Efter att ha spenderat tio veckor i Libanon, ett land som har lidit av, och fortfarande har mycket inre motsättningar, har jag lärt mig att det finns två saker som förenar människorna här: deras stolthet över den Libanesiska maten och naturen. Varje helg åker Beirutborna upp i bergen, till stranden eller både och. På mindre än en timma kan man, vid säsong, ta sig från en skidanläggning till Medelhavets strand. Längs med vägen köper man färska apelsiner, jordgubbar och grönsaker för att förbereda kvällens variationer av meze, och sedan sitta i timtals runt middagsbordet. På min fyra dagars vandring på den Libanesiska Bergsleden tillsammans med the Lebanese Mountain Trail Association (LTA) fick jag uppleva en kompott av allt som Libanon har att erbjuda: berg, mat, militär, snö, vattenfall, eremiter, mumier, grottor och uråldriga cedrar.
DAG 1: Syrien & fåglarna
Det var vår första dag och vi hade precis klättrat upp på toppen av en hög buskig och stenig kulle. Nedanför såg vi dramatiska bergsluttningar beklädda med terrassodlingar av apelsiner, äpplen och oliver. Bakom oss reste sig ännu högre berg med snötäckta toppar och i norr bredde en grön slätt ut sig. Det var soligt, men inte för varmt, fåglarna kvittrade och det var otroligt vackert! Salam, en av kvinnorna i vår grupp kom fram till oss och pekade norrut.
– Där kan ni se Syria' säger hon. Gränsen går rakt igenom slätten.
Från vad vi nu såg var det svårt att koppla ihop bilderna från inbördeskrigets Syrien i media med det gröna landskapet i fjärran. Det var svårt att slita blicken: det är där, bortom den gränsen som ett krig pågick– men det ser ju precis likadant ut som här? Så nära, och så långt borta på samma gång. Krig kändes som en utopi i naturen som omgav oss. Där stod vi beundrandes utsikten medan miljoner av människor var på flykt. Vi fortsatte i riktning mot de snötäckta bergen, med en aning av dåligt samvete men mest en känsla hjälplöshet.
På vägen passerade vi stora markområden helt täckta av tuttifrutti-färgade plastbitar: kvarlämnade tomhylsor efter fågeljakt, en mycket populär hobby bland den lokala befolkningen. ”Libaneser gillar att skjuta” säger en av gruppmedlemmarna, halvt på skämt, halvt på allvar. Alla i bergen äger gevär, att skjuta fåglar är knappast någon sport – Libanon ligger mitt i migrationssträckan för de flesta flyttfåglar och en ”vanlig” söndag kan en jägare skjuta mellan 20 och 60 fåglar. LTA jobbar tillsammans med andra naturskyddsföreningar för att driva igenom tuffare reglering på jakten och samtidigt sprida kunskap om det stora problemet. Men mycket återstår att göra.
LTA stödjer bara lokala entreprenörer och varje dag hade vi nya lokala guider med oss som kompletterade LTAs egna. De lokala har bättre kunskap om omgivningarna och ser till att man får gå på stigar och se områden som är okända. Förutom lantbruk och en del turism så finns det lite att livsnära sig på så varje extra inkomst är välkommen.
