"Det finns en risk i rensandet, om vi inte reder ut varför vi rensar"

Rensande är inte alltid en angelägenhet för att ta bort något vi inte längre behöver. Det kan också vara ett sätt att bereda plats för det som ska växa. Johanna Olander är psykoterapeuten som dagligen arbetar med människors inre rensande.
Dela artikeln

Att rensa verkar vara en sysselsättning för oss i inomhusmänniskans tidevarv och breddgrader - vi konsumerar, inreder, ordnar och rensar, som ett alldeles eget kretslopp. Bilder på Hemnet visar sparsmakade rum och tomma köksbänkar, med undantag för skålar med citroner och lime. Somliga rensar för att kunna köpa nytt, vilket gör att alla tankar på hållbar konsumtion snabbt fallerar. Men om vi för en stund förflyttar fokus från vindsförråd och källare till odlingsmark och rabatter blir bilden en annan. Om inte ogräset rensas bort kan inte grönsakerna växa som de ska, och likadant är det med oss människor.

Under mitt år av rensande med Ukulelefamiljen har vi kommit fram till det inre. Vi försöker leta upp och arbeta bort förutfattade meningar om oss själva och andra, och komma till bukt med självuppfyllande profetior eller ogenomförda föresatser som bara stjäl energi. Efter våra diskussioner är jag nyfiken på hur en psykolog ser på saken. Jag träffar Johanna Olander, leg.psykoterapeut, hemma i hennes trädgård. Hon älskar det gröna och känner sig hemma i odlingsmetaforen, men tycker det är svårt att tala om hur folk rensar sina inre eller vad vi rensar bort utan att först beröra frågan varför.
– Få kommer till mig med ordet rensa, men visst har vi alla mycket att förhålla oss till. För någon är det för många människor, för någon annan är det alla känslor och upplevelser som ställer till det.

Vad vi rensar, vad vi behåller eller inte behåller tänker jag handlar om mening.

I besöket hos auktionsmäklarna Anders och Antoine, som bland annat tar hand om dödsbon (som ni också kan läsa om i tidningen), fick jag veta att de saker människor samlar på sig mest frekvent är blomkrukor, kläder och porslin. Jag berättar och Johanna nickar. För henne blir det en bild att spåna kring. Blomkrukorna kanske representerar att vi människor behöver levande växter, och drömmen om att det alltid ska finnas liv i närheten. Att folk sparar kläder berör möjligen vad det yttre representerar för oss, men också vem och vad vi minns: den här klänningen gifte jag mig i, det här plagget hade mitt barn som nyfödd – det blir symboler för mening och sammanhang. Porslin har kanhända med gemenskap att göra och att vara redo för de relationer som betyder någonting.

– Det finns en risk i rensandet, om vi inte reder ut varför vi rensar. Om jag rensar för att det är politiskt korrekt att leva minimalistiskt och skänka bort saker, om det är en trend jag hakar på – då vete fåglarna om det håller. Så varför ska jag då rensa? Jo, jag tänker att vi ibland behöver stanna till inför vad vi bär på, var vi kommer ifrån och vart vi vill vara på väg. I själva reflektionen, när vi möter oss själva i livet så som det är, brukar det klarna: vad vi vill rensa bort, lägga åt sidan eller helt enkelt göra oss av med.

Att få perspektiv och hjälp med att tänka tillsammans med någon annan är precis det man gör med en samtalspartner, förklarar Johanna. Hennes första fråga till en patient är nästan alltid vad hen vill ha hjälp med, något som inte alltid är så lätt att formulera.
– Min uppgift initialt blir att försöka reda i detta. Jag blir ofta engagerad och berörd, och även jag måste sortera och förhålla mig till vad som händer i rummet. Det tunga som jag känner skulle kunna bli min rädsla, något jag tar med mig hem. Men det är inte min livskamrat som är dödssjuk, det är inte jag som blivit lämnad. Det är viktigt att sortera ut mig själv i det som känns, och ta reda på vad som är mitt och vad som är något som den jag möter ännu inte orkar bära.

Johanna liknar ett sunt rensande vid sin självmyntade devis ”fest vid varje tugga”, det vill säga att våga stanna i det vi upplever.
– Det handlar om att tänka ”det här är inte bara en liten supergod kaka: det är en liten supergod kaka” – att verkligen uppleva att äta kakan. Det är att hitta förmågan att vara medvetet närvarande i det lilla. Jag tror det finns en längtan i oss att uppleva saker som meningsfulla. Den djupa längtan har vi många gånger ingen berättelse eller rit för, och vi har inget språk att beskriva den med.
Johanna tror att vi därför söker mening i saker, och att vi laddar saker och relationer med ett värde de kanske inte måste ha.

Hur många av oss har inte köpt kuddar på IKEA och kommit hem och insett att det ser exakt lika eländigt ut hemma som innan? Kuddarna gjorde varken från eller till. Det lilla piffet mättade inte mig.

Att rensa blir då en väldigt konkret åtgärd mot ett djupare behov, det vill säga att bringa ordning i det innersta, och så får vi tips från experter om hur vi ska tänka. Men varför jag ska behålla något är också en viktig fråga. För vem rensar jag, eller för vem låter jag bli?

Johanna tystnar en stund och väger kaffekoppen i handen.
– Det finns något fint i att få ladda sina blomkrukor med minnen, liksom i vetskapen om att jag håller något i min hand som mormor hållit i sin. Det måste få vara okej att bära med sig sådana saker, lite som en snuttefilt. Om jag värdesätter den här blomkrukan ska jag inte göra mig av med den bara för att det står i en och annan inredningstidning att jag borde leva minimalistiskt.

