På bok- och biblioteksmässan presenterade Rättvisemärkt och Libris förlag boken Schyssta Bananer -den krokiga vägen till Rättvisemärkt. Boken är en svensk översättning av en bok av Harriet Lamb, en av hjältarna bakom framgången för Fairtrade i Storbritannien. Mer om boken hittar du här.

Min favorithistoria i boken är den om de indiska bomullsodlarna som köper en våg för de första premiepengar de fick som Fairtrade-certifierade:

Harriet citerar Ganga som är bomullsodlare inom ETC Chetna Organics: ”Innan vi blev Fairtrade Certifierade var penningutlånarna ett av våra största problem. Vi var tvungna att låna i början av säsongen för att kunna köpa frön och utrustning – och för att kunna betala extraarbetare som kan hjälpa oss att skörda bomullen snabbt när den är som bäst. De tog ut enorma räntor. Efter bara några månader skulle vi betala tillbaka en tredjedel av det vi hade lånat. Dessutom var vi tvungna att sälja bomullen till dem. Ofta lurade de oss när bomullen skulle vägas och mixtrade med vågarna för att inte behöva betala fullt pris. Genom att arbeta tillsammans kan vi få riktiga banklån till en bråkdel av penningutlånarnas ränta. Och vi kan inte bli lurade av någon när vi säljer vår bomull – för vi vet hur mycket den väger.”

Den där vågen blir så symbolisk. Genom att ha tillgång till egen kunskap kring en sån basal sak om den produkt de säljer som vikten kunde de utöka sin makt i förhandlingar med köpare. Kanske är det så enkelt att makt i slutänden oftast handlar om kunskap om sitt eget värde? Nästa steg är att se till att värdet i bomullsodlarnas vågskål växer.

I somras träffade jag bomullsodlare i Peru. Det sägs att man odlar världens bästa bomull i Peru, men av det märks inget i bomullsodlarnas ekonomi. Priset på bomull har sjunkit konstant de senaste 30 åren. I USA får bomullsodlarna över fyra miljarder dollar i subventioner. Tre fjärdelar av den amerikanska bomullen "dumpas" sedan på den internationella marknaden, ofta under produktionskostnaden. Det tvingar de bomullsodlarna i utvecklingsländer att också sälja sin bomull till underpriser, och de har inget statligt stöd att falla tillbaka på. Istället pressas produktionskostnaderna så mycket det bara går. Vilket i värsta fall får oacceptabla konsekvenser som barnarbete.

Det räcker kanske inte med en våg för att komma till rätta med de här problemen. Men man kanske man kan beskriva det som att vissa länder har fifflat med sin vågskål.

De senaste veckorna har tvättfrågan allt oftare dykt upp i åtminstone mitt medvetande. Senast i det nya numret av Camino.

På Rättvisemärkt är ju jag engagerad i den andra änden av den långa klädes- och textilprocessen -villkoren för bomullsodlarna. Men det hänger ihop. Om vi vill åstadkomma en hållbar textilindustri måste vi vara beredda att betala lite mer för våra kläder så att alla led, och inte minst bomullsodlarna, kan få bättre betalt och bättre villkor. Men för att vi ska vara beredda att betala lite mer vill vi också veta att kläderna och textilierna håller lite längre. Ett sätt är att köpa kläder med hög kvalitet, men ett annat sätt är att ta bättre hand om kläderna.

Det finns gott om tips om hur vi ska tvätta fulla maskiner i lägre temperaturer och hängtorka mer. För mig har alla tvättråd blivit till tvättäkta ångest varje gång jag går ner i tvättstugan. Jag bor i en liten lägenhet utan egen tvättmaskin. Alltså är jag förpassad till att använda tvättstugan. Där finns två gigantiska maskiner som jag förmodligen knappt skulle fylla om jag så sorterade upp hela min garderob. Dessutom finns det inget torkrum och på min balkong får allt som hängs ut en mystisk gulaktig beläggning av pollen och avgaser.

