Kultur

Alla säger undergång men ingen vill vara profet

Ingemar Gustafsson — Tue, 07 Feb 2012 12:31:11 +0100

Undergången är nära. Budskapet hörs allt oftare i miljö- och ekonomikretsar, inte sällan i ett skimmer av "jag-visste-det-först-belåtenhet". På Göteborgs filmfestival gav Margin Call och Four Horsemen två bilder av kollapsen som vi just nu ska befinna oss i. För civilisationens fallerande är inget som sker på en natt, om man ska tro de som vill förklara utvecklingen. Men epitetet domedagsprofet är det ingen som vill känna sig vid.

Margin Call
Det är turbulenta tider på finansmarknaderna och på anrika Lehman Brothers är det dåliga tider, men hur dåliga är det ingen som ännu riktigt vet. Inte förrän en finansanalytiker med bakgrund som raketforskare en kväll räknar ut att värdepappren som koncernen baseras på är värdelösa. Upptäckten leder till en krypande intensiv natt där den ena högre chefen efter den andra kallas in, varje gång med en extra åtdragen slipsknut på de förskräckta medarbetarna. Slutligen landar det högsta hönsets helikopter på skyskrapans tak, och mötesrummet darrar när VD:n John Tuld som spelas av rysliga Jeremy Irons kommer in. Hans få ord skär i handlingen och driver den lågmälda konflikten framåt. Företaget sitter på Svarte Petter och nu gäller det att sälja så mycket som möjligt innan bluffen är synad. En av filmens bästa scener är när VD:n i ett brandtal ska försöka övertyga sin tveksamme underhuggare (Kevin Spacey) om att det dem gör är "rätt". Han radar upp kapitalismens historiska kriser och ebbar med en anande tveksamhet ut i svårkonkretiserade moraliska slutsatser om att de bara är en liten del av en oundviklig utveckling och nu handlar det om att överleva. Det är i den subtila tveksamheten man hittar det intressanta, i Irons annars tvärsäkra karaktär. Girigheten segrar tillslut och morgonen därefter kan ses som startskottet på den stora finanskrisen 2008.

Kanske kan det också ses som startskottet på den kris vi är inne i, och bara har sett början av. Det är åtminstone en slutsats man kan dra av The Four Horsemen - en dokumentär som starkt kritiserar den neoklassiska ekonomin och det amerikanska demokratin som är kidnappad av finansvärldens lobbyister. Utvecklingen går mot extrem ojämlikhet och en stundande civilisatorisk kollaps där det monetära systemen är cancersvulsten. Filmen tar upp och kopplar ihop ekonomi-, krigs-, energi- och miljökriserna. I filmen intervjuas olika hot shots inom områdret såsom tidigare Världsbankekonomerna Herman Daly och Joseph Stiglitz.

Den som hänger med i miljö/ekonomi-debatten den senaste tiden känner igen sig. I Sverige har miljöjournalisten David Jonstads bok Kollaps liknande slutsatser: Civilisationen som vi känner är på utdöende. Vi är mitt inne i en avveckling, bort från de uttömda fossila bränslen av energislöseri, bort från globalisering och hyperkomplexa finansiella system, mot en förenkling och deurbanisering av samhället.

Regissören till The Four Horsemen, Ross Ashcroft, intervjuas framför publiken efter visningen, uppenbart stolt. Men det är en stolthet som skaver. För även om det ligger mycket i hans kritik så saknar jag känslan av ansvar som bör medfölja budskapet.

Om han (och andra undergångsbeskrivare) menar allvar så kanske det är på sin plats att göra allt i sin makt för att förhindra att det ska ske? Men istället skimrar en slags tillbakalutad , men alltid förnekad, undergångsromatisism fram: "Well, well, jag fattade det i alla fall först..."

Det går inte att säga "kollaps" och sen säga "men det är inte så farligt". Miljontals går i så fall en mycket tuff framtid till mötes. Alla känner hopplöshet ibland, och därifrån är steget inte långt till bitterhet. Men det finns andra synsätt och det går att åstadkomma förändring. Våra förutsättningar är långt bättre än i USA som filmerna främst handlar om. Vi har en av världens mest folkförankrade demokratier, vi har en mer reglerad och sundare banksektor, vi har trygghetssystem, vi har påbörjat formandet av en ekonomi med miljöstyrmedel.

Så vilken väg väljer du? Att fly ut på landet, invänta kollapsen och nöjt knapra på de egenodlade morötterna medan samhället omkring rasar? Eller fightas med förhoppningen att vara med i laget som formar en smartare framtid?

Camino LIVE: Kan ett brinnande USA rädda miljön?

