Kultur

Miljömedvetna tongångar 2010

Camino — Thu, 17 Jun 2010 11:29:02 +0200

Samtidigt som många band spelar på festivaler så här års väljer vissa att tillbringa sommaren i studion. Här är några av de skivsläpp som vi kan se fram emot under hösten och vintern.

Antony & The Johnsons släpper sitt nya album Swanlights den 4 oktober. Den miljömedvetne frontfiguren Antony Hegarty har tidigare bland annat kritiserat förra årets klimatmöte i Köpenhamn med orden ”jag hoppas att de bygger ett rymdskepp som är tillräckligt stort för att rymma oss alla”, som en känga mot de uteblivna och avgörande besluten. Omslaget till den nya skivan pryds av en ihjälskjuten isbjörn, vilket kan ses som ytterligare en pekpinne mot människans exploatering.  

Även U2, med världssamvetet Bono vid micken, förväntas släppa en ny skiva innan årsskiftet. Trots den hårda kritiken i samband med bandets förra världsturné, då de anklagades för att släppa ut oförsvarbara mängder koldioxid på grund av sitt enorma scenbygge, är det säkert som amen i kyrkan att Bono kommer att fortsätta göra sin röst hörd i frågor som rör miljön.  

Deras tronarvingar Coldplay håller även de på att lägga de sista bitarna på plats inför ännu ett skivsläpp som planeras att komma i vinter. Bandets sångare Chris Martin har återkommande visat sitt engagemang i kampanjen Make Trade Fair som arbetar för en rättvis handel mellan länder, organisationer och multinationella företag.

Text Kristian Gidlund

Festival som hyllar ekologiska värden

Camino — Wed, 16 Jun 2010 09:20:32 +0200

Det började med att de firade 10-års jubileum för sin prenumerationstjänst för ekologiska frukt- och grönsakslådor. För tredje året i rad bjuder Mossagården in till en ekologisk upplevelsefestival för hela familjen.

Tomas Di Leva, Bob Hansson, Timbaktu, Peter Wahlbeck och Marika Carlsson. Det är några av de artister som besökarna får möta under helgens ekologiska festival i Veberöd i Skåne. Dessutom bjuds på biospa, ponnyridning för barnen, lekar och naturvandringar.
Ett kul inslag är att du som kommer till festivalen med buss möts upp av hästtaxi vid hållplatsen.

Mossagårdsfestivalen är en sommarfestivalerna som Camino tipsar om i vårt sommarnummer och som vi rekommenderar i Liras festivalguide. Dessutom sponsrar vi i år festivalen med returerna av vårt vårnummer. De skickas direkt ifrån vår centrala distributör och delas ut till de 850 första besökarna.

Mer om festivalen hittar du här:
http://www.mossagardsfestivalen.se/

Dalahästen som fått nog

Camino — Tue, 15 Jun 2010 15:11:12 +0200

När Konstfack i Stockholm slog upp portarna till sin vårutställning riktades många blickar mot en överviktig dalahäst. En av dess skapare, Anna Hedström, berättar om tankarna bakom projektet och om effekten av deras arbete.

– Stundtals blev vi hämmade av omgivningens reaktioner. Problematiken kring övervikt är otroligt komplex, säger Anna, som skapade hästen tillsammans med Emmelina Borgkvist från Textilhögskolan i Borås.
Med parollen ”Det svenska folket gräver sin egen grav med kniv och gaffel” vill de angripa folkhälsoproblemet med övervikt som följd av matvanor beståendes av halvfabricerad och färdiglagad mat. Från början hade Anna och Emmelina tänkt arbeta med människokroppen, men ämnets laddning gjorde dem osäkra på hur gestaltningen skulle tas emot.
– Vi ville arbeta med en svensk symbol som på ett eller annat sätt vände sig till alla. Målet var inte att peka ut en viss grupp av människor. Vi ville bjuda in alla till samtal.

Hur ser ni på resultatet?
– Det känns väldigt lyckat. Många attraheras av hästens form. Jag är dock osäker på om verket har skapat ett samtal kring övervikt och fetma, vilket var vart mål. Jag tror att det är ett verk som är svårt att missa om man kommer till utställningarna, sen är det upp till betraktaren att göra den till en språngbräda för samtal eller inte.

