Dreamhack: Energidryck & cyberkapitalism

Camino har de senaste två åren bevakat sommarfestivalernas miljöarbete. Under vintern lyser de stora musikfestivalerna med sin frånvaro men det är annat i görningen. I helgen samlades 10 000+ datorintresserade och festade loss med energidryck, Billys pan-pizza och en av världens fetaste internetuppkopplingar. Det var dags för Dreamhack Winter 09 i Jönköping.

Under 1990-talets första hälft sögs jag upp i det som kallades "demoscenen", en virvel av kreativitet som uppstod i skärningspunkten mellan tusentals unga och nördiga människors behov av att bli sedda och de allt vanligare hemdatorernas tekniska begränsningar. Det gällde att pressa ut så mycket musik, grafik och piffiga programmeringseffekter ur old school-datorer som Amiga och Commodore 64.

Vi kallade det "copyparty" eller "demoparty" – idag kallas det LAN-party eller datorfestival. Och det har gått från en underjordisk samlingsplats för kreativa datakillar på marginalen till en bred, närmast folklig och genomkommersiell tillställning där spel står i händelsernas absoluta centrum.

Dreamhack drar ström som en mellanstor mellansvensk stad och som på alla festivaler åtgår enorma resurser när alla människor skall äta och sköta sin hygien. Dreamhacks webbsida rymmer ingen information om miljöarbete och trots digra försök lyckades jag inte få tag i någon arrangör eller pressansvarig med koll på dessa frågor. Ett snack med folk som städade gav vid handen att man sorterade burkar för sig och brännbart för sig. Inte så värst imponernade kan tyckas. Visst hade det varit roligt om Dreamhack slagit på stora trumman med att de kör med grön el och så energisnål teknik som möjligt, men inget sånt alls vad jag kunde förstå.

Och maten då? Det handlar mer om rejäla portioner hamburgare och spagetti med köttfärssås och färdigrätter från Familjen Dafgårds än sofistikerade ekologiska snabbmatsalternativ. Det uttalade miljötänket lyste helt med sin frånvaro även i matutbudet. Dock erbjöds flera rimliga vegetariska alternativ.

Det var inte bara av nostalgiska själ jag åkte till Jönköping, det berodde också på att U, som forskar på online-spel, ville lyssna på några av de föreläsningar som hölls under Dreamhack. Hennes kollega Jonas Linderoth talade om genusperspektiv på spelande och Peter Zackariasson talade om cyberkapitalism, ett samlingsnamn för handel med karaktärer och artefakter kopplade till online-spel som World of Warcraft och socialisationsarenor i 3D-miljö som Second Life. Att ha status i ett online-spel innebär att ha en karaktär som har hög "level" och därmed till exempel utvecklat skills som andra inte har. För att nå en sådan nivå krävs 100-tals timmars spelande och givetvis har det utvecklats en svart marknad där karaktärer köps och säljs. En ny våg av guldgrävare drar ut i den digitala västern och sätter upp sweatshops i bland annat Kina och Mexico med personer som jobbar med att "levla upp" karaktärer som sedan säljs med enorm förtjänst på den svarta marknaden (64 000 kr för en topplevlad "gubbe" till World of Warcraft framspelad under taskiga arbetsförhållanden, någon?)

Vid sidan av karaktärer finns det också en marknad för svärd och andra "virtuella" attiraljer som kan användas inne i spelen. Det förekommer att spelare stjäl prylar av varandra och sedan säljer på eBay för tusentals kronor. Cyberkapitalism kan med andra ord tyckas problematisk men här finns också ett frö till något annat som skulle kunna kopplas till det som Ingemar Gustafsson på bloggen här bredvid kallar tillväxtens dilemma. Hur skapa tillväxt utan att nöta sönder jordens resurser? Man kan tänka sig en framväxande ekonomi där "virtuella" varor får en allt mer framträdande roll, där livsstilskonsumtion inte behöver innebära att man köper en ny topp av miljövidrig bomull varje lördag utan att man istället svidar om med "virtuella" kläder man köpt online – mer miljösmart, så länge elen till servrar och annat är grön. Kanske är cyberkapitalism ett möjligt svar på tillväxtens dilemma?