Camino — Thu, 15 Dec 2011 14:28:04 +0100

Här kommer videoklippet från vårt senaste Camino LIVE från Ekoteket i Kulturhuset Stockholm, den 8 december. Denna gång provade vi att direktsända via Bambuser, med hjälp av en mobiltelefonkamera.
Caminos chefredaktör Johanna Stål samtalar med gäster som har besökt det amerikanska eventet "Burning Man" om ett annat USA än det vi vanligtvis stöter på. Vad vi i Sverige kan lära oss av USA, i engagemang och uppfinningsrikedom?

Se bilder från Camino LIVE.

Det goda magasinet

Tobias Jansson — Thu, 24 Nov 2011 11:15:35 +0100

Det Los Angeles-baserade magasinet Good är nästan jämngammalt med Camino. Med pedagogiskt klurig grafisk design, briljant användande av sociala medier och ett brett synsätt på hur vi kan lösa jordens framtidsfrågor har man lyckats kommunicera grönt tänkande till miljoner amerikaner.

Året var 2006 och Ben Goldhirsh, då 26 år gammal, bestämde sig för att starta ett magasin som skulle ta världen framåt och skriva om sociala frågor, hållbarhet och kreativitet på ett nytt sätt. Ben är son till Bernie Goldhirsh, grundare till entreprenörsmagasinet Inc. – och med sig hade han bland annat Al Gores son, Albert Gore III.

Under parollen "pushing the world forward" har man fem år senare byggt en av världens mest kraftfulla plattformar för kommunikation kring framtidsfrågor och grön livsstil. Webbplatsen har tre miljoner unika besökare per månad, Goods videos har setts av 35 miljoner personer och det tryckta magasinet når en kvarts miljon människor, främst i USA.

Good bygger på en filosofi där multituden av framtidslösningar är vägen att gå. Det som betyder något är det som fungerar. Man visar därmed fingret åt dogmatiskt tänkande, partipolitik och gränsdragningar.

För att knyta läsarna närmare sig använder man sig bland annat av The Daily GOOD, ett kortkort dagligt nyhetsbrev med en enda notis – från hur surfbrädor i bambu inspirerar biltillverkare till hur skolor i Guatemala byggs av återbrukade plastflaskor. Eller varför inte vara med i The GOOD 30-Day Challenge där redaktionen utmanar läsarna inom områden som hälsa, källsortering och veggiemat?

Good har också vunnit ryktbarhet som något av världsmästare på infographics – att presentera svårflörtad fakta om planetens tillstånd på ett attraktivt vis.

Good utkommer med fyra nummer per år. Prenumerera på Good.is, där finns också länkar till Goods flöden på Facebook, Twitter, Tumblr, Flickr och YouTube.

Mer om USA i Camino 25 >

Ge bort Camino i julklapp >

Att leva utan pengar

Johanna Stål — Fri, 18 Nov 2011 10:27:53 +0100

Tänk dig att leva helt utan pengar och ändå ha ett bra liv? Tyska Heidemarie Schwermer, 68 år, har i 14 år levt i princip utan pengar. För 14 år sedan sade hon upp sin lägenhet, gav bort alla sina tillhörigheter och behöll bara en resväska med kläder. En film i vår tid av utrensning, feng shui och minimalism. På tisdag visas filmen Living Without Money på Doc Lounge i Göteborg.

Heidemaries år utan pengar gjorde en del människor upprörda - hon kallades för parasit som lever på andra människors pengar. Men hon kallades också för inspirationskälla. Filmen är ett experiment med pengar och huruvida vi faktiskt blir lyckligare av att ha dem. En ganska skön reflektion att göra i ekonomiska kristider. Även om man självklart inte kan översätta frivillig pengalöshet med ofrivillig.

Jag kommer att finnas på plats under filmen och sälja prenumerationer samt smyglansera en nyhet för alla prenumeranter inför 2012.

Se filmens trailer här!
www.doclounge.se

Tid är något några har

Ingemar Gustafsson — Tue, 01 Nov 2011 16:39:21 +0100

Igår såg jag filmen "In time" på bio. I en, för flertalet, dystopisk framtid har pengar ersatts av tid. Uttrycket ”tid är pengar” har fått bokstavlig betydelse och fördelningen denna resurs är extremt ojämn. Jag älskar att gå på bio, ändå var det första biobesöket på ett halvår. Sedan jag blev pappa har jag helt enkelt inte haft tid. Det hela fick mig att fundera på för vem tid är pengar…

Filmen är sevärd och väcker tankar om tidsanvändning, snedfördelning av pengar och resurser. Mänskligheten har ”utvecklats” och genmodifierats så att alla åldras (visuellt) tills de blir 25 år (vilket verkar blivit en ursäkt för producenterna att bara ha med trådsmala modeller). På sin 25:e födelsedag börjar allas inbyggda klocka att ticka, alla får 1 år, resten får man tjäna ihop. Detta får som följd att de rika få blir odödliga, de fattiga många dör snabbt. De rika vältar sig i långsam lyx i särskilda tidzoner som fungerar som gigantiska elektroniskt övervakade ”Gated Communities”. I de fattigas tidzoner är tempot högt, och det mesta handlar om att jobba för att tjäna in tid för att överleva nästa dag. Och denna agoni upprepas i en ständigt accelererande takt på grund av ideligen ökande priser samt krav på de arbetande. Känns det igen?