Hur ska ni arbeta vidare med det här?
– Vi hade många idéer under processen som vi inte hade tid att genomföra. Förhoppningsvis kommer vi fullfölja dem framöver och med lärdom av det vi redan gjort så kommer vi bli tydligare med vad vi vill skapa. Men just nu behöver vi båda en paus. Det har varit en väldigt intensiv vår av arbete.

Vad har du för planer när det kommer till konst framöver?
– Jag kommer att fortsätta ifrågasätta och kommentera vår samtid. Jag vill integrera sociala experiment i mina verk. För mig är det konstnärliga mediet ett verktyg för att kommunicera och uttrycka mina tankar och frågor.

Text: Kristian Gidlund

Musik som ger mening

Caroline Petersson — Mon, 14 Jun 2010 11:18:11 +0200

Människor söker efter svaren på de stora frågorna, i böcker, genom diskussioner och i debatter. Efter helgens Clandestino-festival i Göteborg känns frågan om meningen med livet plötsligt mer banal.

Jag hade tänkt skriva ett filosofiskt inlägg idag om lycka och mening. Men hjärnan är full av rytmer och färgstarka intryck från helgens festivalupplevelse i Göteborg. När jag lämnade Röda Sten igår var sista bandet fortfarande i full gång, och rytmerna från deras konsert följde mig en bra bit på vägen längs med vattnet. Jag ville egentligen inte alls gå, för vad jag bevittnade var nog helgens absoluta höjdpunkt, men jag kände mig tvungen att ändå slita mig för att orka upp till jobbet idag.

Festivalen jag deltog på heter Clandestino och bandet som avslutade var Staff Benda Bilii från Kongo. Inte bara deras musik lämnar intryck – det gör också bandets historia. De fyra sångarna drabbades av polio som små. Tre av dem tar sig fram på rullstol, den fjärde med hjälp av kryckor. På scenen dansar han, den fjärde, med endast kryckorna som stöd, med benen fladdrande i luften. Till sin hjälp har bandet ytterligare några musiker – varav en spelar på ett instrument som ser ut att vara tillverkat av en gammal aluminiumburk och någon form av ståltråd. Ljudet som tränger fram är något helt unikt och skär igenom musiken som en skarp kniv. Unikt är också soundet från slagverkaren som även han spelar på något som ser ut att vara gammalt skrot och virke.

Man kan inte tro att det är deras första turné i Europa som man bevittnar, för hos Staff Benda märks ingen som helst nervositet eller tveksamhet. Kanske för att just musiken är det mest självklara för dem i världen. För att det är musiken som de skapar som ger deras liv en mening utöver att överleva med sina handikapp.
Jag tänker på denna förmåga som vi människor besitter, att skapa något fantastisk av en till synes hopplös situation. Den fortsätter att överraska mig och föder mig med hopp för framtiden även för vår planet.

Själv lämnar jag festivalen full av ny energi och inspiration. Trots den kraftiga vinden känns cykeln lätt som en fjäder. Det är som om rytmerna i kroppen bär mig fram. Fast visst – jag har nog lite medvind också.

Övriga höjdpunkter från festivalen:

Terry Lynn från Jamaica är inget jag skulle lyssna på hemma, men på Clandestino får hon Röda Sten att vibrera med hennes sånger om det hårda livet i ghettot i Kingston. Jag står längst fram med Terry stundtals centimeter bort. Magiskt!

Det är ingen nyhet att musik från Mali svänger, men Fatoumata Diawara levererar det dessutom med hur mycket charm och värme som helst. Och hon kämpar sig fram med sin engelska och ger inte upp förrän hon hittat någon i publiken som kan översätta det franska ordet för "omskärelse" som en av hennes låtar handlar om.

Jag fattar inte varför Jaquee ännu inte slagit igenom stort Sverige. Under hennes konsert igår visar hon att hon är en av våra bästa just nu - och bandet svänger som sjutton. Jag studsar!

