Samhälle

Kofi Annan om vad vi kan lära från Afrika

Johanna Stål — Thu, 19 Jan 2012 16:52:05 +0100

Kofi Annan mottog Göteborgspriset för hållbar utveckling den 14 december 2011 för sitt arbete med hållbar livsmedelsproduktion. Samma dag pratade han med några studenter på Chalmers Universitet bland annat om vad vi kan lära oss från Afrika vad gäller hållbarhet och vägen framåt. Ett mycket intressant klipp, framförallt den sista halvan. Lyssna och lär!

I kommande nummer av Camino kan du läsa Mr Annans pristal

Den magiska tvättmaskinen

Caroline Petersson — Mon, 16 Jan 2012 18:33:00 +0100

Jag blir lika fascinerad varje gång jag lyssnar på Hans Rosling. Här berättar han om den magiska tvättmaskinen som inte bara gör kläderna rena utan också levererar böcker och kunskap.

Denna vecka blir det ytterligare ett TED-tips från mig, från ett pedagogiskt geni: Hans Rosling. Jag vet inte någon annan som så tydligt kan förklara vår komplexa värld med några enkla bilder och siffror. Och som så brutalt kan skaka om och krossa våra fördomar. Provocera kan han också, och jag skall erkänna att det rycker det lite i mig när han vräker ut sin ilska över miljörörelsens naivitet. När jag intervjuade honom i Camino nr 19 , om befolkningstillväxten, var det han som tog över kommandot och jag fick finna mig i att bli ifrågasatt och att bara lyssna.

Hur som helst är huvudtesten i det Hans säger enormt viktig. Vi får aldrig glömma bort vilka det är som har det yttersta ansvaret när det kommer till livsstilsförändringar. Och framförallt: ta inte ifrån de fattiga rätten att äga en tvättmaskin!

Mer från Hans Rosling hittar du här:
http://www.ted.com/speakers/hans_rosling.html

2011 - motsatsernas år

Johanna Stål — Mon, 09 Jan 2012 10:07:33 +0100

Nätaktivism, köttdebatt, miljöpolitik och kärnkraft. Debatt om lycka, vad som skapar engagemang och om positiva exempel. 2011 var ett år av framsteg och baksteg på hållbar utvecklingsområdet. Mest synd kanske det är om orangutangerna, som under 2011 fick sin dom.

Det är dags att summera året 2011 och utvecklingen på miljöområdet. Det finns såklart många områden att gå igenom och många är sorgliga: 2011 var FN-året för biologisk mångfald, men ändå såg vi bara fler och fler arter dö ut. Utvecklingen har till och med gått så långt att vissa hävdar att vi inte kan fokusera längre på att rädda alla stora djur - såsom orangutanger, pandor, tigrar… utan vi måste fokusera på de som är viktiga för den mänskliga rasens överlevnad.

2011 var ett år av motsatser, som det så ofta blir. Vi pratar om 2011 där nätaktivismen blomstrade samtidigt som Facebook tog ytterligare strypgrepp om våra liv med sin nya tidslinje. Debatten om köttets påverkan på klimatet tog ny fart i och med boken Äta djur av Jonathan Safran Foer - samtidigt som LCHF-dieten träffade bokhandlarna med förödande kraft. 2011 var inget lysande år för klimatpolitiken - politikerna kom inte överens om några bindande avtal i Durban, men samtidigt ser vi att många länder och företag ändå "frivilligt" minskar sina utsläpp. Tyvärr långt ifrån tillräcklig dock...

Kina gick 2009 förbi USA i fråga om det land som producerar mest el från vindkraft och är nu världens största producenter av vindkraft. Ett ofta bespottat USA sägs, enligt Lester Brown,
ha minskat sina koldioxidutsläpp med 7 procent sedan 2007, under den ekonomiska krisen. Det beror såklart alltid på hur man räknar och flera kommer säkert säga tvärtemot. Men faktum kvarstår, USA är inte så dåliga kålsupare som vi tror - mycket händer där på miljöfronten som vi aldrig skulle kunna drömma om.(Se bara vårt Caminos senaste nummer om Den nya amerikanska drömmen)

Vi fick se en vidrig kärnkraftskatastrof i Japan vilket ledde till att Tyskland stängde ner sina. Något ont som förde något gott med sig.

