Jenni Laiti kämpar för samernas mark

Under renbetet finns det pengar. Och där bör de stanna. I varje fall enligt ­konstnärerna och ­aktivisterna Jenni Laiti och Timimie Märak och ­journalisten Åsa ­Lindstrand som kallar Sverige för en kolonialmakt. Med hjälp av konst, känslomässigt engagemang och tid kan de snart ha lyckats stoppa ett ­internationellt gruvbolag från att sätta spaden i jorden.
Dela artikeln

Bland det första jag ser från buss 44 när den rullar in i Jokkmokks samhälle, borträknat Lilla Luleälv, några villor och ett däckföretag, är en flera meter hög bild av en kvinna i kolt som knyter näven. Det är en parafras av den berömda We can do it-bilden som var en del i USA:s krigspropaganda under andra världskriget. Bilden hänger på fasaden till Ájtte, svenskt fjäll- och samemuseum, och är ett konstverk av det anonyma konstnärs- och aktivistkollektivet Suohpanterror. Översatt till svenska betyder det lassoterror.

Jag har rest hit för att träffa Jenni Laiti, Suohpan-terrors ansikte utåt. Hon hämtar mig i sin bil och vi åker genom Jokkmokks samhälle, förbi kommunhuset i mörkbrunt tegel, ett stort svartmålat trähus där Sameslöjdstiftelsen Sámi Doudji håller till, flera hantverksbutiker, en affär som säljer koltar och konstnären och aktivisten Anders Sunnas ateljé. Jokkmokk är ett centrum för samisk kultur. Snart kommer vi fram till ett villaområde som ser ut att vara byggt på 90-talet, där Jenni bor tillsammans med sina två barn och sambo.

Vi tar av oss ytterkläderna och sätter oss ned vid familjens stora köksbord. Jenni berättar att hon ganska nyligen kom tillbaka från Kirkenes i Norge, en gruvort nära ryska gränsen där hon varit på konstnärsresidens och gjort research på Norges olje- och mineralpolitik. Med sig hem har hon inte bara nya detaljkunskaper om en av världens smutsigaste industrier, utan även en känsla av apokalyps. I den lilla orten blev bilden av tillståndet i världen smärtsamt tydlig.

– Man känner när man är där vid ishavet att här är världen slut. Man kan känna lukten av klimatuppvärmningen. Det luktar is och det luktar färskt.

Jag frågar om hon varit i Norge många gånger tidigare, men inser snart hur svensk frågan är. Jenni bor i Sápmi. Ett landområde som delats upp av de fyra staterna Sverige, Norge, Finland och Ryssland. Själv är hon född i Enare, som på kartan tillhör Finland, vilket rent tekniskt gör henne till en invandrare trots att hon inte lämnat Sápmi.

Jenni har länge varit en aktiv motståndare till exploateringen av ursprungsfolks marker och har engagerat sig i många strider. En av dem utspelade sig i Gállok. Bolaget Beowulf Mining ville öppna en gruva i Gállok (Kallak på svenska), ett markområde bara några mil utanför Jokkmokk, som används till renskötsel. År 2013 skulle de provborra, och då blockerade samer och miljö-aktivister vägen till området där provborrningarna skulle ske med en barrikad de byggt av stockar, stenar och konst. Barrikaden revs av polisen och byggdes upp igen av aktivisterna, om och om igen i flera omgångar. Konst- och aktivistgruppen Suohpanterror bildades år 2012 och var med i kampen om Gállok.

Jenni definierar sig som en aktivist som använder konst som metod för att nå ut. Hon säger att hon skapar konstformig politik. Hennes mål är alltså inte att göra konst, utan att skapa debatt och vara aktiv. Suohpanterror, som arbetar med artivism*, gör posters, performance och direkta aktioner. Ett genomgående tema i gruppens konst är kolonialism. Att gruppen är anonym har flera skäl, det kanske viktigaste är att de vill att konsten och det politiska budskapet ska få uppmärksamheten, inte konstnärerna.

