Så påverkar TV-kocken Per Moberg vår syn på kött och manlighet

Rejäla köttbitar, ofta brutalt hanterade, men tillagade med kärlek. Så ser det ut när många av våra mest kända manliga tevekockar lagar mat. Tobias Jansson har sett Per Morbergs programserier med genusglasögon och funderar över hur manliga ideal påverkar vår matlagning
Dela artikeln

I ett rustikt kök på en gård i sörmland har tevekocken Per Morberg precis halat fram en enorm köttbit ur kylen. Med exponerade muskler lyfter han upp den på en arm, bär den som en kulstötare genom köket och daskar ner den på den väl tilltagna skärbrädan. Det vankas grabbmiddag med vänner ur den svenska skådespelareliten.

Så här går det till i Per Morbergs programserie Vad blir det för mat, i avsnitt efter avsnitt. Bärandet, slängandet och daskandet med stora köttbitar är något av ett signum för Morbergs machomatlagning – helst ska köttbitarna också komma från djur han skjutit själv. Morberg har gått från att vara mest känd för svenska folket för sin roll som psykopaten Viggo i Rederiet till storsuccé som den svettige, oborstade, ”galne kocken” i "Vad blir det för mat".
Morberg har också gjort den påkostade matreportage­serien "Den stora matresan" (2011), deltagit i Sveriges mästerkock (2011), ger ut kokböcker, drivit Magasin Morberg och säljer exklusiv köksutrustning och viner med egen ­etikett. Han har, kort sagt, en stark position i matsverige, och hans köttiga ideal har antagligen en viss påverkan på svenskarnas – kanske framförallt svenska mäns – förhållningssätt till matlagning och val av råvaror.

”Man fjuttar inte, man duttar inte. Man är som en ursinnig jävla alfahanne i köket. Ett stånd som aldrig vill slockna.”

Köttkonsumtionen i Sverige har ökat dramatiskt de senaste decennierna, i takt med att köttindustrin gjort det allt billigare med kött för gemene man. Samtidigt har finkött blivit en allt viktigare statusmarkör. Såväl hipsters som välbeställda 40-talister köper hängmörat kött från saluhallar och gårdsbutiker och går på köttrendiga krogar som AG och Djuret i Stockholm.
Sasha Wizansky, chefredaktör för Meatpaper, ett amerikanskt magasin som skriver uteslutande om köttkultur, talade i kulturprogrammet Kobra om en ”fleishgeist”, ett uttryck för köttets uppburna position i samtiden. Men denna ”köttets tidsanda” har förstås en baksida. Förutom att köttätande är moraliskt komplicerat av djuretiska skäl, leder köttets dominerande ställning i vår kultur till miljöproblem. Idisslande djurs pruttande och rapande av metangas ger omfattande klimatpåverkan, och jordens biologiska mångfald minskar när sojaodlingar expanderar för att efterfrågan på kraftfoder ökar. Dessutom innebär köttkonsumtion en större påverkan på klimatet än vegetabilier eftersom mer energi åtgår ju längre upp i näringskedjan vi äter.
De köttiga machoidealen är kanske som mest framträdande hos Morberg, men finns också hos tevekockar med rockstjärnestatus som Jamie Oliver och Gordon Ramsay (Hell’s Kitchen). Journalisten Karolina Ramqvist beskrev denna typ av machomatlagning kärnfullt i en krönika i Dagens Nyheter: ”Man fjuttar inte, man duttar inte. Man är som en ursinnig jävla alfahanne i köket. Ett stånd som aldrig vill slockna.” Och jodå, till Slitz sa Morberg i en intervju att han gärna vill bli betraktad som ”den kåte kocken”...

"Mäns högre energibehov, ofta manifesterat genom ett upplevt behov av rejäl mat som kött och potatis, är alltså delvis en social konstruktion."

