Är det värt det?

Träning har blivit folkligt. Även om svenskarna fortfarande generellt rör på sig för lite, så finns det i människors medvetande nu på ett helt annat sätt än tidigare, på gott och ont.
Dela artikeln

LEDARKRÖNIKA. Att röra på sig regelbundet har varit en naturlig del av mitt liv så länge jag kan minnas. Först som lek, hopp och spring, sedan idrott i varierad organiserad form. Jag har testat de flesta av de vanligaste sporterna, men det var fotbollen som erövrade mitt hjärta och merparten av min tid under min uppväxt.

Senare har jag testat mer ”vuxna” träningsformer som att gå på gym, spinning, löpning och annat jag gjort mest för effekten, inte för att det är kul. Inget av mina försök till nya träningsvanor höll särskilt länge, men som tur är kom jag underfund med varför. Om inte själva träningsformen i sig har en magnetisk dragningskraft, att det är så kul att jag inte kan vara utan det, eller att mina lagkamrater förväntar sig att jag ska dyka upp, kommer träningen hela tiden att vara upp till min egen självdisciplin.

Målet, vad det nu är - att bli starkare, få bättre kondis eller gå ner i vikt, måste vara värt uppoffringen. För mig var det aldrig värt.

”Visst finns det mål och mening med vår färd, men det är vägen som är mödan värd”. Så lyder den allt mer utslitna textraden från Karin Boyes dikt ”I rörelse”.

Det senaste året har jag upptäckt mountainbike – superkul! Det påminner mycket om snowboard-åkning i skog, vilket jag älskar, men är jobbigare. En snabb och intensiv träningsform ute i naturen – klockrent. En annan lek som jag upptäckt ihop med min fru är loppet Tough Viking, som kan beskrivas som en 8 kilometer lång hinderbana med lersimning, isbad, hopp över eldar och diverse klättring med mera. Innan vi sprang trodde jag att deltagarna var uteslutande übertränade machomän, men det visade sig vara en folkfest med människor i alla former. Fångarna på fortet, men i skogen!

Träning är idag folkligt. Även om svenskarna fortfarande generellt rör på sig för lite, så finns det i människors medvetande nu på ett helt annat sätt än tidigare, på gott och ont. I ett reportage från den nya superanläggningen i Göteborg utforskar jag gymmens massiva utbredning och vad som ligger bakom vår tids träningsiver. För visst är träningskort i de flesta fall både sund och hållbar konsumtion men trenden drivs också av att många människor mår dåligt.

Apropå vägen som meningsfull, häng med Nira Rodriguez Molin på den mytiska vandringsleden med det vackra namnet El Camino de Santiago. Den går man både för kropp och själ. Just denna kombo är mycket i fokus i det här numret. För det finns ofta existentiella drivkrafter till vår träning, såsom bryska uppvaknaden om sin egen hälsa, eller släktingar som får välfärdssjukdomar. Cyklingen har kommit som en frälsning för många medelålders män (som mig själv), och med den kommer ofta en pryliver av sällan skådad sort. Cecilia Cromnow utforskar ”lycramännens” värld i en härlig skildring.

Nä, nu börjar det bli dags att kasta sig på cykelryggen för att hämta på förskolan. Ta hand om er, men glöm inte bort att ha kul!