Jag vet inte vad som är mest skrämmande: scenariot i filmen eller det faktum att det krävs en science fiction-kontext för att sätt ljus på några för mänskligheten så viktiga frågor. Hursomhelst så hjälper filmens plot oss kanske att se med större klarhet på vår egen verklighet.

Det stora flertalet i världen (som har jobb) arbetar långa arbetsdagar och tjänar knappt någonting. Man säljer sin tid, och lönen räcker knappt för överlevnad. Sedan finns en växande global medelklass där det istället är det allt mer är brist på tid som gör sig gällande. Här hittar vi bland annat mig själv och orsaken till min egen minskade biobesöks- och bloggfrekvens. Vi kan om vi vill unna oss att växla ut pengar (lön) mot tid (arbetstidförkortning - se Camino 24).

Sedan har de superrika. Två procent av jordens befolkning äger mer än hälften av världens samlade rikedom. De behöver inte sälja sin tid. De har så mycket att de kan luta sig tillbaka och ”låta pengarna jobba” (ränta/avkastning). Och som resultatet alltid blir vid ränta/avkastning så innebär de som redan har blir rikare, och detta i en accelererande takt. Den oundvikliga konsekvensen är att ojämlikheten i världen ökar, och ökar snabbare och snabbare, både mellan grupper inom och mellan länder.

Så visst - tid är pengar, men för vem?

ETT SLAG MOT LIKGILTIGHETEN

Tobias Jansson — Wed, 12 Oct 2011 21:12:19 +0200

SMAKPROV FRÅN MAGASINET (CAMINO 24): Motståndsmannen Stéphane Hessel, 93 år, har sett världen raseras och byggas upp på nytt. Nu sprider sig hans stridsskrift Säg ifrån! som en löpeld i Europa. Han uppmanar oss att bli upprörda – för det är då vi blir engagerade och starka.

I oktober 2010 gavs Indignez-vous, som boken heter på franska, ut i 6000 exemplar. Ett år senare har den tunna pamfletten sålts i över två miljoner exemplar i Frankrike och ytterligare en och en halv miljon i översättningar till tyska, spanska och italienska. Efter ett liv med motståndet som ledstjärna har Stéphane Hessel skrivit en kioskvältare i ickevåldets tecken som influerats av tänkare som Jean Paul Sartre och Walter Benjamin.

“Vi måste bli upprörda igen, så som fransmännen var under motståndet mot ockupationen under Andra världskriget. Det är när vi blir upprörda som vi blir engagerade och starka”, skriver Stéphane Hessel. Det är när vi blir upprörda som vi kan pressa tillbaka den samtidens likgiltighet som spridit sig som ett gift i samhällskroppen. Och det finns mycket att uppröras över: det ökande gapet mellan de mycket rika och de mycket fattiga, behandlingen av illegala flyktingar, begränsningar i pressfriheten, miljöproblemen och nedmonteringen av välfärdssystemen.

Berlinfödda Stéphane Hessel har varit med om allt. När han var barn emigrerade hans föräldrar till Paris. Under Andra världskriget var han medlem av Charles de Gaulles motståndsrörelse mot den tyska ockupationen. Han blev tillfångatagen av Gestapo och torterad i koncentrationslägrena Buchenwald och Dora men lyckades till slut fly från nazisterna. Efter kriget har han arbetat som diplomat och var en av dem som var med och författade FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna 1948.

Säg ifrån! är skriven i en fransk kontext men fungerar som en uppmaning till världens alla unga att våga tro att samhället kan förändras till det bättre.

Säg ifrån!
Stéphane Hessel
Louise Lindfors förlag, 2011
www.sagifran.nu

Foto (street art) Abode of Chaos / Creative Commons

Denna text är ett smakprov från magasinet (Camino 23). Det som återpubliceras på webben är avdelningarna Ekorekokollen, Destination och ibland någon mindre notis. Resten är exklusivt för betalande prenumeranter.