Men måste passion hänga ihop med kött för de manliga tevekockarna? Och är det verkligen så att män i allmänhet äter mer kött än kvinnor?
Nicklas Neuman är doktorand på institutionen för kostvetenskap på Uppsala universitet och forskar om maskulinitet och mat. Enligt honom visar forskning att män värderar möjligheten att placera en köttbit på tallriken högre än kvinnor. Kvinnor är också oftare vegetarianer och har svårare för att acceptera kopplingen mellan kött och det levande djuret som dödats för att konsumeras. Han menar också att det finns en bild av att män behöver äta mer, i egenskap av att vara män.
– Om man jämför en kvinna som jobbar som undersköterska med en man som sitter på kontor så kan man tänka sig att kvinnan egentligen har ett större energibehov, men den bild som finns är att mannen ändå är den som behöver äta mer, säger Nicklas.
Det intressanta med det här argumentet är att det utgår ifrån vår biologi (män har större muskelmassa och behöver därför mer energi), men bärs upp av att vi talar om det som en självklarhet – vilket det inte är i en kultur där männen lämnat åkern för excelarken. Mäns högre energibehov, ofta manifesterat genom ett upplevt behov av rejäl mat som kött och potatis, är alltså delvis en social konstruktion.

I relation till det resonemanget tror Sara Begner, chef på Coop provkök och tevekock, att det sociala sammanhanget är viktigt. Exempelvis följer tjej- och herrmiddagar stereotypa mallar, som är svåra att rucka på.
– Myspysiga tjejmiddagar handlar inte om blodiga biffar, utan det är mer plock och litet, små röror och goda bröd och gärna någon god dessert. Män längtar i större utsträckning än kvinnor efter kött och den blodiga biffen är nästan en självklarhet på herrmiddagen

Inom genusforskningen är den amerikanska filosofen Judith Butler ett stort namn. Hon menar att det inte finns någon av naturen given essens som definierar vad en man eller en kvinna är. Istället är det med våra handlingar som vi själva skapar vår genusidentitet. Vi iscensätter vårt genus i en ständigt pågående process där vi ”spelar” man eller kvinna genom att imitera de föreställningar om manligt och kvinnligt som finns i samhället.
Om man bänkar sig i tevesoffan med Judith Butlers glasögon på, går det att förstå Per Morbergs våldsamma hantering och tillagning av rejäla köttbitar som en del i hans iscensättande av sig själv som man – machoman. I program efter program ­imiterar han de föreställningar som finns om en typ av karlakarl-maskulinitet där idéer om storlek, styrka, våldsamhet och köttätande, är centrala.

"De gör köttet till något centralt i sitt ätande, med Per Morbergs matlagning som en del i de föreställningar som finns i samhället om vad det innebär att äta manligt."

När Nicklas Neuman på Uppsala universitet intervjuade gymnasiekillar om vad de betraktar som ”riktig mat” handlade det genomgående om mat som man blir ”ordentligt mätt av”, som kött och potatis eller köttfärssås och spaghetti.
– Killarna sa också att de gillade Per ­Morberg, de tyckte att han var cool och häftig och gjorde bra mat. Det var inga fjanterier hos honom, det var riktig mat som man blir mätt av, säger Nicklas.
Med Judith Butler skulle man kunna tala om att dessa unga män iscensätter sig själva som ”riktiga män”. De gör köttet till något centralt i sitt ätande, med Per Morbergs matlagning som en del i de föreställningar som finns i samhället om vad det innebär att äta manligt. Man är inte något jag är, det är något jag blir.

Har då offentliga matinspiratörer ett ansvar för de ideal som förmedlas? Och i vilken grad påverkar tevekockarna egentligen människors matlagning?
Jonas Borssén, som räknas som en av landets främsta grill- och köttexperter, har en väsentligt mycket mer lågmäld framtoning än Per Morberg, trots att råvarorna ofta är likartade. För honom råder det ingen tvekan om att man som offentlig kock har ett ansvar, på alla plan.
– Du måste tänka in fyra dimensioner i matlagningen. Det ska se bra ut, det ska smaka gott, det ska vara hälsosamt och kanske ha en medicinskt förebyggande verkan. Sen så har du naturligtvis en miljöaspekt på det hela, säger Jonas.
Han tror att det framförallt är människors val av råvaror som tevekockarna är med och påverkar, och exemplifierar med exceptionellt populära Tina ­Nordström. När hon pushat för någon speciell ingrediens i ett program märks det direkt i butiksledet.

"Många rättfärdigar ett större köttintag genom till exempel Per Morberg"

När det gäller människors benägenhet att ta till sig köttiga ideal från kockar som Per Morberg tror Sara Begner på Coop att det fungerar ungefär som forskningsrön om hur nyttigt det är att dricka två glas vin om dagen.
– Står det någon och säger att det är helt ok att äta mycket kött så är det någonting som är väldigt lätt att ta till sig. Sådana saker påverkar väldigt mycket lättare än något som är jobbigt att ta till sig. Kött är något som många har starka känslor för och tycker om att äta, och därför tror jag att många rättfärdigar ett större köttintag genom till exempel Per Morberg, säger Sara.