Men så fick jag en aha-upplevelse när jag läste i tidningen Dagen att modeprofessorn (coolt jobb fö) Matilda Tham har kommit fram till det självklara – det viktigaste tipset är att tvätta mindre . Hennes uppskattning är att bara sjuprocent av det vi tvättar är smutsigt!

Jag ska helt enkelt börja boka tvättid med längre mellanrum. Eftersom det är svårt att få tid med kort varsel i vår tvättstuga brukar jag för säkerhets skull boka ganska ofta. Nu får det vara slut med det. Jag ska skaffa mig en fin torkställning som jag också kan använda för vädring. En utmärkt ursäkt att skippa tvättiden med gott samvete.

Foto: http://www.flickr.com/photos/fabiotel/ / CC BY-SA 2.0

Jag är en dålig bloggare. Jag ska bättra mig. Jag börjar med att publicera listan på några av de länkar jag har på min netvibes sida som heter bra inspirationskällor för blogginlägg.

David Report blog –bussiness, design, kultur med lite hållbarhetsvinkel.
http://www.davidreport.com/

Monocle – ett livsstilsamagasin som alltid är lite för mycket men aldrig ointressant
http://www.monocle.com/

World Changing – Inspirerande och kreativ sida om hållbar utveckling
http://www.worldchanging.com/

Fabian Pattberg – trevlig blogg om CSR och social media
http://www.fabianpattberg.com/

CSR wire – väluppdaterad källa för CSR nyheter
http://www.csrwire.com/

CSR i praktiken –bästa svenska nättidnigen om CSR-frågor
http://www.csripraktiken.se/

Det finns gott om bra bloggar och hemsidor om hållbarhetsfrågor. Mitt problem är att de är så många och bra att jag allt för ofta hamnar i en länkspiral av intressant läsande istället för att blogga själv. Dessutom kan man ju ibland undra vad man själv kan bidra med i denna värld av oändlig analys och tyckande. Fast å andra sidan är det jag uppskattar mest hos andra bloggare intressanta länkar. Så hädanefter blir det fler men kortare blogginlägg med små länktips.

I sommar har jag rest väldigt långt. Hela vägen till Peru och Argentina. Nästan 3000 mil flög jag enligt min uträkning på Travelhappy.
Det gnager på mitt samvete, men samtidigt är det bara konstatera att det är oslagbart lärorikt att resa.
De långa milen hem på flyget ägnade jag mig åt att fundera på att vi i globaliseringsdebatten ofta pratar om att världen krymper. Visst är det på sätt och viss sant. Det är fantastiskt att på ett dygn förflytta sig från ett vinterkallt Buenos Aires till ett sommarvarmt Stockholm. Kanske ännu häftigare är det att jag och min vän i Buenos Aires båda hade Roxette som våra första idoler på 80-talet.
Å andra sidan finns det fortfarande avstånd i världen som är enorma. Bomullsodlarna jag träffade i norra Peru ägde varken spinnrock eller vävstol för att tillverka sina hantverksprodukter. Något som enligt min farmor nästan var en självklarhet för hennes mamma redan för 100 år sedan. När jag dagen efter besöket hos dessa bomullsodlarna befinner mig på en kosmopolitisk bar i Lima,som lika gärna hade kunnat ligga i London, tänker jag att det avståndet, mellan bomullsodlingen och baren, är större än en livstid.
Kanske är världen töjbar, snarare än krympande? Vi är några lyckligt lottade som får ta del av minskade avstånd genom att resa, studera utomlands och ha vänner i varje världsdel. För en stor del av världens befolkning är avstånden fortfarande stora. Men i töjbarheten ligger kanske också en möjlighet?

PS. strax bredvid baren i Lima hittar jag en rättvis handels-butik och café (på bilden)som säljer produkter från småodlare och hantverkare som vi också kan köpa i en världsbutik i Sverige. Då känns det plötsligt som avstånden krympte lite även för bomullsodlarna.