P.S Kolla in denna video från You Tube med Staff Benda Bilili

Kulturhuset: Takodling, fåglar, Jens Assur

Tobias Jansson — Thu, 03 Jun 2010 23:22:04 +0200

Sergels torg i början av juni är en underlig gryta av yrvakna huvudstadsbor på glasspromenad i solen och studentflak med pumpande musik som kör varv efter varv runt Edvin Öhrströms glasspira. Värsta cirkusen alltså. Och samtidigt en av världens mest kraftfulla platser. Lite lugnare är det inne i Kulturhuset som under sommaren visar inte mindre än tre sevärda utställningar.

Låt tusen blommor blomma!
T o m 31 augusti
En liten fotoutställning om urban odling på olika platser i världen på Ekoteket som fortsätter på KulturhusTaket med en köksträdgård. Fotoutställningen är inte så märkvärdig men på taket lyfter utställningen. Allehanda köksväxter är utplacerade runt om på taket och vävs ihop med takkaféets sittgrupper. Kan inte tänka mig en bättre plats att lyfta fram idén om urban farming. Under sommaren håller man seminarier och workshops om odling.

Jens Assur: Hunger
T o m 26 september
1990-talets stora stjärnskott på den svenska fotohimlen, Jens Assur, har ägnat de senaste åren åt att skildra världen utifrån temat Hunger. Assurs bilder har tidigare främst rört sig i en sorts konstnärlig reportagegenre. I de här bilderna har han ofta zoomat ut och sökt skildra de destruktiva sidorna av konsumtionssamhället på ett sätt som för tankarna till fotografer som Andreas Gursky, Yann Arthus-Bertrand och, ibland, Lars Tunbjörk. Det är grafiskt, utstuderade linjespel, estetiskt renodlat. Starkt och lite ett slag i mellangärdet. En effekt som förstärks av Assurs texter om världens tillstånd som ackompanjerar bilderna – och tyvärr slår det ibland över till ett skuldbeläggande av den enskilda individen/betraktaren.

Brutus Östling och Lars Jonsson: Ringmärkt
T o m 22 augusti
Tyvärr hann jag av tidsbrist inte se hela denna utställning – tittade främst på Brutus Östlings mästerliga actionbilder av fåglar. Jag är egentligen inget stort fan av "naturfotografi" som genre men det är någonting med Brutus Östlings närgångna fågelbilder som fascinerat mig ända sedan hans debut som fotograf för något decennium sedan. Jag tror inte jag fattat vad det är förrän jag såg den här utställningen i onsdags: Han lyckas skildra fåglar på ett sätt som känns som reportagebild. Han jobbar med oskärpa och komposition som om det var människor han fångade på bilderna och hittar en närhet, grafisk renhet och ibland humor som är sällsynt inom genren.

Berghs har en plan

Tobias Jansson — Wed, 19 May 2010 17:06:16 +0200

I årets slututställning kopplar Berghs School of Communication grepp om hållbarhetsfrågorna. Studenterna har gått till botten med begrepp som greenwashing och grön kommunikation och presenterar projekt som kommunicerar hållbarhet och grönt tänk på ett relevant och kreativt sätt under temat A Sustainable Plan.

Utställningens webbplats är välgjord och fullspäckad med material om projekten, relaterade videoklipp och en hel del annat – som ett öppet brev till Andreas Carlgren och Maud Olofsson som ifrågasätter miljöbilspremien utifrån perspektivet att en bil aldrig är grön:

"You could sum things up quite easily: A car is never green. No matter how fuel-efficient it may be it is still bad for the environment. In fact, the label itself is directly misleading for the consumers. It’s greenwashing in its purest form and the fact that the government embraces this by using the label is hardly a good thing."

Spännande initiativ med sustainablity-vinkling på slututställningen. Och det var, för att tala klarspråk, på tiden. Återkommer med en rapport när jag sett studentprojekten.

A Sustainable Plan
27-30 maj
Berghs SOC, Sveavägen 34, Stockholm
www.sustainableplan.se

Resemarknad & idéutbyten

Caroline Petersson — Mon, 17 May 2010 11:14:07 +0200

Det fortsätter att hända spännande saker på Världskulturmuseet i Göteborg. I veckan deltar Camino först på den alternativa resemässan Re:tur och dagen därpå på idéutbytardagen Sharea.

