Så blev jag av med det digitala knarket

Föreställ dig en stund för dig själv med din favorittidning i knät, i papper. Känn efter. Känn nu istället hur det känns i kroppen när du istället ska läsa på mobilen eller surfplattan. Hur känns det? Jag rekommenderar dig starkt att stanna upp och känna efter, innan du läser vidare.
Dela artikeln

KRÖNIKA.
För mig är detta två helt olika situationer som ger mig väsensskilda kroppsliga reaktioner. Den förstnämnda försätter mig i ett lugn, den andra höjer min puls. Varför är det så?

Dels är mobila skärmar mina dagliga arbetsverktyg vilket gör att jag förknippar dem med jobb, men det är även en reaktion av ett missbruk. Detta missbruk har vi skrivit om i Camino flera gånger genom åren, sökandes efter en ny medvetenhet.

Den digitala industrin arbetar intensivt för att vi ska utveckla ett beroende av deras tjänster, och det är människans inneboende nyfikenhet som de exploaterar. Som journalist är nyfikenhet en av de viktigaste drivkrafterna, så ni kan ju föreställa er hur lätt det var för dem att få mig hooked.

Push-notiserna, detta djävulspåfund, gör oss ständigt uppmärksamma: ”Pling!” ”Kolla!” ”Hallå!” Kroppen hamnar i ett ständigt jaktläge, ständigt på tå, vakandes, där vi aldrig får slappna av.

”Du har fått en kommentar!”, ”Jordbävning i Pakistan!”, ”Olle fyller år idag!” Allt är lika viktigt och behöver din direkta uppmärksamhet. Eller?

När jag började identifiera de negativa sidorna av mobilen blev första steget att stänga av alla push-notiser. Det var ett bra steg, men effekten av att ständigt få min nyfikenhet tillfredsställd hade satt djupa spår. Det gick inte att bara sluta, istället gick jag självmant in regelbundet och frekvent på flera av de här tjänsterna för att se om det fanns något nytt.

Samtidigt fanns en känsla i magen att det inte var bra för mig. En strid utkämpades mellan det kortsiktiga behovet och det långsiktiga.

Algoritmerna har lärt känna mig och mina intressen i snart ett decennium, de vet alla nyanser av mina intressen, vilket gör tjänsterna jag använder totalt skräddarsydda för mig. Flödena matar på med intressant innehåll, jag skrollar och skrollar och skrollar, det tar aldrig slut…(pust).

Jag började spara artiklar för att läsa senare, men inte en enda gång har jag faktiskt gjort det. Det fortsätter ju att komma nytt hela tiden!

Häri hittade jag svaret på varför jag föredrar pappersläsning: Det finns ett slut.

Man kan pusta ut. Därtill bidrar även känslan av ett hantverk med layout, urval och avkopplande bläddring.

Nästa steg i min avvänjning blev att radera appar, de som bidrog mest till mitt digitala beroende. Men hjärnan går långt i självbedrägeriet: istället gick jag då in på de här tjänsternas hemsidor och läste…

Här börjar det bli tragikomiskt. Jag kunde inte förlita mig på min egen självdisciplin. Det krävdes mer. Då upptäckte jag funktionen ”begränsningar” i telefonen, där kunde jag blockera vissa webbplatser. Det skulle då krävas att jag letade mig fram i inställningarna till denna funktion och knappade in en kod, för att jag skulle kunna titta på de blockerade sidorna.

I början tråcklade jag mig även fram igenom denna process, men jag orkade inte lika ofta. Tröskeln blev för hög. Efter ett tag avklingade begäret, och jag kan nu slutligen känna mig rehabiliterad från ständig digital tillfredställelse. Men det tog ett bra tag.

Som brev på posten har jag istället känt stärkt förmåga till reflektion och eftertanke.

Jag använder fortfarande en smartphone men har satt upp regler för mitt användande. Min övertygelse är att vi behöver vara mycket mer uppmärksamma på och medvetna om hur den moderna tekniken samspelar med oss. Så att vi tar kontroll över tekniken, och inte tvärtom.