Ladislaus Horatius: När nöden är som störst är bromsen vår räddning

I samband med kampanjen #draibromsen har Camino bjudit in spännande krönikörer som bjuder på olika infallsvinklar på temat. Musikern och filosofen Ladislaus Horatius drog bokstavligen i bromsen på ett X2000-tåg i början av nittiotalet. Vilka tåg behöver sakta in i dagens samhälle?

KRÖNIKA. Åttonde februari 1993 gick jag för första gången ombord på X 2000, på den tiden en rätt ny företeelse. Jag skulle åka från Göteborg till Stockholm, men inte bara det. Jag skulle också genomföra en protestaktion (Operation Sköldpadda) genom att dra i nödbromsen på tåget.

Inte för att “livet gick för fort”, som vissa trodde, eller för att komma från all stress. Utan för att konkret protestera mot en modern “sanning”, nämligen att snabbare = bättre.

Ja, ibland är snabbare bättre. Ibland är saken tveksam. Ibland absolut inte.

Det finns en annan populär “sanning” här, nämligen att tidsbesparing = tidsvinst.

Eftertanke visar att tid inte kan sparas, bara användas bättre.

Om jag vinner en timme på att ta snabbtåget, några minuter på att tillaga snabbmakaroner och några sekunder på att göra en omkörning på motorvägen, och sedan använder mina “besparingar” till att bläddra i en gratistidning och slötitta på TV, då har jag gjort en tidsförlust.

Dödad tid är inte vunnen tid.

Tänk, vilket intressant och demokratiskt redskap nödbromsen är. Föraren längst framme i tåget har naturligtvis en broms, men han kan inte till hundra procent överblicka situationen på tåget. Därför har man delegerat ansvaret och gett även passagerarna möjlighet att bromsa.

Bil har broms, tåg har också en folkbroms. Och hur är det med själva samhället, har det någon broms, och var sitter den?

Vi må skilja mellan primitiv och intelligent broms. Intelligent, kritiskt tänkande tillhör den senare kategorin, krocken den förra. Bilen bromsas om den krockar med en vägg, individen om hon bränner ut sig och går in i väggen.

Det är synd att vara så primitiv att man bara bromsas av en krock, men också svårt att undvika. Tänkande och introspektion är nu inte Homo sapiens favoritverksamhet. Enklare att bara möblera om våra tankebrickor, som en mindre söndagsstädning ungefär. Den respektlösa leken floskelbingo skulle inte existera om vi la samma energi på verkligt tänkande som trendiga hashtags och virala memer.

Visst behöver samhället bromsar. Men saken kompliceras av fiendepropaganda, av att själva ordet blivit skällsord. “Vafalls, vill du bromsa utvecklingen?” är inte beröm utan anklagelse. Inte för att vi tagit reda på vad vi egentligen menar med “utveckling”… men vi är helt säkra på att det är ondska att STOPPA den!

Individens broms sitter i huvudet, samhällets i sina hjärnceller, tänkarna. Tyvärr har hjärncellerna svårt att hålla sams, de ägnar sig hellre åt favoritsporten “Du är dum, jag är klok!”. Favoritmelodin är pekfingervalsen och stor njutning uppstår när vi kan rikta ett anklagande pekfinger åt höger eller vänster (fast hellre höger).

För människan lever inte av bröd allena, hon vill också ha konflikter. Inte minst vill hon kunna skryta. Jag blir så trött på alla fraser om hur Sverige ska blir världsbäst på det ena och andra. Alltid handlar det om fart, mängd, kvantiteter. Frågorna “varthän?”, “varför?”, “vem styr bilen, en chaufför eller en robot eller algoritm?” betraktas som navelskådande överkurs, fast de borde vara ABC.

Vilka snabbtåg behöver bromsas nu, 24 år efter Operation Sköldpadda? Internet och sociala media, evighetsmaskiner utan avstängningsknapp.

Ni förstår att jag halvt i hemlighet gläder mig åt radioskugga och strömavbrott. Avbrott är inte intelligent, det är en primitiv krock, men man tar det man får.

På ett eller annat sätt måste mänskligheten besinna sig snart. Går det inte med egen tankekraft kommer naturen att hjälpa till, men jag tror inte att någon kommer att tycka om dess metod för att bromsa fartdåren mänskligheten.

Ladislaus Horatius är musiker, filosof och numera även "peacenik".