Miljardären som inte är nöjd

Peder Wallenberg har skapat sitt eget kretslopp för energi. En idé föder nästa, en kontakt leder till en annan och plötsligt har åtta idéer tagit form. När cancern kom gav läkarna en femtioprocentig överlevnadsdiagnos. – Dö, det har jag inte tid med, sa jag till dem. Sex månader senare var jag frisk.
Dela artikeln

Utanför fönstren ligger Lemshaga Säteri på Ingarö och morgnar sig i höstsolen. Några svanar äter i viken och träden skiftar i brandgult. I bortre änden av sjön har Peder låtit uppföra en av Milles välkända skulpturer, ”Guds hand”. Just detta exemplar hittade han i Japan och avtäckningen skedde i samband med skolavslutningen tidigare i år. Sjön har Peder återställt i enlighet med den ursprungliga sjön som låg här för fyrahundra år sedan, och skolan, Lemshaga Akademi, som ligger på ägorna, är ett hjärteprojekt.

Ett hjärteprojekt är även Peders organisation Carpe Vitam, fånga livet, vars grund är tolerans, medkänsla, envishet och respekt. Lemshaga Akademi har en grön profil och eleverna, 6-16 år, plockar plast, pratar hållbarhet och bloggar kontinuerligt om jordens framtid. För Peder hänger klimatet ihop med kultur och bildning lika mycket som hans eget liv hänger ihop med engagemang. Pengarna som möjliggör hans altruistiska projekt är enligt honom själv helt ointressanta – det är vad de används till som spelar roll.

– Det där är Greve Johansson och Jolly Bob. De är min familj från förr, säger Peder Wallenberg och ler.

Han sitter mitt emot mig vid ett bord dimensionerat för tolv, och pekar på två luggslitna gosedjursbjörnar modell större som sitter i en korgstol i hörnet. När alla är presenterade börjar Peder prata, och det råder inte brist på saker att samtala om. Svaren på alla mina frågor om drivkraft, motivation, prestation och ork landar i berättelser, och varje berättelse är livligt befolkad med allt från kungar och ministrar till grannar och barn. Hur många invecklade trådar anekdoten än innehåller handlar poängen alltid om framtiden.

– Det är ungdomen som spelar roll, barnen. De måste få självkänsla, känna att de har en framtid. Annars är det kört för nästa generation. Som på Junibacken (en upplevelsepark som Peder grundat, byggd på Astrid Lindgrens sagor), föräldrarna gillar att åka med tåget men barnen har tröttnat. Så nu måste vi ta reda på vad de gillar, vad som är populärt.

Är medbestämmandet grunden i att äga sitt eget liv, tycker du?
– Ja, det ser jag som en självklarhet. Att bli tillfrågad, vara förväntad, ha möjlighet att utveckla sina förmågor. Jag vill att de skolor jag arbetar med, till exempel i Burundi, ska bygga på framtidstro. Jag vill att alla ska kunna bli entreprenörer som kan påverka sina egna liv. Och när jag får reda på oegentligheter och missförhållanden kan jag inte känna mig nöjd med att jag har byggt en skola och sedan åka därifrån, lagarna behöver ändras. Barnen får inte blir livegna, de måste få en framtid!

Ser du dig som en nöjd människa?
– Nöjd? Peders frågande min är uppriktig, som att han inte är bekant med begreppet.
– Nöjd? Nej, verkligen inte.

Jag är nyfiken, men inte nöjd. Det finns mycket kvar att göra. Om jag inte fortsatte skulle jag dö.

Peder är en engagerad människa. Han driver Carpe Vitam, som förutom sociala projekt i Burundi, Brasilien, Egypten och Jordanien också utvecklar utbildning och kultur. I Sverige driver stiftelsen Eric Ericson International Choral Centre, Kulturfyren, Junibacken och en mängd projekt kopplade till barn, ungdom, utbildning och kultur.

– Jordbruk har vi också börjat med i Burundi. Jag gick med på att sponsra en grej i utbyte mot flera hektar mark. Marken delade jag upp och gav åt barnen, så att de kunde odla och ta hand om kycklingar. Du vet, jag blev så ledsen när de nackade höns när jag var liten. Jag var på barnhem och var med om en hel del tråkiga saker. Internatskolor med extremt höga prestationskrav, många självmord, unga människor som mådde dåligt. Alla borde få en chans att bygga sina egna liv.

Peder föddes som son till John-Henry och Madeleine Sager. När han var fem år skildes föräldrarna, men Peder erkändes och adopterades 1975 av sin biologiske far finansmannen Jacob Wallenberg. De två hade kontakt under hela uppväxten, men familjesituationen var inte alltid lätt. Jacobs bror Marcus var farfar till de två kusinerna Jacob och Marcus som idag leder Investor. Peder står dock utanför ledningen i den omtalade familjen. Nallebjörnarna Greve Johansson och Jolly Bob var således viktiga för Peder, och barndomens ensamhet och längtan efter syskon märks i hans enorma engagemang för barn. Ett av hans stora intressen, segling, har dock funnits med hela livet. Peder berättar att när han som ung ville ha en båt fick han jobba ihop till hälften. Båten kostade 300 kronor. Han tog jobb som springschas hos Melanders fisk, där han tjänade sina första 150 kronor. Mamman lade till lika mycket och så blev båten hans. Berättelserna om att korsa Atlanten och segla med sin far på Medelhavet blir långa och innehållsrika, med de gamla grekerna som fond. Så småningom fick Peder den anrika båten Refanut av sin far.

