Yogalek utan flum

Förra helgen var besökte jag Yogagames, ett stort event på Svenska Mässan i Göteborg, fokuserat på bara yoga i tre dagar. Det var skitkul. Mest intressant var att få lära sig tekniker som några av världens främsta yogalärare använder sig av.

Uppfattar det som svårt att skriva om yoga utan att det låter flummigt eller klyschigt. Det är alltid svårt att skriva om upplevelser i det inre.
Jag har praktiserat yoga i ett antal år nu och det har varit en del av att forma den jag är idag. Den har gjort mig mindre resultatfokuserad och mer närvarande. Det har också blivit ett andningshål i en ibland hysterisk vardag. Men viktigast av allt – den har fått mig att ifrågasätta mitt tempo och fått mig att dra ner det rejält. Först nu kan jag säga att jag är på väg mot ett ganska bra tempo i mitt liv. Ett tempo som passar mig och inte en superpresterande, hypersocial, morgonpigg, träningsbesatt multientreprenör som har bara bra relationer med alla, löser konflikter på en sekund och skuttar upp och är redo för varje nytt ögonblick och happening. Det var nämligen det jag hade som förebild länge, men som inte passar mig.

Det viktiga med Yoga är att man får leka, det är inte blodigt allvar. Därför gillar jag namnet Yogagames. Trots att jag tränade i sju timmar förra helgen, så orkade jag, eftersom det inte är på allvar utan bara skoj.

Min första pass var med Duncan Wong- den smidige killen på bilden ovan. Inte den bästa pedagogen kanske, men fantastiskt duktig. Bara att titta på en sådan person ger inspiration. Resten av helgen träffade jag idel grymma instruktörer: James Da Silva, Camilla Bergstrom, Katy Appelton, Linda Erlandsson med flera.

I höstens första nummer av Camino kommer jag att presentera några av de nya trenderna inom yoga, med exempel från Yogagames.