Kolonialism är inte ett ord som används i svensk politisk terminologi, men många jag pratar med tror att det kommer.

Oavsett vilket ord som används så är själva innebörden något som är självklart där jag befinner mig nu.

På konditoriet City på Storgatan i Jokkmokk träffar jag Åsa Lindstrand som är chefredaktör för tidningen Samefolket och har bevakat den politiska utvecklingen i Sápmi under många år. Hon säger att koloniseringen sker på ett tydligt och bildligt plan när staten bjuder in utländska gruvföretag att exploatera marken. Skogsbolagen skövlar skogen och vinsterna hamnar inte hos dem som bor på markerna som exploateras. Kolonisering sker också i kulturen, menar Åsa, till exempel genom att många samiska barn i praktiken fortfarande inte får möjlighet att lära sig sitt språk, trots att de har rätt till det på pappret. Den svenska skolan har inte tillräckligt med utbildning i samernas historia och situation i undervisningen för att någon som vuxen ska förstå samernas situation i dag. Men koloniseringen sker också på ett mer subtilt plan genom språket. Därför finns det vissa saker de undviker att skriva i tidningen.
– Vi försöker att inte skriva ”statens mark” där det inte är det. Utan vi skriver ”den mark som staten säger sig äga” eller ”den mark som staten förvaltar”, säger Åsa.

Hon förklarar att marken idag uppfattas som statens för att det är så historien berättas. Men i själva verket finns det stora markområden som staten saknar lagfart på.
– Staten har stulit marken. De har kommit in och via administrativa åtgärder sagt att det här är statens mark. Och med tiden blir det en sanning. Det bara är något som sägs och sägs och sägs och till slut är det en uppfattning som inte ifrågasätts, säger hon.

Andra tecken på kolonialism som hittas i språket är att det nedsättande ordet ”lapp” fortfarande används. I Stockholm träffar jag Timimie Märak*, som också kallas Tim. Tim är poet, queer urfolkfeminist och transaktivist som arbetar för att öka synligheten för det samiska.

– Det heter fortfarande Lappland. Lappland! Det namnet är ett rasistiskt monument över en fjärdedel av Sveriges yta.

- Astrid Lindgren var smart nog att säga, hallå där, det står n-ordet i mina böcker, det funkar inte, vi måste ändra, säger Tim.

Tim, som också deltog i Gállokprotesterna, pratar mycket och fort. Hon/han kan beskriva hur kolonialismen fungerar i ett tio minuter långt dynamiskt och sammanhängande ordflöde, som knyter ihop både spiritualitet, kapitalism, HBTQ och renskötsel. Samtidigt kan Tim koka ner vad som behövs för att dekolonisera till ett enda ord: kärlek.
– Motsatsen till konsumtion är kärlek. Kolonisation går ut på att konsumera och konsumtionen bygger hat mot någon annan eller mot sig själv.
Då behövs kärlek som en motkraft som kan fylla hålet vi annars fyller med konsumtion. Det är så en får kraft att orka se utanför systemet, förklarar Tim.

Samtidigt som Gállokprotesterna fortgick bearbetade hon/han en nyligen avslutad relation till en man som misshandlat och våldtagit. Tim jämför därför kolonialismen med ett kärlekslöst och destruktivt förhållande.
– Ifall kolonialmakten hade varit en snubbe, så hade folk bett oss att göra slut, helst redan igår. Så länge vi försöker fixa förhållandet så kommer vi inte att komma någonstans. Vi måste ha vår uppbrottsperiod för kunna att skapa något nytt och någonting annat, säger Tim.

Att hela tiden förhålla sig till den som förtrycker, äter upp en, gör det svårt att andas och att synas på kolonisatörernas villkor är att bli sedd som en karikatyr eller inte alls förklarar Tim.
– Om endast en karikatyr syns av en kultur, då kvävs den, säger Tim.
– Vad gäller samernas situation så syns vi så lite att folk knappt har fördomar längre.

