"Låt mig få vara som jag är och se ut som jag vill"

På senaste tiden har jag funderat mycket över normer. Jag inser att många saker som jag känner skaver lite i mitt liv, är sådana saker som handlar om jag inte följer en norm.
Dela artikeln

LEDARE Det finns normer i alla grupper – umgås jag med mina miljövänner så kan jag känna mig fel för att jag äger ett hus, har mycket prylar eller för att jag valt att inte helt utesluta kött. Umgås jag med med människor som lever enligt den lite mer traditionella normen kan jag känna mig fel för att jag ibland kan vara lite för killig för att vara tjej, för att jag inte är sminkad till vardags eller för att jag kanske ifrågasätter lite för mycket. Har jag kort kjol känner jag mig fel för att jag inte är en "sån tjej" egentligen, har jag mysigare kläder känner jag mig oproffsig. Umgås jag med andra familjer kan jag ibland känna att jag får gliringar för att jag ibland väljer jobb före barn och för att vi låter olika personer passa våra barn – för det råder en väldig hysteri kring att "barn mår bäst med sina föräldrar" just nu. Umgås jag med äldre så tycker de snarare att vi lägger för mycket fokus på våra barn.

"Jag har fan inte tid"

Jag säger som Stina Wollter gör i min intervju med henne i detta nummer: Jag har fan inte tid. Låt mig få vara som jag är, göra som jag tror är bäst och se ut som jag vill. Utan dömande blickar och små gliringar. Jag är så less. Jag kan vara superblond och samtidigt självhushållare och aktivist. Jag kan vara flerbarnsmamma och få gå runt i korta kjolar. Jag kan kämpa för hållbarhetsfrågor men ändå äta kött och köra bil ibland. Jag är inte en barnmisshandlare för att mitt barn är kvar sist på förskolan. Vi kommer ingenstans med att döma varandra hela tiden, jag önskar att vi snarare kunde backa varandra mera.

Jag erkänner, vi på Camino har varit dåliga på att skriva om sociala frågor, om klasskillnader, mångfaldsfrågor och icke-binära personer. I de senare numren har vi börjat tänka till lite extra kring det och i detta nummer, vårt norm-nummer, skriver vi om feminism, kroppspositivism, normkritik och klass och intervjuar människor som kanske inte så ofta blir hörda.

För visst måste vi alla dra vårt strå till stacken mot en mer hållbar värld, men vi måste också ha en förståelse för att bidraget ser olika ut hos olika människor med olika förutsättningar. Och att ansvaret rimligtvis borde vara olika stort beroende på vart i samhälletspyramid du befinner dig.

Jag hoppas att detta nummer får dig att fundera lite över hur du själv beter dig och hur du blir bemött. Att du vågar ifrågasätta lite mer och stå lite mer för vem du är. Välj bort några glassiga instagramkonton mot några mer verklighetstrogna, det är mitt första tips. Redan där har du börjat en resa, och har du väl öppnat ögonen lite så är det väldigt svårt att blunda igen.