Musik som ger mening

Människor söker efter svaren på de stora frågorna, i böcker, genom diskussioner och i debatter. Efter helgens Clandestino-festival i Göteborg känns frågan om meningen med livet plötsligt mer banal.

Jag hade tänkt skriva ett filosofiskt inlägg idag om lycka och mening. Men hjärnan är full av rytmer och färgstarka intryck från helgens festivalupplevelse i Göteborg. När jag lämnade Röda Sten igår var sista bandet fortfarande i full gång, och rytmerna från deras konsert följde mig en bra bit på vägen längs med vattnet. Jag ville egentligen inte alls gå, för vad jag bevittnade var nog helgens absoluta höjdpunkt, men jag kände mig tvungen att ändå slita mig för att orka upp till jobbet idag.

Festivalen jag deltog på heter Clandestino och bandet som avslutade var Staff Benda Bilii från Kongo. Inte bara deras musik lämnar intryck – det gör också bandets historia. De fyra sångarna drabbades av polio som små. Tre av dem tar sig fram på rullstol, den fjärde med hjälp av kryckor. På scenen dansar han, den fjärde, med endast kryckorna som stöd, med benen fladdrande i luften. Till sin hjälp har bandet ytterligare några musiker – varav en spelar på ett instrument som ser ut att vara tillverkat av en gammal aluminiumburk och någon form av ståltråd. Ljudet som tränger fram är något helt unikt och skär igenom musiken som en skarp kniv. Unikt är också soundet från slagverkaren som även han spelar på något som ser ut att vara gammalt skrot och virke.

Man kan inte tro att det är deras första turné i Europa som man bevittnar, för hos Staff Benda märks ingen som helst nervositet eller tveksamhet. Kanske för att just musiken är det mest självklara för dem i världen. För att det är musiken som de skapar som ger deras liv en mening utöver att överleva med sina handikapp.
Jag tänker på denna förmåga som vi människor besitter, att skapa något fantastisk av en till synes hopplös situation. Den fortsätter att överraska mig och föder mig med hopp för framtiden även för vår planet.

Själv lämnar jag festivalen full av ny energi och inspiration. Trots den kraftiga vinden känns cykeln lätt som en fjäder. Det är som om rytmerna i kroppen bär mig fram. Fast visst – jag har nog lite medvind också.

Övriga höjdpunkter från festivalen:

Terry Lynn från Jamaica är inget jag skulle lyssna på hemma, men på Clandestino får hon Röda Sten att vibrera med hennes sånger om det hårda livet i ghettot i Kingston. Jag står längst fram med Terry stundtals centimeter bort. Magiskt!

Det är ingen nyhet att musik från Mali svänger, men Fatoumata Diawara levererar det dessutom med hur mycket charm och värme som helst. Och hon kämpar sig fram med sin engelska och ger inte upp förrän hon hittat någon i publiken som kan översätta det franska ordet för "omskärelse" som en av hennes låtar handlar om.

Jag fattar inte varför Jaquee ännu inte slagit igenom stort Sverige. Under hennes konsert igår visar hon att hon är en av våra bästa just nu - och bandet svänger som sjutton. Jag studsar!

P.S Kolla in denna video från You Tube med Staff Benda Bilili