Det här med att synas och att existera är ett genomgående tema i Tims konst. En dag rann bägaren över och Tim skrev sin kanske mest kända dikt, Us Local People, som spelade en viktigt roll i protesterna mot gruvan i Gállok. Det var styrelseordföranden för Beowulf Mining, Clive Sinclair-Poulton, som under ett aktieägarmöte klickade fram ett fotografi av ett folktomt fjällandskap på storbildsskärmen och sa: ”En av de vanligaste frågorna jag får är ’vad kommer lokalbefolkningen säga om det här projektet?’ Då visar jag den här bilden och säger: Vilken lokalbefolkning?”. Vid ett senare tillfälle möttes Tim och Clive då han var på möte i Jokkmokks kommunhus och var tvungen att passera aktivisterna som samlats utanför under parollen ”Us Local People”.

I taket i vardagsrummet hemma hos Jenni hänger en trapets. Ett av hennes två barn håller på med gymnastik. Jag tänker att det verkar lite logistiskt jobbigt att både leva familjeliv och samtidigt ha ett politiskt engagemang. Hur orkade hon till exempel åka fram och tillbaka till barrikaderna i Gállok under så lång tid? Hennes svar är kortare än min fråga.
– Det var ingen lek.

Men sedan säger hon att hon också har mycket tidigare erfarenhet av aktivism och att det haft betydelse. Tio år innan Gállok var hon med om en livsförändrande upplevelse. Då försökte den finska staten skövla de sista urskogarna i norra Finland, precis i det område där hennes familj bodde. Som 20-åring gav hon sig in i kampen som stod mellan renskötande samer och den finska staten.
– Det blev mer radikalt än jag var van och det gjorde mig till den jag är i dag, säger hon.
Aktivisterna hon mötte använde andra metoder än hon tidigare arbetat med, bland annat artivism och civil olydnad.

Jenni tror inte längre att staten kan lösa situationen, utan tror att konsten och kulturen istället kan förändra. Hon berättar hur hon under uppväxten sett sin pappa arbeta med att försöka förbättra samernas situation utan att något förändrades. Hon hade själv engagerat sig i det samiska civilsamhället och lärt sig hur man jobbar demokratiskt inom systemet. Men i skogskampen tog hon till sig anarkismen.
– Vad gör staten och sametinget? Det händer ingenting. I skogen såg vi att det finns andra vägar också. Systemet lär oss att göra saker på ett visst sätt och att alla ska göra samma, men det fungerar inte alltid. Det behövs olika sätt att jobba på, säger hon.

Åtta år efter att kampen i skogen inleddes blev ett jättestort område skyddat.
– Det känns verkligen bra att ha gjort något och jag lärde mig att det lönar sig att kämpa, säger Jenni.

Även om det inte är skrivet i sten, så ser det hoppfullt ut även för Gállok. Planerna på gruvan ligger just nu på is. Det låter kanske som en solskens-historia, men Jenni säger att det är vanligt att kamper som dessa romantiseras. Verkligheten är allt annat än feelgood.
– Det var verkligen jättetungt. När jag tänker tillbaka på den tiden så var det alltid tungt. Man gör inte en sådan sak av glädje, säger hon.

Hon blir tyst en stund.
– Men man gör det av kärlek till markerna.

Läs mer:

*Artivism
Artivism är en ­kombination av orden art och activism och innebär konst som har som högsta syfte att påverka den politiska agendan. Den utvecklades i globala rättviserörelsen och kan ta sig uttryck både i traditionella konst­former som musik och film, men också i nyare former som till exempel subvertising, där en manipulerar eller gör parodier på till exempel reklam. Banksys konst ses av många som artivism.

*Timimie Märak

Timimie (Tim) Märak och systern Maxida Märak porträtterades av SVT i serien Sápmi Sisters som sändes år 2015 och har tillsammans även gjort radio­dokumentären Dagbok från Gállok för Sveriges Radio. Just nu genomgår Timimie en trans­utredning och använder hon/han som pronomen på svenska. På samiska finns inte orden hon och han, utan en säger ”son” om alla.