Hans Rosling var, som ofta, på agendan igen. I tv-programmet Skavlan pratade han om tvättmaskiner och om att världen blir bättre, att färre barn svälter, fler kan läsa, att biståndet faktiskt hjälper och att befolkningstillväxten kommer stanna av till 2020. Fler och fler aktörer lyfte fram positiva exempel på utvecklingen i världen samtidigt som minst lika många hävdade att vi står på randen till en katastrof och att vi måste få människor att vakna upp och agera. Är det positiva exempel eller wake-up calls som behövs? Både och kanske man kan tycka? Helst i omvänd ordning dock.

Debatten spred sig vidare på andra områden: Ska vi fokusera på vår egen personliga utveckling i första hand, eller ska vi, som Barbara Ehrenreich sade till Hanna Hellqvist i programmet Jakten på lyckan- sluta vara nagelskådare och börja bry oss mer om varandra? Individualismen kontra kollektivismen ställdes mot varandra. Hur blir vi lyckligare? Hur löser vi bäst miljöproblemen? Motsatser som driver utvecklingen, förhoppningsvis framåt, som alla motsatser gör.

Men nu kommer 2012, och vad kommer hända då? Fortsättningen på spaningen kommer nästa fredag.

Medmänsklighetens ansikte

Caroline Petersson — Mon, 12 Dec 2011 13:55:13 +0100

Jag är nyligen hemkommen från Ghana i Västafrika där jag spenderade två veckor för att besöka en vän och med att göra research till en artikel i kommande nummer av Camino (februari). Redan nu vill jag bjuda på en berättelse som vittnar om mänsklig värme och godhet utöver det vanliga.

De första dagarna i Ghana spenderade jag på Africa Fairtrade Convention – en stor konferens som samlade Fairtrade-producenter från hela Afrika och organisationer och företag i Europa och Nordamerika.

Dag två när jag anländer till konferensen upptäcker jag att min iphone som jag ständigt bär med mig inte finns vare sig i fickan eller väskan. Jag kastar mig in i första bästa taxi tillbaka till mitt hostel för att leta genom rummet och baren... utan resultat. På väg tillbaka till konferensen tänker jag på allt jag förlorat – mina intervjuer som jag gjorde i Malmö inför resan, alla anteckningar som bara finns i mobilen, alla kontakter som jag måste skaffa på nytt. Oron gnager också över vad som går att komma åt på mobilen och vad jag behöver spärra.

Döm min förvåning när jag kommer tillbaka till hostelet på kvällen och en från personalen kommer fram och berättar att en taxichaufför, Moses, har kommit förbi och berättat att han hittat något i sin bil. Jag ringer Moses som meddelar att han skall komma förbi nästa morgon. När han kommer har han inte bara med sig mobilen, utan också en hel påse med färsk ananas och granatäpple som han glatt lämnar över. Det visar sig att Moses inte bara arbetar som taxichaufför. På nätterna kör han frukt åt ett plantage. När sover du då undrar jag, och får till svar att han hinner sova ett par timmar på morgonen innan han börjar köra taxi på morgonen. Jag blir nästan tårögd över att Moses trots detta gör sig en extra ansträngning för att lämna tillbaka min mobil. Själv säger han att han inte vill att min resa till Ghana skall vara förknippad med några tråkigheter utan att jag skall minnas Ghana som något positivt. Det kommer jag definitivt att göra. Tack vara Moses och många andra härliga människor jag fick möta under min resa.

I nästa nummer av Camino (februari) får du läsa berättelsen om Afrikas första Fairtrade town New Koforidua och om barnen till kakaobönder som kommunicerar med barn i England med hjälp av skype.