För knappt en månad sedan skrev jag i ett blogginlägg om resandets dilemma och berättade om Världskulturmuseets nya utställning Destination X. Dagen för invigningen hade jag planerat ta mig dit men så fick Göteborg den vackraste och varmaste vårkvällen hittills för året och jag var bara tvungen att vara ute istället. På torsdag (20:e maj) kommer jag oavsett väder vara på plats med Camino då museet anordnar sin alternativa resemarknad re:TUR. Det utlovas tips på udda såväl som aktuella resmål. Jag hoppas få se många svenska smultronställen - något som vi för övrigt tipsar om i nästa nummer av Camino som nu ligger i tryckpressarna och når brevlådor i slutet av nästa vecka.
Kl 17.00-21.00 håller marknaden öppet.

Även på fredagen kommer jag spendera dagen på museet då Navid Modiri m.fl bjuder in till världens första Sharea . Det blir en bytesdag med ideér, kreativitet och inspiration i cenrum. Alla som kommer har något att dela med sig av och något de gärna vill få i utbyte. Även om det inte är produkter som är i centrum så kommer jag dela med mig av ett nummer av Camino. För vad är Camino om inte inspiration, ideér och kreativitet?

Själv hoppas jag få knyta många spännande kontakter och kanske också hitta nya samarbetspartners och uppdragsgivare.

Kolla in youtube-filmen för mer information om Sharea:

Han köpte en regnskog

Tobias Jansson — Thu, 06 May 2010 11:21:23 +0200

SMAKPROV FRÅN MAGASINET (CAMINO 16): Filmen Jag köpte en regnskog hade smygpremiär under Göteborgs filmfestival, och kommer att visas på SVT under maj. Jacob Andrén bestämmer sig för att ge sig iväg på en undersökande resa med målet att leta upp exakt den bit regnskog som hans klass samlade ihop pengar till för nästan 20 år sedan.

Finns Jacobs skog fortfarande kvar? Resan blir svår men intressant, och man får följa regnskogens utmaningar och träffa lokala miljökämpar som fightas mot stora ekonomiska intressen. Tonen är skönt barnslig, vilket gör frågorna lättförståliga. Och nej, vi avslöjar inte vad som hade hänt med Jakobs skog, men sätt på dumburken och titta!

Jag köpte en regnskog
Sändningstider på SVT:
SVT2 Söndag 9 maj 2010 kl 20.00
SVT1 Måndag 10 maj 2010 kl 01.50
SVT2 Torsdag 13 maj 2010 kl 16.30
SVT2 Lördag 15 maj 2010 kl 14.30
SVT24 Lördag 15 maj 2010 kl 22.15

Text Ingemar Gustafsson

Träig framtid

Tobias Jansson — Thu, 15 Apr 2010 12:02:53 +0200

SMAKPROV FRÅN MAGASINET (CAMINO 16): Trä dominerade förr det svenska byggandet. Som en del i arbetet med klimatfrågan finns återigen starka krafter som hävdar materialets förträfflighet. Virserums konsthall i Småland presenterar under våren utställningen Trä 2010 – Bäst i världen med fokus på konst och arkitektur som utgår ifrån trä som byggnadsmaterial.

Sverige har potential att vara bäst i världen på allt som har med skog, trä och träbyggnadskonst att göra. Utställningen Trä 2010 – Bäst i världen på Virserums konsthall utanför Hultsfred i Småland utforskar möjligheterna med trä som byggnadsmaterial och hur vi kan föra ut vår kunskap i världen.

Trä var förr i tiden det helt dominerande byggnadsmaterialet i Sverige. Varför minskade byggandet i trä? Hur byggde man förr? Vilka träslag användes? Genom dessa och andra frågor förankrar utställningen trä som byggnadsmaterial i historien och utforskar sedan dess möjligheter i relation till samtida utmaningar som klimathot, ekologisk utarmning och okontrollerad urbanisering. Några av världens mest spännande arkitekter presenterar träarkitektur och de tolv svenska städer som är med i det visionära projektet Trästad 2012 presenterar sig.

Utställningen visas i ljusa och rymliga Pappershuset, en 1640 kvadratmeter stor utställningslokal vars bärande konstruktion är limträbågar. Väggarna och golvet är av massivt trä och yttertaket är gjort av vätskekartong, vilket ger lokalen ett helt skugglöst ljus.