En av terapeutens uppgifter ligger i att hjälpa till att hitta motivet till att någon behöver rensa i sitt inre, och Johanna betonar att det kanske inte alls handlar om att rensa bort. Det kan sluta med att någon istället behöver mer av något, att hen ska fördjupa istället för att förminska eller stänga av. Det kanske är en skadad relation som behöver vårdas för att kunna lagas, en separation som behöver sörjas ordentligt eller ett händelseförlopp som behöver belysas från fler håll, inte glömmas bort.
– Att veta syftet bakom åtgärden är viktigt, annars hoppar du snart på en ny grej: nyss var det rensa och sedan blir det något annat. Att sortera tänker jag är att skapa ordning i kaos, något människor gör hos mig varje dag. Att rensa är mycket mer dramatiskt. Det kan handla om att någon annan har rensat åt dig, du är lämnad och drabbad av en ofrivillig separation som innebär att du själv inte har fått vara aktiv i ditt liv. Tanken att någon annan har rensat bort mig – hur förhåller jag mig till det? Vem är jag då?

Det fascinerar mig att den som har blivit fråntagen allt ofta hittar en tacksamhet som den som har allt aldrig lyckas äga.

Det finns, enligt Johanna, en lömsk idé som går ut på att om vi bara skaffar oss, bevarar och behåller så mår vi lite bättre. Vi motar bort ett obehag, en inre stress. Hon tror att vi försöker hålla döden och mörkret borta, liksom risken att allt är meningslöst. Vi bygger vårt eget torn av saker, och i det tornet blir vi onåbara. Att vara onåbar innebär i förlängningen ensamhet, vilken lätt leder till att vi drabbas av känslan av tomhet. Det är kanske då vi känner: nu måste jag rensa.

– Att födas är att vara på väg mot sin död, och slutet är inbyggt från början. När livets ändlighet och alltings förgänglighet kommer över oss i olika åldrar och skeenden i livet är det rätt läskigt. Vetskapen om att mitt liv har ett slut, den här intervjun har ett slut liksom min timme hos min terapeut. Detta är en existentiell skräck som vi inte vill kännas vid. Vi hittar våra sätt att navigera i mörkret. Prylar kan bli ett sätt att hålla livets förgänglighet på avstånd, någon annan samlar på relationer eller erfarenheter som dövar eller bedövar.

– Vi är inte längre burna av traditioner som säger: Du är inte ensam. Livet är inte meningslöst. Vi tror inte på sådana samhällssystem längre, vilket innebär att vi söker bärkraft i annat. Vi skaffar kuddar och filtar som vi sveper om oss eller låter oss bli burna av.

Jag tror det här är anledningen till att vi är många som trivs i naturen. Där står vi på stadig mark och är omslutna av ett system som klarar sig utan vår inverkan.

Jag kan inte påverka tulpanlöken, för den har redan allt i sig. Jag kan inte skynda den till att slå ut snabbare. Oavsett min prestation så kommer den att blomma i rätt tid. Det är många gånger befriande att komma på detta. Det är nog därför vi älskar våra trädgårdar. I alla fall jag.

Så vad är det vi hoppas åstadkomma med allt rensande? Vi städar undan och plockar bort. Kanske för att få tyst på en diffus oro, en känsla av hopplöshet och uppgivenhet. Johanna ser en utmaning i att vi ofta gör det till ett individuellt projekt att försöka hålla våra rädslor borta. Jag rensar, jag tränar, jag shoppar, jag…
– Vi mår ju gott av gemenskap och att vara med andra. Vi behöver sammanhang där vi talar sant om våra liv och lyssnar till andra i liknande situation, att få känna ”jag är inte ensam”. Då kan goda och hållbara val bli möjliga. Är det något vi borde rensa bort är det den ensamhet som växer och blir allt större.

Vi tar en promenad i trädgården. Här finns växthus, örtbäddar, rabatter, äppelträd och grusgångar. I ett träd svajar sköna hänggungor och på en armlängds avstånd står en korg med falläpplen. Vi sätter oss på en bänk bredvid en rabatt och strax kommer fjärilen påfågelöga och vilar en stund bredvid oss.
– Är inte fjärilen en symbol för döden? påpekar Johanna. Det är något med larven och puppan och fjärilen, tror jag.

Vi pratar en stund om det sköra i tillvaron. Att det ibland är viktigt att få sörja att livet inte blev bättre eller annorlunda. Att saker som smärtar i hela ens väsen får finnas – det är inget vi är vana vid, inget vi ger varandra tid och utrymme för idag. Vi behöver låta sorg och nedstämdhet få plats, liksom att vi behöver skuggsidorna i vår trädgård.

Vi behöver perioder av vila, tider då vi rensar ogräs och rycker bort, för att ge plats åt det nya livet som kommer.

Jag har mycket att ta med mig tillbaka till Ukulelefamiljens inre rensande. Jag frågar en sista fråga, om hur det känns när det kommer ett genombrott i rensandet tillsammans med en patient. För Johanna är det stort när patienten kommer in i rummet och säger ”Jag tänker använda de här 45 minuterna till det här”, för det betyder att patienten är medveten om och har accepterat att döden är närvarande från början.

– Att känna och veta att du har rätt till din timme kan för många göra all skillnad: att förstå att jag har rätt till mitt liv. Rätt att fördjupa vad jag vill och fylla mitt liv med det jag vill. Mitt liv är för viktigt för att inte vara meningsfullt.