Oväntade förslag ger trippel krishantering

Ingemar Gustafsson — Sun, 11 Dec 2011 22:42:13 +0100

ANALYS. Durban-förhandlingarna lyckades inte sjösätta något bindande klimatavtal, men FN:s samtliga länder lyckades komma överrens om en färdplan dit. Samtidigt är Euroländerna i kris och en armé av arbetslösa ungdomar riskerar att förlora allt hopp om framtiden. Mitt i dysterheten finns förslag, från något oväntade håll, för hur vi kan ta oss ut ur kriserna och samtidigt minska de ekonomiska klyftorna.

FN:s klimatförhandlingar lyckades inte komma fram till något bindande globalt avtal om minskade växthusgaser i Durban, Sydafrika. Det står klart efter mötets avslutande. Det är mycket dåliga nyheter för klimatet men med tanke på att frågorna har en närmast civilisatorisk innebörd så är det anmärkningsvärt att världens alla FN-länder lyckas komma överrens överhuvudtaget. Denna gång blev det en förlängning av Kyoto-avtalet, där enbart EU är förbundna att göra utsläppsminskningar, samt ett slutdatum (2015) när ett helt nytt klimatvtal ska vara undertecknat av världens samtliga länder. Ännu finns inga utsläppsminskningar kvantifierade till detta senare avtal som ska börja gälla först år 2020. Den största framgången var troligen klubbandet av den klimatfond som ska överföra grön teknik och pengar till fattigare länder, dock utan att finansieringsfrågan var löst.

Mötets utfall exponerar en ny linje för klimarbetet, ett parallellt spår till FN-förhandlingarna där framsynta länder går före, och på köpet kan gå vinnande ur det "gröna racet" . Anhängare av denna linje hörs allt oftare, inte minst från näringslivet. Den gröna omställningen har en dignitet likt industrialiseringen och inrymmer förutsättningar för nya meningsfulla jobb, men satsningar på förnybar energi och energieffektivisering kan kräva pengar. Globalt sett är det EU (och möjligen Kina) som tydligast verkar ha förstått att minska klimatutsläppen och fossilberoendet kan skapa jobb i nya branscher. Intressant nog pratade Greklands avhoppande premiärminister Papandreous varmt om det gröna racets betydelse för ekonomin på klimatmötet. I hans krisande hemland skulle sådana satsningar troligen vara minst sagt välkomna. För dessa idéer ska ses i ljuset av att Europa nu går igenom en djup ekonomisk kris.

Samtidigt i ett annat toppmöte där EU:s regeringschefer höll hus, lyckades "Merkozy" skrämmande snabbt få igenom en "finanspakt" som innebär ändringar i paktländernas grundlagar. Det handlar om att länderna inte får gå med underskott och att statsskulderna inte får nå över en viss andel av BNP. Kanske kan reglerna sätta stopp för många länders lånefest? Men det är åtgärder vars resultat tar åratal att se, och hur demokratiskt gick det till egentligen?

Inom EMU har euroländer med låg produktivitet kunnat lånat pengar i år efter år - inget hindrade regeringarna att slippa den politiska ”bördan” att samla in de skatter som krävs för statens utgifter. Konsekvenserna vältrades över på framtiden där framförallt Europas ungdomar får betala priset.

Under snaran kommer åtgärderna som en kalldusch för invånarna i t.ex. Grekland, Spanien och Italien. Ekonomiska teknokrater får nu känslokallt ta fram skalpellen och skära i den blödande statens utgifter. Känslan av att det är ”rätt åt dem” är förståelig men betänk vilka som kommer att drabbas värst. I Grekland är ungdomsarbetslösheten omkring 40 procent, i Italien 30 procent och Sverige närmar sig också sådana skrämmande siffror, i trist sällskap med flera europeiska grannar. Det pratas om ”en förlorad generation” utan framtidstro där psykisk ohälsa, självmord och brottslighet ökar.