Är ägandet viktigt för dig?
– Att äga för att ha? Nej, inte ett dugg. Jag är inte intresserad av att förvalta, jag vill förädla och ge vidare till nästa generation. Folk som har lite större visioner kan skapa värde för andra.
Det är uppenbart att Peder har sådana visioner. Jag kan ändå inte låta bli att påpeka att det inte är alla förunnat att kunna hjälpa andra så som han kan. Det finns många som tycker det är orättvist att några få äger enorma resurser medan andra inte har råd att köpa ekologisk mjölk till sina barn. Jag undrar vad han skulle vilja säga till dem. Men Peder svarar på sitt vanliga sätt och undviker frågan genom att istället ge en anekdot.
– Jag har vuxit upp på det sätt jag vuxit upp. Jag vill att den här jorden ska fungera, och detta är mitt sätt. Jag pratade med Howard Gardner en gång, jag hade mött honom på Harvard, han har gjort en lista över intelligenser, fast jag kallar dem talanger. Åtta intelligenser finns det, men jag sade till honom att han hade glömt en. Han hade glömt hjärtat. Intelligens utan känsla spelar ingen roll, intelligens utan hjärta gör ingen nytta.
Och så berättar han om ett barnhem i Brasilien som han själv ritat. Musik och konst har alltid varit viktigt, och att göra sin far till lags och jobba på banken var inget Peder var intresserad av. Han ville bli arkitekt, och det blev han. Han ville spela piano, så det gör han. Han ser musiken och konsten som både njutningskällor och friskhetsfaktorer, och hans engagemang för körsverige är större än vad många känner till.

Men jag envisas när det gäller ägandet. Vi är många som är nyfikna på hur det egentligen skulle kännas att drömma om något och låta drömmen gå i uppfyllelse praktiskt taget samtidigt. Ansvaret det innebär, eller ansvarsfriheten. Peder hävdar att han inte har drömmar på det sättet.
– Jag drömmer inte om något särskilt. Jag vill ge röst åt barnens perspektiv, och hittar jag en väg som verkar intressant så provar jag att gå den och se vart den leder. Jag arbetar vidare bara. Där andra ser problem hittar jag oftast en möjlighet.

När jag gick längs en strand härom veckan hittade jag några snäckor jag inte kunde låta bli att ta med mig, sådär som en egentligen inte ska. Jag ger en snäcka till Peder och ställer min fråga.
Om du skulle ge en människa du tycker om en present som inte handlar om finansiella resurser över huvud taget, vad skulle du ge bort då?
Peder tystnar en stund och känner på snäckan. Det är de enda tysta sekunderna på hela förmiddagen. Svaret kommer långsammare än tidigare, kanske är det en svår fråga för någon som inte behövt reflektera över hur mycket pengar saker kostar.
– Jag skulle nog... Jag skulle ge någonting som har med framtiden att göra. Kunskap om något. Möjligheter. Kanske en promenad i en höstskog. Han ler. Den har en vacker form, tillägger han om snäckan.

Peder är arkitekten som tagit stora beslut på grund av kärlek, som sett till att ge sina barn de syskon han själv aldrig hade, som kan hålla fyrtiotvå ämnestrådar i huvudet samtidigt men som inte gillar snack.

– Jag är en doer. Det har jag alltid varit. Du vet, det handikapp man hade kan omsättas i energi. Jag var ensam när jag var liten, det var inte roligt. Mitt eget kretslopp blir att de projekt jag sätter igång ger glädje som ger ny energi till nya projekt.

Under en avslutande rundvandring i huset spelar Peder på flygeln, det kommer fler berättelser om det vackra 1600-talshuset och händelser som ägt rum på platsen, och just när vi betraktar spiselkransen som byggts med en balk från skeppet Wasa flyger en koltrast in i fönstret och blir liggande i höstlöven utanför.
– Den kommer att repa sig, säger Peder lugnt. Det brukar de göra. Den har inte heller tid att dö. Den kommer att vilja sjunga imorgon.

Läs mer:

Peder Wallenberg
Namn: Peder Gustav Edvard Clarence Sager Wallenberg
Född: 2 juli 1935 i Stockholm
Familj: Föddes som son i äktenskapet mellan John-Henry och Madeleine Sager. Adopterades 1975 av sin biologiske far Jacob Wallenberg. Peder har åtta barn frånStre äktenskap.
Yrke: Arkitekt, affärsman och grundare av den icke vinstdrivande stiftelsen Carpe Vitam