DAG 2: Dario Escobar, den Colombiska eremiten
Under natten var det storm och vi vaknade flera gånger av åskan och haglet som smällde på taket. I ett rådslag nästa morgon bestämdes det att vi istället för att vandra skulle ta bussen till nästa natts destination – att klättra ner för berget i regn var inte någon bra ide. Bussen stannade i Ehden och vi fick en rundvandring i den lilla forntida byn som idag är en av Libanesernas mest populära semesterorter på grund av sitt vackra läge och svalare klimat. Därifrån åkte vi vidare ner längs med berget till det kloster vi skulle bo i den natten. Det var byggt längs med bergsidan, nästan i botten på den branta dalen och var en av de vackraste platser jag någonsin sett. Efter lunch när regnet hade avtagit tog jag och min vän en promenad i området. Vi hade hört rykten om en eremit, men hade inte tänkt mycket på det innan vi stod framför en tillsynes ändlös trappa och en skylt ”Hermitage”. Varför inte? Många trappsteg senare stod vi framför öppningen till en grotta som nästan hade täckts av en tegelkyrka. Där bodde eremiten Fader Dario Escobar. Han var ursprungligen från Colombia men sedan tretton år bosatt i grottan med utsikt över Qadisha-dalen. Att möta Escobar, som tydligen inte alltid kommer ut och pratar med sina besökare (en yrkesförmån), blev en trevlig överraskning. Nästan 80 år gammal inledde han konversationen (efter artighetsfraserna) med frågan om vi var gifta. Vi svarade nekande, och då varnade han oss skämtsamt för libanesiska män och män i största allmänhet. När vi berömde trapporna till grottan fick vi veta att de var ganska nya, och att det var en sjuk kvinna som hade betalat för den. Hon hade kommit till Escobar och bett honom be för henne, och i gengäld skulle hon bygga trappan. Escobar själv, var inte lika förtjust ”Jag valde denna platsen på grund av skönheten och otillgängligheten, så jag svarade henne att jag skulle be dubbelt så mycket om hon lät bli att bygga en trappa” skämtade han.
DAG 3: Qadisha-dalen
Tredje dagens vandring gick genom Qadisha- dalen, som 1998 upptogs på UNESCOs världsarvslista på grund av sina många arkeologiska viktiga platser, framför allt sina kloster och andra historiskt viktiga kristna platser. Libanon, liksom många av sina grannländer, är historiskt sett både muslimskt och kristet. Idag finns det sjutton erkända religiösa grupper i landet och ingen utgör en majoritet. Vi besökte flera kloster längs vägen, och såg flera grottor.
Qadisha-dalen är smal, djup och grön och dess skönhet gjorde nästan att vi glömde värken i våra ben under den branta 700 meters stigningen upp till byn Bacharre som avslutade dagen.
Dag 4 Bacharre och Guds Cedrar
Bacharre ligger på en platå vid kanten av dalen med en bakgrund av snötäckta berg: det är till snön och cederträ- reservatet som vår sista dag av vandringen skulle ta oss. Efter några timmar stötte vi på vår första snödriva. Det är dock inte mycket snö kvar, och längs med en av bergssidorna kunde vi se tomma skidanläggningar med stillastående liftar.
Som från ingenstans reste sig sedan plötsligt de otroligt imponerande cederträden sig. Reservatet (också på Unescos världsarvs lista) heter Horsh Arz el-Rab vilket betyder ”Guds cederträskog” och innehåller cedrar som är över 5000 år gamla. En gång i tiden var Libanon täckt av cederskog, men på grund av sjukdomar, avverkning och till viss del växthuseffekten, är den libanesiska cedern utrotningshotat. I Horsh Arz el-Rab finns det idag cirka 300 träd men det finns en del större natur områden med yngre träd. Cederträdet är Libanons nationala symbol, och det är avtecknat på deras flagga
Vi vandrade ytterligare några timmar. Det var varmt, tyst, och soligt och när vi kom fram till byn Hasourn väntade borgmästaren på oss med tårta i stadshuset. En LTA- buss tog oss sedan tillbaka till livet, ljuset och kaoset i Beirut, en helt annan värld men samma land..
Att vandra i Libanon är varken svårt eller farligt. Det är däremot väldigt spännande, vackert och kul!. Det är ett land med så mycket historia, det är gästvänligt, och bekvämt (gästhusen varierar i standard men det finns alltid riktiga sängar, dusch och toalett (vill man kan man också tälta). För oss var det en upplevelse som motbevisade mycket av vad vi ser och hör om Mellanöstern och människorna, kulturen och situationen där.
En upplevelse för livet!