Camino Live på youtube

Caroline Petersson — Tue, 11 Oct 2011 12:11:39 +0200

DEL 1
Missade du premiären av Camino Live i Stockholm? Nu ligger filmen från intervjun med One Tonne Life- familjen uppe på youtube i två delar.

DEL 2

Camino Live är ett återkommande event som tar avstamp i ett aktuellt nummer.
Läs mer här om premiären

Film: Markus Welin/Vattenfall

Det fanns en gång en ö

Johanna Stål — Wed, 05 Oct 2011 14:41:35 +0200

Det fanns en gång en ö - eller det fanns många öar. Flera av dem är på väg att sjunka ner i havet. Uppvärmningen av jorden gör så att havet stiger. På flera av öarna bor det folk, men hur flyttar man ett folk som aldrig har varit utanför sin ö? FilmenThere Once Was an Island, är ett försök att berätta en av alla tragiska berättelser om omflyttning i klimatförändringarnas skugga.

Jag läser en artikel av Ola Wong i Svenska Dagbladet från andre oktober om kineser boende i Shaanxiprovinsen som ska flyttas från sitt bergslandskap till lågland. Ett jordras i juli förra året, då 29 invånare omkom har tvingat fram ett beslut om att flytta befolkningen. Från att vara självförsörjande på mat tvingas de köpa hus för 140000 yuan som dessutom innebär att de måste börja arbeta och dra in pengar (som ändå inte räcker till), de måste betala för el (temperaturen löste de tidigare genom att de gamla jordhusen var svala på sommaren och varma på vintern och en kamin nedsänkt i golvet räckte som uppvärmning). I bergsbyn som de bor i nu har de djur som de slaktar och vars kött räcker året om, i de nya husen får de inte ha djur eller odla själva.
Allt handlar om att "utveckla ekonomin snabbt" enligt Liu Zilong, viceordförande vd vid byrån för fattigdomsbekämpning i Ankang. Förflyttningen är den största i Kinas historia och rör 2,8 miljoner bönder. De beräknas ta tio år.

Jag tänker på detta när jag ser There Once Was An Island på dokumentärfilmsklubben Doc Lounge, och oroar mig för hur invånarna på Takuu Island i Franska Polynesien kommer få det när de förflyttas till fastlandet, tvingas börja arbeta på plantager och ta del av det stressiga, moderna livet. FIlmen förljer med invånarna under några år när de försöker förstå vad som händer med deras ö och varför. En lysande film som berör utan att bli för sentimental.
Hur det gick avslöjar inte filmen, vi väntar fortfarande på att se vad som händer med invånarna på Takuu. En sak är dock säker - det moderna livet är inte alltid ett bättre liv, och det vet invånarna på Takuu om.

Betala med sopor

Caroline Petersson — Mon, 22 Aug 2011 09:30:42 +0200

5 kg textilier, 23 metallburkar, 10 tomma mjölkpaket/plastförpackningar eller 5 kg wellpapp. Det är kostnaden för att komma in på världens första sopkonsert som arrangeras på lördag.

Det är Alelyckans Kretloppspark i samarbete med Coacha Unga och Dagemark produktion som bjuder in till konserten på lördag i Göteborg. Syftet är att påverka Göteborgarna, och framförallt unga under 30, att sortera och återanvända så mycket som möjligt av det vi kallar skräp.
För att locka dit publiken bjuds på flera artistuppträden, workshops och miljömarknad.

Camino bidrar med gratis ex av senaste numret till besökarna och finns också på plats för de som vill veta mer eller teckna prenumeration till specialpris. Kanske ses vi där?

Trädgårdar i regnskogens skugga

Tobias Jansson — Fri, 19 Aug 2011 10:30:59 +0200

Helene Schmitz är fotograf jag följer med intresse. Mest känd är hon kanske för sitt monumentala bokverk med renodlade och krispiga bilder av blommor i närbild som utgavs i samband med Linné-jubileet 2007. Samma närmast naturvetenskapligt utforskande synsätt har hon haft när hon fotat glömda trädgårdar i Surinamns djungler, ett projekt som nu landat i boken Ur regnskogens skugga.

Under en resa till Surinam i Sydamerika i Linnélärjungen Daniel Rolanders fotspår besökte Helene Schmitz en man som drev en fjärilsfarm i djungeln. Det till synes oöverstigliga projektet att försöka tukta och besegra en omättlig natur intresserade henne. Hon har tolkat en plats som är en slags motbild till den tradition som finns inom den västerländska konsten att upphöja den tuktade naturen till något paradisiskt.

I höstas ställdes bilderna ut på Fotografiska (jag bloggade om det, här) och i samband med att boken kommer ställs bilderna ut på Galleri kontrast i Stockholm från 1 oktober.