Det första som slår mig när jag anländer till Näsåker efter drygt 9 timmars resa med tåg från Stockholm är den vackra naturen. Den dramatiska Nämforsen skummar och slingrar sig genom det kuperade skogsklädda landskapet. Längs med forsen ser jag kluster med tält och en och annan husvagn och husbil. Tåget jag åker med är unikt. Vagnarna vi åker i kommer ifrån Nässjö Järnvägsmuseum och hela resan är chartrad tack vare ett samarbete mellan Urkultfestivalen , Ådalslidens Järnvägsvänner och Sollefteå Modelljärnvägsklubb. Med stopp i Uppsala och Gävle tar det mig och ett hundratal andra festivalbesökare direkt från Stockholm till Nåsåker och 500 meter från festivalområdet. Den sista sträckan trafikeras med ett särskilt diesellok eftersom den inte längre är i bruk.
Det är 16:e året i rad som världs- och folkmusikfestivalen Urkult arrangeras. Bakom festivalen står en ideell förening som försöker hålla priserna så låga som möjligt (ett tre-dagarspass kostar 700 kr för vuxna, 500 kr för ungdomar, 200 kr för pensionärer och är gratis för barn upp till 13 år) och omsorg och hänsyn till miljön har varit en av föreningens hörnstenar ända sedan starten. Maten som serveras på festivalen är i så stor utsträckning som möjligt köpt från ekologiska producenter, vegetarisk mat är mer regel än undantag och samtliga engångsartiklar är komposterbara. Utöver det har festivalen ett uttalat kärleks- och solidaritetsengagemang som ligger i luften hela tiden – delvis också på grund av att festivalens besökare tydligt signalerar alternativkultur och antikommersialism. Ironiskt nog känns sättet att klä sig här som en norm som får mig att själv vilja fläta håret på något häftigt sätt och klä mig bohemiskt. Antimode är också mode.
Klädnormen till trots så är det svårt att inte förälska sig i denna festival. Överallt är det liv och rörelse. Mängder av barn leker på den fantasieggande lekplatsen i skogen, eller glider och rullar ner för de branta backarna ner mot stora scenen i sina regnkläder. På den stora dansbanan framför stora scenen gör människor i alla åldrar, från små barn till pensionärer, sina egna tolkningar till svängiga rytmer från hela världen. Ingen står still och skratten och glädjen vibrerar i luften. Jag tänker att det i varje människa nog finns ett grundläggande behov av att få röra sig till musik och fantiserar om att skolan ger utrymme för barn och ungdomar att från tidig ålder tränas i att våga släppa loss genom dans, med hjälp av musiker och duktiga pedagoger. Hade Magnus Uggla haft en sådan skolgång hade han nog aldrig behövt skriva sin, i min mening irriterande låt, om att aldrig våga dansa nykter.
Jag kommer garanterat återvända till Urkult, kanske redan nästan år.Kanske ses vi där, i ett lyckorus, på dansgolvet.