Vem ska beskyllas för de senaste årens ekonomiska utveckling? Är det ledarna i de europeiska länderna som inte talat klarspråk med väljarna och berättat om lånefesten och dess konsekvenser? Eller är det osolidariska väljare som röstat med blicken på enbart på sina egna plånböcker? (Det är svårt att vinna val på höjda skatter) Eller är det EMU:s konstruktörer som blåögt trodde att det skulle fungera med en gemensam penningpolitik (ränta/valuta) för länder med olika produktivitetsutveckling? Oavsett vilket riskerar nu förtroendet för demokratin rasa i takt med ekonomin, något som har märkts på gatorna från Aten till Madrid.

Det som protesterna har gemensamt är kritiken mot ekonomiska orättvisor - att några rika få har fått allt mer och att det allt större flertalet har fått allt mindre. Klyftorna har ökat snabbt, en utveckling som ”accepterats” så länge människor har haft arbeten att gå till. Men desperationen bland många växer sig nu starkare, känslan är att de traditionella recepten för jobbskapande inte fungerar. Trots skattesänkningar i många länder och låga räntor (som ger högre efterfrågan i ekonomin) är ungdomsarbetslösheten hög. Den s.k. nedsippringseffekten har inte varit tillräcklig, d.v.s. välståndet i tillväxten har fördelats ojämnt, och inte nått de sämst rustade.

Sedan kalla krigets slut har denna utveckling accelererat. Få saknar nog de kommunistiska totalitära staterna men något östblocket möjliggjorde var ett större spelrum för många länder att placera sig på skalan mellan kapitalism och kommunism, där välfärdsstater med ekonomisk utjämningspolitik kunde vara centrala inslag. I avsaknad av tydlig motpol dyker alternativen istället upp i oväntade former, t.ex. den växande skara miljardärer med storägaren Warren Buffet i spetsen som propagerar för en ökad beskattning av rika. Liknande krav har hörts från miljonärsgrupper i Frankrike och Italien. Ett förslag i samma anda kommer från ekonomen Michael Kumhof på Internationella Valutafonden (IMF) vars forskning pekar på att jämlikhet motverkar finanskriser.

Om politikerna skulle lyssna på på Buffet och Kumhof får de förutom att minska klyftorna och skapa ekonomisk stabilitet en angenäm situation att fördela ”Buffet-intäkterna" - till jobb eller utbildningsplatser för ungdomar, samhälleliga klimatinvesteringar eller kanske till arbetsdelning (arbetstidsförkortning) för vissa grupper?

Att det funkar att dela på jobb det visar bl.a. OECD:s granskningar av de industriföretag som tillämpade arbetsdelning när efterfrågan sviktade i finanskrisens kölvatten (och därmed slapp avskeda hundratusentals). Det finns utmaningar som kräver debatt, (i Sverige är det nog t.ex. en god idé att arbetsmarknadens parter är med på förändringarna). Men principen enkel: Ska produktivitetsökningar användas till ökad lön för befintliga anställda, vinst till ägare, eller till att minska arbetstiden och därmed möjliggöra arbetstillfällen till fler? Forskning visar även att arbetstidsförkortning kan bidra till minskad stress, ökad jämställdhet och t.o.m. mindre klimatpåverkan under vissa förutsättningar. Men eftersom statens skatteinkomster i stor utsträckning är baserade på antalet arbetade timmar så behöver skattebortfallet som en arbetstidsförkortning för med sig kompenseras genom andra skatteintäkter.

I boken ”The coming Job Wars” beskriver undersökningsföretaget Gallups ordförande Jim Clifton hur jobb är grunden för välstånd, fred och utveckling och hur arbetslöshet förstör människors liv, städer och nationer. Han målar upp en framtidsbild där kampen om jobben är global och hårdnande och menar att regeringar borde koncentrera sig på att främja innovation, entreprenörskap, utbildning, och affärsmodeller i små och medelstora företag - inte bara stirra sig blinda på innovation och storföretag som idag ofta är fallet.

