Att äga allt - eller inget?

Läs vetenskapsjournalisten och författaren Peter Sylwans krönika om ägande. Varifrån kommer behovet av att äga, och vart för det oss egentligen? Skulle gemensamt ägande kunna fungera?
Dela artikeln

KRÖNIKA. Måste man äga det man vill ha? Kontroll till exempel. Självklart inte, även om det är just själva vitsen med att äga: att få kontroll över det man äger. Men ett ägande är svårt att vara utan. Självägandet. Mig äger ingen och ägs jag av någon annan är jag slav. Sådana finns inte längre i Sverige. Eller gör det? Sexslav, löneslav, drogslav? När, till vem eller vad förlorar man kontrollen över sig själv och ägs av någon eller något annat? Demonerna till exempel, som i värsta fall kan ta kontroll över livet och tvinga någon att lämna det.

Självägandet – att äga sig själv. Utan det blir det svårt att finnas till.

Men självägande bönder som äger den mark de brukar – behövs de? Det finns ju arrendatorer, också av mark som ägs av alla? Visst, men också arrendatorn har kontroll över den mark han arrenderar – så länge kontraktet är långt nog och arrendet rimligt. Torp-arrendatorn Månsson, som såg sitt arrende bokstavligt talat gå upp i rök i fabrikör Höglunds julbrasa (”Den enfaldige mördaren”), hade säkert ingen högre önskan i livet än att få äga både sig själv och sitt torp. Med en fri bonde som äger sin mark kan man inte göra som man vill – inte ens om man är kung, fogde eller fabrikör. Före de stora skiftesreformerna var det dock lite skakigt också med den egna kontrollen. Var och en ägde förvisso en egen bit av den gemensamma marken men alla måste vänta på den som kom sist. Den spärren försvann när byarna sprängdes och bönderna blev herrar på egen täppa, något som gav säkerhet också för lån till mer mark och nya maskiner.

Det var så den började, Sveriges långa marsch in i moderniteten och industrisamhället. Självägande bönder köpte maskiner och försåg växande industrier och städer med kapital, mat, marknad – och arbetare som sålde den arbetskraft de ägde! Då jobbade nästan alla i jordbruket, nu finns det knappt några människor kvar på landsbygden. De som flyttade – eller flydde – till staden och industrin fick ett tryggare liv om de ägde sitt hus än de som tvingades bo i hyreskasern.

Givet vår historia är det inte underligt om lusten och viljan att äga är så gott som inskriven i genernas DNA och inristat i känslans nervbanor.

Fast det är egentligen kontroll, långsiktig nytta och säkerhet det handlar om – vilket går att ordna utan att äga. Det finns det nobelpris på.

Det som ägs av alla vårdas av ingen – hur allmänningens tragedi fungerar har vi alla exempel på. Men år 2009 fick Elinor Ostrom ekonomipriset till Alfred Nobels minne för att hon visat på motsatsen. Att vi visst kan äga gemensamt och få ut mer av det än om var och en bara ser till sitt. Förutsättningen är att vi gör det frivilligt, att vinsten är uppenbar, alla tjänar på saken, själva skriver reglerna och att snyltare får straff. Kontroll utan ägande. Så vad och hur mycket kan vi äga gemensamt, ändå kontrollera och få större glädje av än om vi äger det själva? Det är väl delningsekonomins miljardeurofråga. Svaret avgör kanske om vi ska ha någon gemensam ekonomi alls att dela på i framtiden.