Tove Gulliksson: Goddag tristess

I samband med kampanjen #draibromsen har Camino bjudit in spännande krönikörer som bjuder på olika infallsvinklar på temat. Den här veckan skriver Camino-läsaren Tove Gulliksson om vikten av att våga ha tråkigt om själen ska få möjlighet att komma ikapp.

KRÖNIKA. Jag minns min barndoms allra mest grå stunder: ”Åh, vad ska jag göra?” sa jag nog minst en gång om dagen efter skolan. Jag hängde med överkroppen över kökssoffan och betraktade mina föräldrar upp och ned. De brukade då svara att ”det kan vara bra att ha tråkigt ibland”. Ett uttryck som jag aldrig riktigt förstod och som gjorde att det kliade i hela kroppen av tristess.

Men oftast följdes de där riktigt tråkiga stunderna som barn av några minuters obehag och sedan – kreativ frigörelse! Det var i mina stunder av tråkighet i barndomen som jag började pyssla med helt egna projekt. Miniatyrhus av kartonger, affischer med fantasivärldar och tid att se på världen ur helt nya perspektiv. Till exempel upp och ner från kökssoffan.

Åren gick och jag började allt mer sällan få tråkigt. Som vuxen hinner man inte med sånt. Med våra smarta mobiler och multitaskande arbeten vänjer vi oss vid ett överstimulerat tillstånd som blockerar hjärnans från att smälta intrycken ordentligt. Hälsan hamnar i skymundan. Reflektion och djupanalys hinns inte med.

Jag levde på kickarna som löste av varandra när jag som duktig flicka levererade i tid, minglade, nätverkade, konsumerade underhållning och jagade likes i sociala medier.

Projektanställningarna avlöste varandra, jag började känna stickningar i ansiktet och vaknade om morgnarna med listor i huvudet och adrenalin i kroppen. När sköldkörteln dessutom slutade fungera som den skulle bestämde jag mig. Det var dags att ha tråkigt igen. Därför ordnade jag och sambon utrymme i kalendern för mig att vila, komma ikapp själsligt, låta kroppens system få varva ner och läka.

Men att dra i bromsen har inneburit en smärre kris för mig. Utan stimulans i vardagen känns livet lika oändligt tråkigt som en mulen dag efter skolan i mellanstadiet. Meditation och yoga kan bara fylla upp så många minuter per dag.

Här vill jag vara tydlig: att läka, vila och låta själen komma ikapp är TRÅKIGT.

Jag skrev om min annalkande utmattning och delade i sociala medier och fick många fina kommentarer och tips från vänner som kände igen sig. Några av förslagen på sätt att bromsa in var: Ta långsamma promenader. Var mycket i naturen. Låt det ta tid. Prestera inte. Plocka bort allt som är stimulerande och bekanta dig med tomhet, läs inte ens en bok. Stäng av telefonen. Fasta från sociala medier, socker, kaffe. Lyssna på kroppen mer än hjärnan. Lägg märke till saker i nuet. Ha skärmfri tid. Ta inte alla kamper. Låt händerna jobba, men hjärnan vila. Prata med en terapeut eller kurator. Var inte en duktig flicka. Planera absolut inte in något, eller max en sak per dag. Släpp alla måsten, släpp allt ett tag. Säg nej tack. Sök nya sammanhang. Prioritera hälsan före heltidsjobb, socialt grupptryck, politiskt engagemang. Skriv dagbok. Följ med livet istället för att jaga det. Våga vara lat.

Nu ringer ingen väckarklocka för att starta adrenalinpåslaget direkt på morgonen.

Jag vaknar av mig själv, tar god tid på mig för att kliva upp. Tar det lugnt tills jag känner mig hungrig, yogar och mediterar, går ut en sväng mitt på dagen. Jag suktar fortfarande efter kickar, bekräftelse, äventyr och underhållning men ger mig till tåls, för det kan vara bra att ha tråkigt ibland. Och under promenaden eller skärmtimeouten så kommer det rätt som det är en vacker idé flygande från ingenstans och landar hos mig. Och tänk, då finns det tid för att utforska den till fullo. Ja, kanske till och med skriva ned den och skicka den till en tidning som uppmanar oss att ta en välförtjänt paus.

Tove Gulliksson har tillsammans med sin sambo Thomas Melin haft ett årslångt levnadsexperiment i jakten på en hållbar livsstil.