noll. Men jag lämnade ändå biografen berörd och med ett leende på läpparna.
Skådespeleriet och dialogerna var kanske inte de mest imponerande, men historien och händelseförloppet nog så gripande. Och det är befriande att se en sida av Afrika som sällan skildras i media. Filmen var en del av årets tema Afrika.
(Mer om Seasons in a Life.)