FN snackar EU spelar hockey

ANALYS. Då har FN-mötet Rio+20 passerat och utgången blev en stor besvikelse för många miljöengagerade - trots låga förväntningar. Hur kan det bli så? Jag tror att det saknas grundläggande förståelse för de politiska förutsättningarna, vilket skapar falska förhoppningar. Nu kan den efterföljande uppgivenheten istället blir ett hot. Men det finns ljusglimtar som inrymmer bättre förutsättningar för att lyckas.
Dela artikeln

"Urvattnat" är ordet. Slutdokumentet i FN:s miljökonferens Rio+20 innehåller inga bindande krav utan är enbart en uppmaning att följa tidigare åtaganden som beslutats i FN-sammanhang. Gamla löften som inte införlivats görs återigen. Många miljöorganisationer är djupt besvikna och undrar varför de överhuvudtaget åkte dit. Flera representanter uttrycker att de haft låga förväntningar innan, men uppenbarligen inte tillräckligt låga...

Vi snackar alltså 193 länder som ska komma till konsensusbeslut! Det är representanter från extremhöger till extremvänster, från länder där religion är lag till hårdföra diktaturer och länder som befinner sig i krig. För att inte tala om nationer där hela välståndet bygger på fossila bränslen. Jag skulle nästan beskriva det som omöjligt att hitta en samsyn som leder till bindande åtaganden (och institutioner som kan utkräva ansvar). Betänk bara hur svårt det är att komma till beslut i den egna organisationen.

I senaste Camino i artikeln "Kollaps eller teknomani" beskriver David Jonstad, författare till boken Kollaps, om att hoppet i miljörörelsen har förvandlats till tvångsoptimism som skymmer sikten för verkligheten. I det här sammanhanget håller jag med honom. FN är en central organisation för global sammanhållning, men för att skapa en grön ekonomi (som var målet för Rio+20) behövs konkreta politiska och ekonomiska styrmedel. Och sådana kan enbart kan skapas av institutioner med befogenhet d.v.s. lagstiftande/beslutande församlingar.

När Rio-mötets slutdokument höll på att förberedas var jag i Tällberg på det årliga forumet. I år var det fokus på samspelet människa och teknik. Slutsatserna man kan dra av de närvarande experternas budskap (bl.a. Amory Lovins) var att tekniken för en grön omställning finns redan idag. Något även jag vill visa i Från dystopi till ekoekonomi - reportage om en möjlig framtid som kom ut lagom till Rio-mötet. Men budskapet från Tällberg är även att den redan är lönsam. Problemen är att det finns intressen som strävar emot (såsom konservativa oljebolag som gör allt för att hålla börsvärdet uppe) och helt enkelt att det är svårt för människor och företag att ändra på invanda mönster. Läs mer om de psykologiska hindren för hållbar utveckling i nästa nummer av Camino.

Jag tror inte att vi vågar vänta på att den förnybara energin konkurrerar ut den fossila helt utan politisk inblandning, eller att den cirkulära ekonomins kretsloppsbaserade affärsmodeller blir norm av utan att spelreglerna ändras. Det behövs styrmedel, och den institution som har bäst förutsättningar att lyckas med det är EU.

Ja det finns brister i de styrmedel som satts upp hittills av EU (t.ex. utsläppsrätter, fiskekvoter och systemet för producentansvar) och det finns en risk att eurokrisen överskuggar allt. Men styrmedlen finns på plats, har demokratisk legitimitet och chans att förbättras. EU har antagit klimatmål, utan att villkora dem mot att andra länder ska göra detsamma. EU har en plan för ett resurseffektivt Europa, och det finns ett arbete med att komplettera BNP-måttet. Mycket av detta är sådant som Rio-konferensens slutdokument uppmanar till.

Jag är rädd att besvikelsen efter FN:s "misslyckande" blir bitterhet, och att många engagerande slutar arbeta för för politiska förändringar. Jag tycker att NGO-sammanslutningen "Green Economy Coalition" beskriver utgången mer nyktert. De ger betyget "C-" (på skalan A-F) och beskriver det såhär: "A year ago, governments were suspicious of the concept, now they are exploring green economy as one tool for sustainable development". Läs mer av deras analys här.

Det finns en fara med överoptimism - den kan leda till bitterhet när förhoppningarna spricker, och bitterhet är sällan konstruktivt. EU:s arbete är långt från perfekt och det räcker ju inte att EU tar ansvar. Min förhoppning på den globala arenan är att en mindre sammanslutning av länder agerar förtrupp på klimatområdet och möjligen även inom fler miljöfrågor. Sverige skulle kunna agera genom EU att bjuda in de 8 största utsläpparländerna till en "miljö-G8". Om man lyckas komma tlll beslut i en mindre grupp är chansen större att fler ansluter sig senare. Det var så EU bildades en gång i tiden.