Trä 2010 är den tredje stora satsningen på träbyggnadskonst och arkitektur på Virserums konsthall. Tidigare har Träbiennalen 2004 och Trä 2007 genomförts, dessutom har man haft flera mindre utställningar med kopplingar till trä.

Trä 2010 – Bäst i världen
Virserums Konsthall, Småland
9 maj – 19 september
www.virserumskonsthall.com

Denna text är ett smakprov från magasinet (Camino 16). Det som återpubliceras på webben är avdelningarna Debatterat, Ekorekokollen, Destination och ibland någon mindre notis. Resten är exklusivt för betalande prenumeranter.

Vad så god och njut av fattigdomen

Johanna Stål — Wed, 10 Mar 2010 10:53:56 +0100

Den holländske filmaren Renzo Martens nya film "Enjoy Poverty" är en omskakande, rörig och många gånger fruktansvärd film. För att göra en blandning av dokumentär och konstprojekt reser filmaren ner till Kongo där han dokumenterar exploateringen av fattiga och lär dem hur de kan se fattigdom som sin största "naturresurs".

Det börjar med en bild på någon som jobbar på ett enormt fält. Vad han jobbar med är oklart, men han tvingas jobba i tre dagar för att tjäna en halv dollar för en företagsgrupp vid namn Blattner. I ett annat klipp står människor från organisationen FIDA och ger något till fattiga. Vad är oklart. Sedan fotograferar människorna från FIDA leende de fattiga.

I ett tredje klipp befinner sig filmare Renzo på en konferens med Världsbanken som skänker 1,8 miljarder dollar till Kongo i bistånd. Den holländske filmaren reser sig upp och frågar hur stor del det motsvarar av Kongos BNP. Och skulle det kunna betyda att fattigdomen är Kongos största naturresurs?

Renzo vill provocera. Inga av personerna som talar ges namn, man har svårt att förstå vart i landet man befinner sig. Han hoppar snabbt mellan olika platser, olika statements, organisationer och människor. Det kryllar av hungrande, såriga, smala och hjälplösa barn med surrande flugor kring sig. Är man lite svaghjärtad, som jag, så tvingas man blunda halva filmen. Det kryllar också av utländska fotografer som vill dokumentera fattigdomen, döden och misären. I det som är filmens bästa del, försöker Renzo lära ett par lokala fotografer hur de skulle kunna tjäna mer på att fota krig, fattigdom och sorg snarare än bröllop och fester. Experimentet får ett abrupt slut när det visar sig att de lokala fotograferna inte kan få tillgång till de områden som de internationella fotograferna får.

Hans eget presspass dras in efter att hans konstprojekt, ett stor ljusskylt med texten "Enjoy Poverty Please", förs upp i fattiga områden eller körs runt på en båt genom floderna. FN anser det provocerande.

Jag kan inte låta bli att bli upprörd av filmen. För den har så många rätt och så många fel. Renzo visar upp hur fattigdomen ställs ut på museum, hur vi i den rika delen av världen mår bra av att se andra som är fattiga. Hur vi mår bra av att se att någon har det sämre och hur vi mår bra av att skänka pengar till dessa. Jag har aldrig varit ett fan av välgörenhet. Jag skänker inte pengar när någon tigger och jag skänker inte pengar till fattiga områden. Precis som Renzo anser jag att det handlar om "empowerment". Att ge de fattiga verktyg för att själva ta sig ur fattigdomen. Att vi betalar mer för vårt kaffe och vår choklad för att de ska kunna få skäligt betalt för sitt arbete. Att vi slutar med fattigdomsturism, välgörenhet och "tyckasyndomeri" för vår egen skull och försöker hitta sätt att hjälpa som inte handlar om "oss", utan om "dem".

Renzo säger till de fattiga att njuta av fattigdomen, istället för att sträva mot något de aldrig kommer att uppnå. Han menar att de som har egna jordbruk mår bättre än de som arbetar på stora plantagen. Där tror jag att han har en viktig poäng. Men det måste vara oerhört provocerande att höra: Det är ingen idé, du kommer alltid att vara fattig, nöj dig med det!