Tankar inför Köpenhamn

Imorgon, lördag, åker jag och flera från Caminoredaktionen ner till Köpenhamn. För att få koll på konferensen på nära håll och delta i några av alla de manifestationer och demonstrationer som kommer att hållas. Det ska bli kul och jobbigt på samma gång, att sova på liggunderlag och springa mellan olika aktiviteter.

Jag läser att nio av tio svenskar ser sig själva som klimatmedvetna. Det är Naturvårdsverkets nya rapport som jag hittills inte tagit mig tid till att kolla i. Rapporten säger också att sju av tio anser att det är viktigt i sin umegängeskrets att man är medveten på och tänker på sin klimatpåverkan.
– Klimatfrågan håller på att bli en livsstils- och identitetsfråga, säger Maria Ågren, generaldirektör på Naturvårdsverket, i ett pressmeddelande.

Det låter ju onekligen riktigt bra, men jag är osäker på om det verkligen stämmer. Åkej, det kanske stämmer att människor säger sig vara klimatmedvetna. Men vad betyder det egentligen? Jag känner människor som är oerhört rädda för klimatförändringarna men som ändå flyger och shoppar som galningar och kör bil överallt de ska. Som inte riktigt får ihop det, som inte KAN förändra sig. Jag kan också säga att, ok, det är inte alltid politiskt korrekt att uttala sig ”miljöfientligt” i vänkretsen. Men samma sak gäller där – kanske sitter man och pratar om sin oro för klimatet och skryter om sina ekologiska teer i skåpet, för att lite senare boka semesterresan med flyg, mumsa i sig tigerräkor eller börja prata om kläder och prylar man nyss köpt. Detta eviga shoppande, tjatande om shoppande, om reor, om nya butiker, om nya märken, om nya flygrutter, det är som att det beteendet etsat sig fram i vårt inre. Som om vi vore inlåsta i en livsstil som vi inte kan ta oss ur. Jag är också inkonsekvent ibland, det är svårt att inte vara det.

Världen är inkonsekvent, media ger dubbla budskap, politikerna slingrar sig och företagen kommer med bortförklaringar. Visst finns många undantag, men krasst sett så är det inte konstigt att medborgarna blir schizofrena.

Jag har ganska låga förhoppningar om COP15 tyvärr. Jag tror att vi fortfarande har alldeles för många låsningar, rädslor och hinder för att våga lösa ett stort globalt problem tillsammans. Vi ser det fortfarande som vi och dem, som ett krig som ska utkämpas. Vi vågar inte visionera tillsammans – tänk om det leder till att kinserna får köra mer bil och vi mindre? Om det leder till att vi tappar suget att gå på stan och shoppa? Att indierna helt plötsligt är mer shoppingbenägna än amerikanarna? Tänk om vi skulle få lyckliga samhällen med nöjda medborgare istället för längtande samhällen och deprimerade medborgare? Vad händer med världen? Vågar vi låta den förändras? Vågar vi visionera? Vågar vi låta det snurra till i våra huvuden ett tag? Kom igen världen, om vi satsar, vad kan vi egentligen förlora? Skit i om politikerna misslyckas i Köpenhamn, det är ute bland människorna, individerna och kollektiven där förändring börjar. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Politikerna gör bara det vi ger dem legitimitet att göra...