En "tillväxtkritikers" bekännelser

Dela artikeln

Min rapport Bortom tillväxtens dilemman – den motståndskraftiga och resurseffektiva ekonomin som ni som har flash på era datorer kan bläddra i här ovan (eller som pdf längre ner), har gladeligen rönt viss debatt. Trots trippel faktakoll kan några saker behöva förtydligas och korrigeras. Dessutom - en liten etikettsreflektion...

Först och främst vill jag tacka alla som bidragit med tankar och reflektioner kring rapporten, både ris och ros! Förhoppningsvis kan diskussionen föra oss närmare en förverklingsbar mer hållbar ekonomi. Här är några tankar som uppstått i efterdebatten:

I rapporten skriver jag om så kallad Fractional Reserve Banking, som en bidragande orsak till tillväxttvånget. Min beskrivning av hur mycket pengar bankerna tillåts låna ut är inte helt korrekt. Bankerna kan inte låna ut sparares pengar hur mycket som helst, utan begränsas till att låna ut delar av det egna kapitlet (till vilket kundernas sparpengar inte ska räknas). Ökad skuldsättning ökar alltjämt kraven på tillväxt, men jag är tveksam till om det är systemet med Fractional Reserve Banking i sig som ska vara måltavlan. Snarare handlar det om att öka transparensen i bankvärlden och se till att de har nog med egna pengar för att kunna stå pall för framtida påfrestningar.

En central ingrediens i receptet för en mer hållbar ekonomi är att använda framtida produktivitetsökningar till kortare arbetstid istället för bara till löne- och vinstökningar. Arbetstidsförkortning kan göras på olika sätt; inom länder, branscher, företag eller individuellt, vilket naturligtvis innebär olika förutsättningar. Grundprincipen är dock densamma: växla mer pengar mot mer fritid. Det finns ett flertal lyckade exempel på detta. Men ska det göras nationellt så hamnar man i nya målkonflikter som Lennart Olesen från miljöpartiet belyser i bloggen om deras framtida partiprogram. Det handlar framförallt om att skatteunderlaget minskas när normalarbetstiden förkortas (eftersom arbetade timmar beskattas), och om man inte hittar andra skatteintäkter måste obekväma nedskärningar i välfärden göras, något som Olesen kallar "det gröna dilemmat". Dilemmat belyser ställningstaganden som måste göras: Är kortare arbetstid värd minskad offentlig välfärd? Och om inte - vad ska beskattas istället? Eller kommer arbetslösheten minska så mycket att statens utgifter minskas tillräckligt mycket? Sveriges ekonomi ser annorlunda ut än exempelvis Frankrikes, USA:s eller Kina, i t.ex. arbetande timmar per år (eller livstid), arbetslöshet, produktivitet o.s.v. Självklart måste en regering (eller ett parti som vill regera) få ihop plus och minus men min ambition har aldrig varit att presentera en stadsbudget, snarare föra fram idéer som har lyckats tidigare eller har potential att hantera tillväxtens dilemman. Detaljerna får den politiska debatten ta hand om. Förmodligen ser receptet olika ut beroende på var det tillämpas.

En sista reflektion gäller tillväxten som sådan och begreppet "tillväxtkritiker"' som jag tillskrivits. Jag har svårt för dylika kategoriseringar, precis som beskrivningen globaliseringskritiker som applicerades på den rörelse som förespråkar skuldavskrivningar för fattiga länders illegitima skulder och en mer rättvis handel. Globaliseringskritikerna anklagades för att vara emot globalisering, det var dem inte. "Tillväxtkritikerna" är enligt min bedömning inte en lika tydlig rörelse, och inrymmer nog både dem som tycker vi måste aktivt minska ekonomierna och de som tror att tillväxtens brister kan åtgärdas. Den gemensamma nämnaren är att de belyser tillväxtens brister och vill väcka debatt om åtgärder. Det florerar begrepp som "grön tillväxt" eller "värdeburen tillväxt" (som socialdemokraternas Håkan Juholt brukar använda). För mig är semantiken oviktig, så länge problemen erkänns och adresseras.

En växande ekonomi understöds visserligen av samhällets olika institutioner, men i mångt och mycket drivs tillväxten av "egen" kraft, som ett resultat av människors önskan och konkurrens om mer. Den som politiskt aktivt arbetar "mot tillväxt" kommer nog kämpa sig trött i ständig motvind. Snarare handlar det om att på allvar erkänna och ta tag i tillväxtens avigsidor och istället för att ha BNP-ökning som högsta mål, arbeta mer direkt med olika samhälleliga målsättningar. Samhällsekonomin kan dock sluta växa av andra anledningar, t.ex. oljeproduktionstoppen (peak oil) eller finansiell oro. Därför är det viktigt att bygga en motståndskraftig (resilient) och resurseffektiv ekonomi som står pall för framtida påfrestningar.

"Bortom tillväxtens dilemman - Den motståndskraftiga och resurseffektiva ekonomin" (pdf)