Är musikfestivaler de nya frälsarna?

Samtidigt som konkurrensen bland festivaler hårdnar finns aktörer som mer än någonsin satsar på hållbarhet. Caroline Petersson undersöker festivalindustrin och frågar sig om och hur artister och festivaler kan påverka människors attityder och beteenden
Dela artikeln

Det är bara två månader kvar och det mesta börjar falla på plats. Platsen på Activism Square är bokad, vi har fått klart med en serietecknare som ska hänga med oss och köra en serietävling med miljöfokus i vårt tält och ett flertal intervjuade för denna artikel är bokade. Då dyker det ner som en bomb i inboxen. Mailet som förklarar att Peace & Love, Sveriges största musikfestival de senaste åren, har tvingats lämna in en konkursansökan då de endast lyckats sälja 9000 biljetter.
Några dagar senare får jag ett mail av formgivaren och entreprenören Johan Rutherhagen som påminner mig om vårt samtal några veckor innan konkursen. Han förklarade då bland annat varför han tyckte att Peace & Love vuxit ur sin kostym.
– Peace & Love föddes ur en vilja att förmedla ett budskap om kärlek och fred. Sedan har musikdelen vuxit till något enormt stort medan den andra delen, som handlar om att förmedla ett budskap, av naturliga skäl inte har lika lätt att växa. Det finns ett motstånd hos många att gå in i ett tält för att lyssna och prata om ”viktiga frågor”. Jag tror att det skulle bli bättre om det var en mindre tillställning.
(Peace & Love har nu återuppstått i mindre skala. red anmärkning)

"Vi skulle önska att vi var Micheal Jacksson OCH världens främsta klimatforskare..."

Johan har vigt en stor del av sitt liv de senaste åren till att experimentera med hur man med musik och konst kan väcka engagemang och skapa djupare samtal kring vår tids stora framtidsutmaningar. Tillsammans med artisten Ane Brun var Johan med och drog igång artistkollektivet No More Lullabies år 2009 i syfte att med musik och kända förebilder väcka människors engagemang för klimatförändringarna inför det då stundande toppmötet i Köpenhamn. Idén fick de efter att ha deltagit på Tällberg forum där de fick en massa fakta om klimatfrågans angelägenhet slängt i ansiktet på sig av några av världens främsta professorer, vetenskapsmän och politiker. Samtidigt pratade flera av föreläsarna om hur de stod handfallna inför hur de skulle få människor att börja lyssna.
– Vi skulle önska att vi var Michael Jackson OCH världens främsta klimatforskare, var det någon som sa. När jag och Ane kom tillbaka från Tällberg kom vi fram till att det som Ane och hennes vänner kan allra bäst, det vill säga musik, är ett jättestarkt redskap för att kunna kommunicera ut de här tankarna.

"Många har ett behov av att få bekräftelse på att allt inte är åt helsike"

Under ett par intensiva år lyckades No More Lullabies engagera mängder av svenska kända artister och genomföra flera uppmärksammade spelningar i Stockholm. Delar av artistkollektivet deltog också i Sveriges första renodlade hållbarhetsfestival Future Perfect som Johan också var med och utvecklade. I samband med Future Perfect kom Johan i kontakt med ett gäng danska eldsjälar som tillsammans med honom vidareutvecklade sina tankar med intiativet My Favorite Planet som var tänkt att lanseras 2014 (festivalen ligger nu vilande, red anmärkning). Precis som Peace & Loves ursprungsidé var syftet med My Favorite Planet att sprida ett budskap och väcka engagemang med musik och konst som dragplåster.
– Många har ett behov av att få bekräftelse på att allt inte är åt helsike. Vi vill skapa en festival med utgångspunkt i det informativa och med fokus på det som funkar och kommer att funka.

Som skarp kontrast till utvecklingen av nya hållbarhetsfestivaler står den stenhårda konkurrensen bland svenska musikfestivaler, som drabbat inte minst mindre orter (Arvika, Hultsfred, Borlänge) och mindre resursstarka och oberoende arrangörer. Bråvalla-festivalen, med tyska festivaljätten FKP Scorpio i ryggen, tog bokstavligen över en natt över titeln som Sveriges största musikfestival när den arrangerades för första gången, samma helg som Peace & Love skulle ha ägt rum. Nyhetsrubrikerna efter festivalen talade om succé, men också om en enorm nedskräpning som chockade Norrköpingsborna och tog över en vecka att städa upp.