Så kanske är det dags att prova nya recept på jobbskapande så dagens unga får vara med och skapa en hållbar framtid, istället för att förpassas till arbetslöshetens destruktivitet? Har vi tur kanske vi räddar demokratin och klimatet på köpet…

Foto 1: World Business Council for Sustainable Development
Foto 2: _PaulS_©
Foto 3: Images_of_Money©

Priser för en bättre värld

Johanna Stål — Fri, 02 Dec 2011 10:08:51 +0100

Inom de kommande två veckorna delas det ut två priser inom hållbar utveckling i Sverige. FNs förre generalsekreterare Kofi Annan och solenergienreprenören Hung Ming är två av pristagarna.

Först ut är Right Livelihood Award, som delas ut måndagen femte december i Stockholm. Priset går till solentreprenören Huang Ming från Kina, Jacqueline Moudeina från Tchad som har arbetat med återupprättelse åt offer för tidigare diktaturen i Tchad, amerikanska May Gaskin som arbetat med säkra födelsemetoder och organisationen GRAIN som arbetar med jordbrukssamhällens rättigheter.

Right Livelihood Award grundades 1980 av Jakob von Uexkull, och priset kallas ibland för "det alternativa nobelpriset". Prissumman ligger på 150 000 euro.
Läs mer om Right Livelihood
Right Livelihoods facebooksida

Några dagar senare, den 14 december, delas Göteborgspriset för hållbar utveckling ut på Eriksberg i Göteborg. Priset som grundades av Göran Johansson för tolv år sedan kom till för att sätta miljöfrågorna på agendan, och har kan ibland kallas för "nobelpriset i miljö", i avsaknad av ett sådant pris.

I år är fokus den odlade jorden i Afrika. I många afrikanska länder pågår nu en omställning, där kontinenten siktar mot att bli mer självförsörjande på mat. Kofi Annan, som bland annat arbetar med den stora organisationen AGRA (Alliance for a Green Revolution in Africa) delar priset på en miljon svenska kronor med Tigray-projektet i Etiopien som arbetar med småbönder, kompostering, ekologi och kunskapsdelning.

Besök Göteborgspriset här
Göteborgsprisets facebooksida

Jag sitter i juryn för Göteborgspriset för hållbar utveckling och kommer på prisdagen hålla en live-intervju med Sue Edwards, förhoppningsvis skaka tass med Kofi Annan och äta ekologisk buffé på prisminglet. Hoppas vi ses där!

En grön start på dagen

Ingemar Gustafsson — Mon, 28 Nov 2011 09:47:35 +0100

Stormen har lagt sig för den här gången över västsverige, i denna novembermånad som är 15 grader varmare än föregående år. På väg till jobbet plockar jag upp dagens Metros "Go Green issue" och konstaterar att idag startar passande nog FN:s klimatförhandlingar i Durban, och där står jag på en bild med rödsprängda kinder och pratar tillväxt och tidsanvändning (i avdelningen Pling). Mer om klimatförhandlingarna inom sin tid på denna blogg.

Artikeln i Metro (pdf) >>

Föreläsningen som tar dig bortom tillväxtens dilemma

Ingemar Gustafsson — Tue, 22 Nov 2011 08:57:32 +0100

Och så lite reklam... Jag är stundtals ute och föreläser, ofta baserat på min rapport "Bortom tillväxtens dilemman - den motståndskraftiga och resurseffektiva ekonomin" och mitt efterföljande arbete i frågorna. Här är en liten teaser - hör av er om ni är intresserade (trots den smått avskräckande pausbilden).

Med brinnande engagemang

Johanna Stål — Thu, 10 Nov 2011 10:24:50 +0100

Hur skapar man och upprätthåller engagemang? Det är en fråga jag ofta ställer mig. När jag besökte USA tidigare i höst var denna fråga högst på agendan. För att hitta svar tog jag mig bland annat ut till världens största tillfälliga ökenstad och klädde ut mig till en ängel.

