"Mannen gräver sin egen grav"

"Det är den fossila mansrollen som gör att mannen inte kan prata om känslor, får sämre kontakt med sina barn, slutar som ensamma och bittra eller till och med begår självmord."
Dela artikeln

KRÖNIKA. Min uppväxt var troligtvis ganska traditionell som pojke i medelstor stad. Det var fotboll, grabbighet och grupptryck som formade tillvaron. Det var en miljö som präglades av sexism, pennalism och en desperat rädsla för att uppfattas som feminin. Även om jag verkligen tycker om att spela fotboll, så trivdes jag inte i omklädningsrummen. Jag reflekterade inte särskilt mycket kring det då, det var mer en diffus obekväm känsla i magen av orättvisa. I efterhand har jag insett att det var denna känsla som fick mig att sluta med fotbollen och gå mellan kompisgäng. Så fort den typen av stämning började få fäste i gruppen sökte jag mig vidare. Senare i livet hittade jag nya miljöer och hade turen att träffa vänner som visade upp en grundläggande respekt för alla människor och den viktiga förmågan att kunna prata om känslor.

Sedan snart sju år tillbaka är jag förälder, i dag stolt pappa till en dotter och en son. Det har fått mig att återigen reflektera över mannens roller. I intervjuer med ”framgångsrika” äldre män (i de fall journalisten lyckats komma innanför den tillrättalagda ytan) framkommer ofta att de alla ångrar samma sak: att de spenderat så lite tid med sina barn. Det fastnade. Hur kom det sig att dessa mäns kärlek till sina barn inte kunnat övervinna de egna ambitionerna i yrkeslivet?

När jag intervjuade socionomen och samhällsdebattören Roland Paulsen berättade han om en amerikansk studie där de anställda fick välja att gå ner i arbetstid eller få mer i lön.

De flesta valde att gå upp i lön, framförallt männen uppfattade arbetstiden som mindre påfrestande än tiden i hemmet.

Under de krävande småbarnsåren har jag börjat förstå varför männen gjorde det valet. Att upprätthålla ambitioner på jobbet och försöka ge sig på ett jämställt förhållande och föräldraskap med alla normer att förhålla sig till har ibland inneburit en pingismatch med känslor av hopplöshet, otillräcklighet och skuld. Det är sannerligen inte lätt.

Samtidigt har jag aldrig ångrat mina val. Närvaron är en investering som betalar av sig. Mina relationer är djupare än tidigare. Det finns inget som kan ersätta den kärlek jag får av mina barn varje dag. Vi har tid tillsammans, vi kan prata, de vänder sig lika mycket till mig som till mamma. Jag är viktig för dem och jag hoppas själadjupt att det håller i sig.

Det är den fossila mansrollen som gör att mannen inte kan prata om känslor, får sämre kontakt med sina barn, slutar som ensamma och bittra eller till och med begår självmord.

I arbetslivet finns ett allt mindre behov av de traditionellt maskulina egenskaperna. Tungt monotont kroppsarbete, rationalitet och känslofattig kommunikation – det är de ”maskulina” jobben som snabbast automatiseras och rationaliseras bort. Istället är det i tjänsteyrken där vi möter våra medmänniskor, vårdar, är kreativa och ger service som behoven finns.

Mannen behöver utforska och hitta andra sidor av manligheten än de traditionella och destruktiva. Ingen lovar att det blir enkelt, men i slutändan innebär det en vinst för den egna hälsan, livskvalitén, framtidsmöjligheterna och kanske viktigast av allt: det är det bästa du kan ge dina nära.

I dag spelar jag fotboll igen, med ett gäng där det är helt andra tongångar i omklädnings­rummet. Så det finns hopp, även för mannen.