"Att det skulle finnas ett rikt vegetariskt utbud var en självklarhet eftersom många av oss själva var vegetarianer. "

En svensk arrangör som hittills tycks oberörd av den svenska festivaldöden är Luger, med storstadsfestivalerna Way Out West, Stockholm Music Arts, Popaganda och Where the Action is i skjortärmen. Sedan 2007 är Luger miljödiplomerade i enlighet med Göteborgs stads riktlinjer. Men framförallt är det Way Out West (WoW) i Göteborg som blivit företagets gröna flaggskepp. 2012 blev de världens första musikfestival att certifieras med ISO 20121. På Camino har vi uppmärksammat miljöarbetet sedan starten 2007, men för en bredare allmänhet var det först 2013, när festivalen dagen innan öppning meddelade att de satsade på 100 procent vegetarisk mat, som det blev tydligt att arrangörerna menade allvar. Nyheten fick omedelbart mer än 8000 personer att trycka på gilla-knappen på Facebook, mer än någon av det årets artistbokningar. Men det var förstås inte alla som jublade. Mitt under festivalen drog WoW tillbaka pressackrediteringen för GöteborgsTidningens (GT) chefredaktör efter en uppmärksammad PR-aktion där tidningen bjöd festivalbesökare på grillad korv utanför festivalområdet. Artister som trotsade policyn och krävde att få kött fick också känna på arrangörernas kompromisslösa hållning.
– När jag i framtiden går i pension kan jag lätta på munkaveln och berätta mer om det här. Från de allra flesta artister var reaktionerna dock positiva, säger Niklas Lundell, som ansvarar för hållbarhetsarbetet.
Niklas är en av festivalens grundare och förklarar vidare varför just WoW har valt att ha en tydlig fokus på hållbarhet.
– Många av oss som startade Way Out West kommer från en bakgrund i musikscenen där frågor om djurrätt, miljö och mänskliga rättigheter på olika sätt har varit centrala. Nu fick vi chansen att vara med och utforma en festival från grunden. Att det skulle finnas ett rikt vegetariskt utbud var en självklarhet eftersom många av oss, som själva är vegetarianer, helt ärligt var trötta på att utbudet på festivaler var så dåligt. Det faktum att vi fick hålla till i Slottsskogen (offentlig park) gjorde också att vi från början var tvungna att tänka på att avfallshanteringen skulle fungera bra.

Det gick en del rykten om att WoW planerat sin vego-satsning dåligt. Niklas är dock snabb med att avfärda dessa rykten och poängterar istället det hårda arbetet som ligger bakom satsningen.
Det var inte helt okomplicerat. Vi har pratat om att göra det här i ganska många år och har också följt utvecklingen internationellt. För 4-5 år sedan trodde vi att Roskilde var på väg att ta steget. I början av 2013 kom en av mina kollegor till ett ledningsgruppsmöte och sa att han hade en känsla av att tiden var mogen. Därefter följde ganska många och långa diskussioner innan vi faktiskt bestämde oss och ytterligare några månader att övertyga våra medaktörer. Det var en kamp kan jag säga.

"Det hade varit ännu grymmare om 30 000 personer hade käkat vegetarisk mat och inte hade reagerat så mycket på det"

Några kritiserade också festivalen för att de inte tog chansen att ta debatten om varför man genomförde satsningen. Också där har Niklas svar på tal.
– Det var en jätteviktig markering för oss att inte betrakta det annorlunda som det avvikande. Istället ville vi visa att det här är ett normalläge. Vi tog debatten bara genom att genomföra det, även om vi faktiskt hade debattartiklar förberedda. Men vi gjorde inte det här för att driva någon stor PR-kampanj utan för att det skulle bli en fetare upplevelse. Dessutom ville vi känna på lite samhällsstrukturer. Det hade varit ännu grymmare om 30 000 personer hade käkat vegetarisk mat och inte hade reagerat så mycket på det.

"Det visade sig att över 60% av miljöpåverkan kom från maten, och då framförallt köttet."