Den huvudsakliga anledningen till att jag besökte USA tidigare i höst var för att delta i Burning Man, ett konst- och performanceevent i en tillfällig ökenstad som heter Black Rock City. Här är dagarna i ökenhettan inte alls så torra som man skulle kunna tänka sig, utan fyllda av energi, glädje, uppfinningsrikedom och musik. Du kan gunga på en gigantisk gungbräda, titta på eldfighting i Thunderdome-burar (som i filmen Mad Max), lära dig om solpaneler, utföra yoga tillsammans med en raw food-guru i soluppgången, elda upp konstverk eller dansa dig galen till dygnet runt-parties med pulserande musik.

Men du kan också lära dig ett och annat om hur man skapar och upprätthåller engagemang. Det handlar bland annat om ansvarsutdelning, uppmuntran och tillit. Men också om att hitta sätt att plocka fram det bästa i alla människor och låta dem ha roligt på kuppen. Jag tror att den svenska miljörörelsen har mycket att lära härifrån. Och det är det inte bara jag som tror. Jag kommer prata om Burning Man, alternativkultur och miljöengagemang i USA på Camino Live, Kulturhuset i Stockholm, den 8 december. Kolla in eventet på Facebook här!

Läs också mitt stora reportage om Burning Man i kommande nummer av Camino, som landar i din brevlåda om en vecka. Är du inte prenumerant så kan du köpa numret (både fysiskt och digitalt) via webbutiken eller i någon av dessa butiker! I reportaget skriver jag också om amerikansk individualism och varför den nordamerikanska politiken aldrig kommer bli mer miljövänlig.

Miljötinget förändrar beteenden

Caroline Petersson — Mon, 24 Oct 2011 13:45:50 +0200

Jag vill se fler Miljöting i Sverige. I helgen deltog jag för tredje året i rad på nordens största miljökonferens för ungdomar som anordnas i Dalarna och Gävleborg. Här förändras ungdomarnas attityder och beteenden kring miljöfrågor.

Ett stort jubel möter mig när jag går in i aulan under invigningen av årets Miljöting i Hudiksvall. Jag har precis missat den inledande dansuppvisningen visar det sig. Upp på scenen kliver två tjejer som är kvällens konferencierer och möts med ännu mer applåder. Majoriteten av besökarna på tinget är just tjejer, det är ganska lätt att konstatera. Beror det på att det handlar om ett forum om miljö? Kanske, men det kan lika väl bero på att den sociala gemenskapen tilltalar tjejerna mer. På miljötinget hittar du inte bara ungdomarna som redan tagit aktiv ställning. Flera av de jag träffar berättar att de inte varit ett dugg intresserade av miljöfrågor innan de kom hit. Men så hamnar de i ett sammanhang där det helt plötsligt blir kul att engagera sig.

Självklart finns här också eldsjälarna. En av dem är Björn Grundström som redan 20-år gammal har ett eget företag som med hjälp av bland annat digital teknik vill öka ungdomars delaktighet och engagemang. Han kikar in under min workshop och har på 5 minuter tagit fram en idè till Smilecan - en lösning som gör det roligare att källsortera. Resultatet ser du i filmen ovan.

Min workshop under lördagen heter "ett Miljöpsykologiskt experiment" och visar sig vara den mest populära i år. Nästan 40 ungdomar är med och lär sig och diskuterar om varför det är svårt att förändra människors beteenden och hur man kan överkomma de hinder som finns. Det mynnar ut i att hela gruppen hjälps åt för att ta fram en strategi för att förändra deltagarnas ovana att slänga allt skräp på rummen i samma soptunna (osorterat). Resultatet blir att återvinningstunnan flyttas närmare sovsalarna, handmålade informationsskyltar placeras på borden i matsalen, det skyltas i korridorerna och ett gäng bestämmer sig för att det skall arrangeras en tävling mellan rummen.

Jag lämnar Miljötinget trött men laddad med ny energi och framtidshopp. Nu skall jag propagera för att Västsverige startar ett liknande forum för ungdomar framöver.

www.miljotinget.se

Film: Caroline Petersson. Björn Grundström kallar sig kreativ marknadsförare och driver eget företag.