Way Out West ännu lite modigare

Dela artikeln

KRÖNIKA. På elva år har Way Out West gått från att vara en bra festival till att vara en bra, samhällspåverkande kraft som tydligt stoltserar med sina värderingar och ambitioner. Jag tror att festivalen har en viktig samhällspåverkande kraft, som har ännu mer att ge.

För några år sedan blev festivalen vegetarisk, sedan mjölkfri, förra året började satsningen på WoW Talks och i år är den HBTQ-certifierad.

Det är svårt att hinna med allt som händer på Way Out West. Jag är uppe tidigt för att gå på filmen Django, som är öppningsfilm för festivalen på torsdagen. En fin film om jazz-legendaren Django Reinhart, som var en fransk-rom som levde under andra världskriget. Samtidigt visas många andra filmer som jag gärna skulle vilja se, men hinner inte för att det är samtal på gång på samtals-scenen. Det trygga Sverige pratas det om, med legendaren Sven-Erik Liedman och Charlotta von Zweigbergk, vars bok Fattigfällan visar upp en mörk sida av Sverige. En viktig debatt som jag tyvärr missar hälften av efterssom det börjar en halvtimme efter utsatt tid och jag har annat inplanerat.

Ruben Östlunds The Square har Sverige-premiär under helgen och han finns på plats med en special-version av konstverket The Square på tillfälligt besök under festivalen. Filmen, som vunnit Guldpalmen för bästa film i Cannes, är en skitrolig, tankeväckande film om tillit, tiggeri och ansvar, som driver med museievärlden och inte minst PR-världen.
Tiggeridebatten, menar Östlund, är “chockerande” i Sverige. Det handlar om vår egen skuld och om vi ska ge pengar eller inte.
– Vi diskuterar det inte på ett samhällsnivå, istället så ska vi förlita oss på att några goda människor ska ge. Istället för att ta tag i saker på en kollektiv nivå.
Ruben träffar en liten skara med pressmänniskor framför sin ruta i Slottskogen. Det står på en liten skylt “Rutan är en frizon där tillit och omsorg råder. I den har vi samma rättigheter och skyldigheter utan åtskillnad.” Men ingen sitter där, alla sitter runt omkring. Knske är vi rädda för tillit i Sverige. Vad betyder det egentligen att alla har samma rättigheter och skyldigheter?

– På 1950-talet när pappa växte upp på Östermalm, satte hans pappa en adresslapp runt halsen på honom och skickade ut honom ensam på gatan för att leka. Då såg man andra vuxna som några som skulle hjälpa ens barn medan vi idag har en tendens att se andra vuxna som ett potentiellt hot, menar Östlund.
Tilliten i Sverige håller på att minska, menar Östlund, som också hävdar att tilliten är viktig för att vi ska vara lyckliga.
– Man kan likna tilliten i ett samhälle med ett korallrev, den tål mycket skit, men det finns en gräns när det går överstyr och då blir effekterna katastrofala.

Way out West anklagas ibland för att vara elitistisk och att den är väldigt dyr. Bob Hund-sångaren Thomas Öberg håller ett brandtal på Höjden-scenen, samma scen där Annika Norlin strax därefter berättar hur hon var nära att låta en våldtäkt ske för tjugor år sedan. Thomas menar att alla någongång skulle få rätten till ett VIP-band till festivalen. Att det är så jävla orättvist att han är en vit man med massa privilegier. Han pratar klimathot och miljöförstöringar och jag funderar över vilken förändring som skett de senaste tio åren, under Caminos tid och under Way out Wests tid. När Camino startade var det svårt att hitta artister som ville prata om sitt engagemang. Då var det Emil Jensen och Looptroop. Idag står kändisarna på kö för att hålla brandtal om miljön, jämställdhet och politik. Förra året visade Morrisey vidriga bilder från djurindustrin på storbild, i år skriker Regina Spektor från scen att Trump ska “get out of there”.

Jag älskar att Way out West har bjudit in till ett samtal om ursprungsfolk där Darin presenteras som kurd, jag älskar att Sofia Jannock får stämma upp i en kampsång och att samiska konstnären Anders Sunnas konstverk visas på storscen.
Jag älskar att sitta brevid brinnade murrikkor och ginbarer, bredvid finmat på gästbesökande Agrikultur och lyssna på politik. Jag älskar hur Way Out West har blvit ett litet minisamhälle som känns som ett andra hem.
Jag njuter av att allt detta sker och hoppas på någon typ av politiskt uppror från kulturens håll, ett nytt 60-tal, fast med ett mognare och smartare motstånd mot makten, korruptionen och krafterna som förstör planeten. Och jag tror att aktörer som Way out West kan ha ett viktigt finger med i den utvecklingen.

Ps. Kolla in några av mina tidigare recensioner så ser ni att många av mina tidigare önskemål infriats: Linnéscenen var i år rökfri, ekologisk öl fanns, mer politiska tal från artisterna etc.

Önskemål till nästa år: Skydda större del av gräsmattan från lera med plattor.
Inför plaståtervinning för ponchos vid regn.

Läs mer: Way out West förstärker påverkansarbetet

Läs mer: Wow! Way out West