Pappa på farligt uppdrag

Svenska trebarnspappan Dima Litvinov är en av 28 Greenpeace-aktivister som just nu hålls häktade i Ryssland på grund av en fredlig protest mot oljebolaget Gazproms oljeborrning i ryska Arktis. Till stöd för Dima bjuder vi på hela vårt reportage om honom från Camino 29.
Dela artikeln

Den 24:e augusti 2012 gick Dima Litvinov, kampanjchef för Arktis på Greenpeace i Sverige, ombord på oljejätten Gazproms olagliga oljeplattform Prirazlomnaya i Barents hav i ryska Arktis. Dima är rutinerad i sammanhanget. Första aktionen för Greenpeace gjorde han redan för 22 år sedan som tolk på ett skepp som protesterade mot kärnvapenprov utanför en ögrupp norr om Ryssland. Sedan dess har han bland annat hunnit med att bygga upp Greenpeace i dåvarande Sovjetunionen, lett organisationens demonstrationer under klimattoppmötet i Köpenhamn och suttit arresterad på ett flertal fartyg runt om i världen. Under samma period har Dima uppfostrat tre barn tillsammans med frun Anita. Paret träffades i Ecuador, gifte sig och fick sitt första barn i Guatemala, flyttade till Sverige och sedan vidare till USA och Ryssland innan de slutligen återvände till Sverige 1994. Dima står och steker pannkakor och kanelbullens dag till ära står en stor korg bullar framdukad på bordet när vi kommer på besök i parets radhus i Kista utanför Stockholm. Luke,13 år, leker med en kompis i vardagsrummet och är inte särskilt intresserad av att medverka i samtalet. Äldste sonen Anton däremot har lockats av pannkakorna och pratar barndomsminnen med oss i köket.

Anton: Jag minns en gång i skolan när läraren ville prata med mig för att jag hade sagt att pappa satt i fängelse. Jag tror att det var i Sverige, men jag minns inte riktigt.

Dima: Jag kommer ihåg en teckning du gjorde, med ett vindkraftverk och en skylt där det stod “no nuclear force” med avsändaren “Anton 8 år”. De skrattar åt sina minnen och konstaterar att det inte är ofta som de sitter och pratar om dem. Att pappa är bortrest mycket har varit en självklarhet och inget som ifrågasatts.

Anita: Vi brukar prata varje gång när Dima ska iväg. Då går vi igenom vad som är det värsta som kan hända och om det är något vi behöver vara oroliga för. Skulle det vara något riktigt allvarligt, där Dima försätter sig i livsfara, då skulle jag säga ifrån. Men det har inte hänt. Greenpeace-aktioner brukar inte vara livsfarliga för någon egentligen.

Anton: För mig har det varit en självklarhet att pappa är iväg. Men jag tror inte riktigt jag fattade vad pappa gjorde förrän jag själv började jobba på Greenpeace för några år sedan. Jag kunde ingenting om miljöfrågor innan jag började jobba som värvare. Och det gjorde jag mest för att jag behövde ett jobb. Som värvare blev jag gradvis mer och mer involverad i takt med att mina vänner blev också det. Till slut kretsade hela mitt liv kring Greenpeace.

Anton har också gjort en del aktioner för Greenpeace och kan tänka sig fler men jobbar för tillfället som värvare för Amnesty.

Anita: Vi har levt väldigt vanliga liv och har inte pushat för att barnen ska engagera sig på något sätt. Det som kanske är lite ovanligt och som har ifrågasatts av andra är att vi inte har någon bil och att barnen har fått cykla överallt.

Dima: Det är sant. Folk har frågat: “Varför har ni ingen bil när ni har tre barn”? Det har jag fått försvara mer än att jag har varit bortrest långa perioder. Men det är klart, "Ericsson-papporna" åker också bort långa perioder.

Skratten avlöser varandra. Dima plockar fram ett gammalt fotoalbum och visar bilder på demonstrationer och flygbladsutdelning där barnen var delaktiga. Jag funderar på om lättsamheten är en överlevnadsstrategi för att hantera det allvar som finns där under ytan. Dimas egen barndom är präglad av att han som femåring utvisades till Sibirien med sin familj och sedemera blev stadslös flykting i USA. Tiden som kampanjledare i Sovjetunionen bjuder också på många hårda minnen och utmaningar berättar Dima.

– Jag skulle aldrig vilja jobba så intensivt igen som jag gjorde då. Sovjetunionen var precis sönderfallet och det var total kaos. Jag besökte oljefält i Västra Sibirien, hemliga u-båtsbaser och flög helikopter med en halvfull pilot och en galen fotograf som var Tjernobyl-veteran och halvt beroende av heroin. Vad som helst kunde hända. Men om vi pratar läskiga situationer så är att av mina allra tydligaste minnen när jag skulle med på ett skepp i Stilla Havet för att dokumentera dumpningen av radioaktivt avfall som den ryska marinen gjorde i havet helt olagligt. Jag åkte till Japan och tog in på ett hotell där jag satte på CNN. De visade stridsvagnar på en gata men jag förstod ingenting av vad som sades. Plötsligt såg jag att det var mitt hus i Ryssland som stridsvagnarna stod utanför. Jag visste att Anita fanns där med två små barn.

De flesta diskussionerna i familjen har handlat om delånga perioderna iväg från familjen. Längsta uppdraget var under ett halvår i samband med att sonen Luke föddes då Dima bara kom hem i samband med dopet och till jul.

– Det är det svåraste med att vara iväg, att jag saknar min familj och att jag vet att de saknar mig. Varje gång man åker ut vet man att det kommer bli så och det är en avvägning jag alltid gör. Jag tänker, måste jag göra det här eller finns det någon annan som kan åka? Ganska ofta känner jag att ”det här uppdraget kan jag göra bättre än någon annan”. Sen finns det vissa frågor man har arbetat med länge och som jag tycker är viktiga och där jag verkligen vill vara med på grund av det.
Dima erkänner samtidigt att spänningen och adrenalinet är något han njuter av.

– Om jag inte njöt av aktionerna skulle jag inte vilja göra dem, men det är inte anledningen till att jag gör dem. Att jag började och fortfarande är kvar är för att det känns vettigt och för att jag ser att vårt arbete har tydlig effekt. Ett tydligt exempel är vår senaste aktion. Riggen som vi bordade var den första oljeplattformen på plats i Arktis. Vi var de första som var där utöver företagen som kunde bevittna och rapportera om vad som verkligen hände. Vår kampanj har fått två miljoner människor världen över att gå ut och säga ifrån. Bara de senaste veckorna kan vi se att det här skett flera baksteg från industrin. Shell har skjutit fram borrningarna till nästa år och VD’n för det franska oljebolaget Total, har gått ut och sagt att investeringar i Arktis olja inte är något för dem och att de avråder andra från det också. Det viktigaste med vårt arbete är att vi förändrar den allmänna uppfattningen kring viktiga frågor till den grad att politiska förändringar och beslut inte bara är möjliga utan nästintill oundvikliga.

Det börjar bli sent och efter en dryg timmes engagerat samtal och pannkaksgluffsande är det dags att stänga av bandspelaren. Innan vi beger oss därifrån tar vi några bilder i vardagsrummet där familjen tränger ihop sig i soffan med sonen Luke som hittills hållt sig utanför samtalet. Jag tar tillfället i akt och frågar om han själv är sugen att ge sig ut på uppdrag för Greenpeace.
– Nej, det verkar jobbigt och kallt, säger han.

Visa ditt stöd för Dima och de andra Greenpeace-aktivisterna som just nu sitter fänglade genom att skicka ett brev till den ryska ambassaden.