Kulturåret 2009 del 2: Musik,film

Dags att avsluta översikten över kulturåret 2009, denna gång med fokus på sådant som stod ut i årets flöde av film och musik med Camino-kopplingar. 2009 var året då artister som Ane Brun och Kristian Anttila vågade komma ut på allvar med sitt miljöengagemang och filmer som Avatar gjorde filmåret grönare än vanligt.

Under hösten var klimatfrågan på allas läppar inför COP15 i Køpenhavn. Det gick ju som det gick men inför mötet skapades såväl hållbar arkitektur i Køpenhavn som böcker och filmer med adress till klimatfrågan. En av de mer uppmärksammade var den brittiska filmen The Age of Stupid, en post-apokalyptisk tillbakablick från år 2055 till den tid som är vår just nu när vi kunde ha gjort något åt klimatförändringarna men inte gjorde det. Filmens ton är radikal och man frågar sig i slutet om "are we even worth saving?". Jag minns att jag lämnade biosalongen lätt uppskärrad men egentligen är det en ganska trist skapelse, full med domedagsretorik precis som i tidigare klimatfilmer.

I en intervju i Camino 13 kom Ane Brun ut som "klimatchockad", ett tillstånd som lett henne till den sympatiska satsningen No More Lullabies. I en gala på Södra teatern under International Day of Climate Action engagerade hon en stor del av den svenska artisteliten i ett 350 minuter långt låtmaraton med storheter som Benny Andersson, Tomas Andersson Wij, Robyn, Jaqee, Loney Dear och Christian Kjellvander.

I årets sista nummer av Camino konstaterade vi att Kristian Anttilla och hans flickvän, Caminomedarbetaren Amanda Ericsson vill ge tillbaka till naturen. Det gör de genom nystartade bandet Universal Zoo som bara sjunger om djur. Numrets tema utgick från formeln reuse – reuse – recycle och jag såg om kultfilmaren Agnès Vardas underbara film Efterskörd. Filmen handlar om "glanörer", vill säga återvinnare och lumpsamlare, ofta människor på marginalen som av tillfällighet eller nödvändighet tar vara på sådant som andra ratat (filmen släpptes under hösten i en ny DVD-box med Agnés Vardas filmer.

Filmåret avslutades starkt med dels svenska Tarik Salehs långfilmsdebut Metropia, en animerad dystopi där Europas tunnelbanor är ihopbyggda i ett enda stort nät och det är förbjudet att cykla, dels James Camerons omtalade storverk Avatar. Det rådde nån slags Avatar-psykos i bekantskapskretsen under veckorna kring nyår, verkligen alla skulle se den och verkligen alla tyckte den var fantastisk. Människornas rovdrift på naturtillgångar på planeten Pandora där smäckra infödingar med blå kroppar och allsköns djungeldjur gör livet surt för inkräktarna engagerade. Själv tyckte jag att den stundtals var bländande vacker och tekniskt imponerande men storyn kändes tillyxad och actionscenerna blev segdragna, speciellt "slutstriden".

Men det fanns en helt annan behållning med Avatar som handlar om filosofiska resonemang kring människan och de andra djuren och deras plats i omgivningen. På planeten Pandora är alla organismer, djur som växter, ihopkopplade i ett nätverk. De blå infödingarna kopplar upp sig mot djuren de rider på genom att plugga in sig med spetsen på svansen. Allting hänger ihop i en levande helhet, mycket likt det som den brittiska atmosfärforskaren James Lovelock kallar Gaia (efter en gudinna med samma namn i den grekiska mytologin). All levande materia på jorden kan, enligt Gaiateorin, ses som en övergripande enhet där livet självt antas påverka jordens biosfär. Filmens ontologi rymmer också ekon av norska Arne Næss ekosofi och nypopulära 1600-talsfilosofen Spinozas idé om gud som ett sorts nätverk som finns överallt som den skapande kraften i naturen. Det talas i filmen om hur allting som existerar är flöden av energi och materia, en uppfattning som Caminofavoriterna Karl Palmås och Otto von Busch ofta återkommer till ("flödesontologi"), med inspiration från filosoferna Gilles Deleuze och Manuel De Landa (mer om Karl Palmås och De Landas bok A Thousand Years of Nonlinear History i Camino 15, ute 12 februari).

Kort sagt, Avatar var ett snyggt avslut på den fina året 2009. Filmen kunde givit mig mer sett till berättelsen, men den tjänar absolut som en rolig och kraftfull ingång till vidare resonemang.

Med hopp om ett minst lika starkt kulturår 2010!