Det finns ett mantra som Morberg återkommer till: ”Råvaran, råvaran, råvaran”. När han i ett avsnitt av Den stora matresan hittat det han vill ha sätter han sig nöjt i bilen och konstaterar: ”Det är så underbart när man vet att man får åka hem med bra råvaror, det blir så roligt då. Jag brukar säga det, att har man bara bra grejer så är det inget svårt att vara kock. Lovely!”
Sara Begner tycker att den här sidan av Morberg är väldigt trevlig. Rent krasst tror hon inte att vi kommer att komma bort från köttkonsumtion i vårt samhälle och då är det bättre om vi väljer med större omsorg.
– Alla har vi ju en begränsad budget, så om människor lägger mer pengar per kilo på bättre kött så kommer vi automatiskt att få ner köttkonsumtionen. Jag hoppas att man lägger mer pengar på bättre råvara och äter kött mer sällan, säger Sara.

Kocken Paul Svensson är inne på samma linje. Han har tidigare lagat finkrogsmat på Fredsgatan 12 i Stockholm och är numera lite av en folkbildare, bland annat i Matakuten på teve. Han utgår ifrån det gröna i sin matlagning och har ett annat förhållningssätt till kött.
– Det är inte mängden kött som är det relevanta, utan det viktiga är att det är en kvalitativ produkt. Istället för att köpa 200 gram skitusel dansk fläskfilé till varje person, så väljer vi en jättebra ekologiskt producerad fläskfilé och så äter vi 100 gram var, och så har vi bättre tillbehör istället. Då får vi samma köttupplevelse. Det är inte volym som är det viktiga, utan smakintensiteten, menar Paul.

"Man lagar kanske Morbergs maträtter, men fortsätter med industriproducerat kött."

Den här typen av resonemang ser ut att rymma en väg bort från skräpkött och vulgostora köttportioner. Men är det verkligen så enkelt? Dels är mindre köttbitar något som inte ryms inom machoidealen, i alla fall inte hos Per Morberg. Dels är frågan om de som ser honom köpa perfekta fläskkotletter från en småskalig uppfödare kommer att göra samma sak?
Knappast, enligt Nicklas Neuman på Uppsala universitet. Han tror att när folk tar efter så tar de efter på sitt sätt. Man lagar kanske Morbergs maträtter, men fortsätter med industriproducerat kött.
– Och det är inte för att man inte vill köpa fina råvaror, utan för att det är svårt. Man ska ha kunskapen och pengarna och möjligheten. Jag tycker att man ska se upp med att lägga för stora värderingar i vilka råvaror människor använder, alla har inte samma möjligheter, säger Nicklas.
Morbergs påpekande om hur enkelt det är att vara kock om man bara har rätt råvaror kan förstås också läsas som en rejäl portion elitism; har man inte de ”goda råvarorna” så kan man heller inte bli någon bra kock. Då blir uttalandet snarare en statusmarkering och finköttet en klassfråga, om man så vill.

Å andra sidan kan man knappast skylla Morberg för att köttindustrin ser ut som den gör och att bra råvaror är dyra. Men det finns också en annan begränsning: Om Morbergs 400 000 tittare skulle ha möjlighet att dra ut på landsbygden för att köpa fläskkotletter från glada grisar, så skulle det inte finnas tillräckligt många producenter...

Hur man än vänder sig har man alltså rumpan bak. ­Köttätande är komplicerat. Medvetenheten om att män har en särskild vurm för kött, oavsett förklaringsmodell, är i sig intressant, och kanske kan det också vara en nyckel till att komma åt vår överkonsumtion av kött. Vilken tevekanal blir först med en ”queerkock” som vågar utmana normer inom manlig och kvinnlig mat­lagning? Eller en ”grön machokock”, som lagar protein­stinn vegomat för män som tror sig behöva äta ”riktig mat” – men insett just hur komplicerat köttätande är.

Tobias Jansson har nyligen skrivit en kandidatuppsats i sociologi med titeln Vad blir det för kött? Om konstruktion av maskulinitet hos Per Morberg, där han gjort en genusanalys av programserierna Vad blir det för mat och Den stora matresan, samt Morbergs kokböcker.