Min virtuella papperskorg har de senaste veckorna fyllts av förkastade blogginlägg om debatten Marit Paulsen startat kring ekologisk odling och genmanipulerade livsmedel. Förra veckan hade jag förmånen att lyssna till ett seminarium Kungliga Skogs- och Lantbruksakademien anordnade med Marit Pauslen och Åsa Domeij och blev definitivt klokare. Deras diskussion var mycket mer nyanserad än i media, men det blev knappast lättare att formulera ett blogginlägg. För er som är intresserade finns hela seminariet att lyssna på här.

Det positiva med debatten är att strålkastarljuset riktas på hur vi ska kunna mätta en allt större världsbefolkning. Många av lösningarna och problemen ligger i just jordbrukssektorn. Det behövs definitivt en debatt om effektivisering, men att genmanipulerad och icke-ekologisk odling skulle innebära fördelar för de som behöver det mest, det vill säga landsbygdsbefolkning som lever på småskaligt jordbruk, är knappast troligt. Jag skulle vilja dela med mig av två lästips med aspekter jag tror behövs i debatten:

Lim Li Ching från Third World Network skriver om studier som visar att ekologiskodling faktiskt är mer produktiv än icke-ekologisk i utvecklingsländer.

Klara Jacobson från SLU skriver också intressant om hur GMO inte är ett alternativ utan snarare ett hinder för småjordbrukare, i Vetenskapsradion Klotets bloggstaffett.

Jag tror inte det var Marits avsikt att skapa en svartvit debatt. Men det är synd att det blir en diskussion om huruvida det gör någon skillnad att stadsbor beställer ekolådor eller inte när all energi läggas på hur politik, företag och konsumenter kan verka för en jordbrukssektor och handel som är hållbar för både människa och miljö.

Påsken är nog min favoritledighet. Härliga vårdagar, inga krav på presenter och släktståhej och så självklart en massa choklad. Efter att ha bott ett år i Belgien blev jag något av en chokladfantast. Men det som är höjden av njutning för så många av oss har också en mörk baksida.

Kakaoproduktion är i flera delar av världen förknippat med oacceptabla arbetsförhållanden, usla löner och farliga kemikalier. Swedwatch påminner oss om detta i en vältajmad rapport inför påsken. Swedwatch rapport 2006 ”Chokladens mörka hemlighet” visade på att det i västafrika där mycket av kakaon som hamnar i svenska chokladkakor kommer från förekommer barnarbete, tvångsarbete och andra stora brister i arbetsvillkoren för de som jobbar på kakaoodlingarna. I uppföljningsrapporten som presenterades i dag visar det sig att de stora svenska chokladföretagen fortfarande inte har någon kontroll över arbetsvillkoren.

Här kan du läsa rapporten. Och för att välja schystare choklad till påsk finns här en lista över företag i Sverige som erbjuder Rättvisemärkt choklad.

Det är lätt att bli nedstämd när man tittar på nyheterna numer. Klimatkris, matkris, finanskris - trippelkris, eller kanske kris i kubik.
Kanske allra mest allvarlig är det Världsbanken lyfter fram i sin bagrundsrapport inför G20 mötet. Den visar hur hårt den globala ekonomiska situationen slår mot utvecklingen i låginkomstländer. Under 2009 riskerar 53 miljoner fler människor att tvingas leva på under 2 dollar om dagen.

Men det finns hopp. När jag blir allt för nedstämd brukar jag besöka gapminder.org och låta Hans Roslings diagram ingjuta hopp om att utvecklingen faktiskt går i rätt riktning. Titta själv:

Yes they can! from Gapminder Foundation on Vimeo.

Jag har en fullspäckad vecka, så bloggandet blir eftersatt. Men jag fick ett tips som jag vill dela med mig av. Trendwatching.com lyfter fram hållbarhet i sin månadsspaning. Trots finanskrisen har framtiden aldrig sett grönare ut enligt dem. I en månad som kommer att präglas av banker som krisar, G20-möte och stimulanspaket listar de 12 ecotrender som går att anamma i dag. Massor av roliga och spännande exempel, vissa grönare än andra.

Här hittar du spaningen.