En annan viktig bidragande orsak till att WoW vågade genomföra sitt beslut var att de hade vetenskapen på sin sida. 2010 blev festivalen involverad i ett forskningsprojekt på Handelshögskolan i Göteborg där man bland annat testade nya mätmetoder för att värdera de ekologiska effekterna av turism och evenemang. Vintern 2014 kom doktorand Erik Lundborg med sin avhandling där delar av studien kring WoW finns med. Erik berättar att de använt sig av en modell om ekologiska fotavtryck som tittat på festivalens totala resursanvändning från energiförbrukning, transporter, avfall, mat, boende och ytanvändning. Resultaten från den första studien kom delvis som en överraskning för honom.
– Traditionellt när man kollar på turism så brukar det vara transporter som står för den stora miljöpåverkan. Men nu visade det sig att över 60 procent av miljöpåverkan kom från maten, och då framförallt köttet.
År 2012 genomfördes en ny studie som visade att satsningen på vegetarisk mat minskade festivalens ekologiska fotavtryck med 25 procent (och då trots att festivalen hade fler besökare än 2010). Minskningen till trots visade studien samtidigt att det ekologiska fotavtrycket från en festivalbesökare på Way Out West ligger något över genomsnittet för en vanlig svensk, bland annat på grund av långväga resor för artister bilresor inom landet, hög konsumtion av alkohol och byggandet av stora scener med dieselaggregat. Räknar man istället per spenderad krona (knappt 1900 kr för tre dagar exklusive mat, boende m.m) är ett besök på Way Out West dock betydligt mer hållbart jämfört med att lägga motsvarande summa pengar på exempelvis flygresor.

"Jag träffar så mycket folk som nu säger att de har fattat varför det här med köttet har så stor betydelse"

Det viktigaste bidraget från Way Out West och andra stora musikfestivalers satsningar är dock inte den faktiska miljöpåverkan, utan snarare deras påverkan på attityder och beteenden i stort i samhället. På detta har inte gjorts några mätningar, men Niklas på WoW är övertygad om att det har betydelse.
– Jag träffar så mycket folk som säger att de nu har fattat varför detta med köttet har så stor betydelse. Och jag kan ge en handfull namn på personer som jag vet har slutat äta kött eller som upptäckt nya produkter. Jag skulle bli väldigt förvånad om det inte påverkar.
Niklas får medhåll av samtliga som jag intervjuar för detta reportage. Kollegan Linn Delin är DJ i artistkollektivet Ugglenatten och har också suttit i festivalledningen för Peace & Love för några år sedan.
– Jag tror att festivaler är en ganska stor opinionsbildare. Det måste man tänka på när man arrangerar en festival särskilt inför en medveten publik som i fallet Way Out West. Folk litar på det man säger och ens omdöme. Det är många som vill göra något men inte vet riktigt hur, säger hon.

Också Johan Rutherhagen tror att de stora musikfestivalerna påverkar mycket genom vad de gör. Han tar exemplet Roskilde som jobbat med sophantering många år och menar att där är miljöarbetet så pass etablerat att festivalbesökarna antagligen skulle reagera starkt om festivalen plötslig ett år upphörde att engagera sig.

"I grund och botten lyftar man fram ett ämne som många värjer sig emot"

För att verkligen nå fram till människor med ett budskap på djupet tror Johan däremot på det mindre formatet. Med My Favorite Planet fanns ingen ambition att konkurrera med de stora musikfestivalerna. Även om målsättningen var att nå ut brett betonar han riskerna med att bli för stor.
– Det finns teorier om hur många människor man kan ha koll på samtidigt. En av dem är att det finns en maxgräns på 200-250 personer för att man ska kunna känna av och förstå ett sammanhang. Den stora utmaningen som Johan och hans gäng brottas med är hur de ska lyckas nå utanför kretsen av redan frälsta.
– I grund och botten lyfter man fram ett ämne som många värjer sig emot och inte känner att de orkar ta tag i trots att de tycker det är viktigt. Man har dåliga nyheter som man kommer släpandes med, och det är faktiskt en skitsvår utgångspunkt.

Frågan är vad som betyder mest – de små festivalerna där hållbarhet är A och O eller de stora där musiken är det centrala och hållbarhet en hygienfaktor. Förmodligen är båda lika viktiga för att driva utvecklingen framåt. Men måste det vara antingen eller? Att Peace & Love gick i konkurs beror enligt de flesta bedömare på felaktiga och dyra artistbokningar snarare än för mycket fokus på budskapsdelen. Att sammanföra både musik och ett budskapsprogram verkade trots allt fungera under ganska många år, även om det fanns mycket kvar att göra inte minst vad gäller sophantering på området.

På Way Out West 2015 satsas det för fjärde året i rad på ett omfattande filmprogram och man har tagit ytterligare ett steg genom att byta ut all komjölk mot havremjölk. Men Way Out West är och bör nog förbli främst en musikfestival, som tar ansvar genom att själva föregå med gott exempel, snarare än genom att snacka.
– Att en musikälskande, festivalpartajande person i samband med sin fest kan komma i kontakt med god vegetariskt mat, fungerande sopsortering och effektiv kollektivtrafik, det är vårt främsta sätt att påverka, avslutar Niklas.