Jonas Mosskin om lantisarnas revanch

Jag är uppvuxen på landet i Jämtland med föräldrar som var gröna-vågare. Att ha egna erfarenheter av hur jobbigt det är att rensa ogräs, hur enahanda det kan vara att sätta potatis, hur mycket ved som går åt för att klara en vinter, ger ett jordnära perspektiv på livet. Ibland var vägen igensnöad och man fick helt enkelt vänta tills den blev plogad. Eller skida till skolan över ängarna. Som 16-åring damp jag ner på Södermalm i Stockholm och fick lära mig hur man rökte, och förde sig på caféer. Kompisar pratade om ”landet” som en exotisk plats med lite natur, som man ibland besökte. Ville man veta vad det skulle bli för väder tittade de på tv (idag kollar de sin väderapp i mobilen) men kommer sig inte för att titta upp i skyn.

"Det finns en myt om att människor i storstaden är hållbara och tänker på miljön"

Ofta idag framställs den trendiga, urbana medelklassen som miljömedveten. De handlar ekologiskt och slår sig för bröstet för att de är med i en bilpool. Sällan ifrågasätter de den egna uppskruvade livsstilen där arbete, resor och konsumtion är en inkorporerad del av att umgås med vänner. När man brygger öl och gör sin egen korv, skrattar man åt okultiverade lantisar som kör bil, röstar på Sverigedemokraterna och struntar i klimatet. Att den egna LCHF-biffen är problematiskt ur koldioxidsynpunkt har dock inte trängt igenom den mentala skyddsvallen.

Sveriges koldioxidutsläpp har minskat med 23 procent från 1990. Men tyvärr har svenskens nettoutsläpp ökat med ungefär 15 procent under samma tid. Vårt ekologiska fotavtryck är idag större då de varor och tjänster som vi konsumerar tillverkas i andra delar av världen. Varje svensk skulle behöva minska sitt bidrag till en tredjedel av dagens koldioxidnivå. I klartext, flyga mindre, köra mindre bil, äta mindre kött, konsumera färre och mer kvalitativa produkter. En psykologisk förklaring till såväl väljares som politikers svårigheter att hantera klimatfrågan, är att vår hjärna är konstruerad för att prioritera kortsiktiga behov, på bekostnad av långsiktiga. Vi är dessutom obenägna att ta risker. 80 procent av oss människor upplever instinktivt en motvilja mot förändringar. Vi vill inte ta risken att förändra våra beteenden idag, men glömmer bort den framtida riskpremien som för varje år som går blir högre och högre.

Det finns en myt om att människor i storstaden är hållbara och tänker på miljön. Att folk på landet är bakåtsträvande och trångsynta. Men då glömmer man bort att de som vuxit upp på landsbygden och har ett naturligt förhållande till djur och natur, ofta har fått med sig såväl perspektiv och vanor som är delar av en hållbar livsstil. En livsstil där upplevelser står i centrum. Där man cyklar, promenerar och ägnar sig åt friluftsaktiviteter i närmiljön. Plockar blommor, går ut i skogen, letar svamp, äter medhavd matsäck och njuter av en dag ute, trots att vädret gör att bilderna inte är instagramvänliga. Lantisarna hamnar ofta i storstaden men fortsätter att leva mer i samklang med naturens årstider och är dessutom ofta engagerade i klimatfrågan.

Problemet är att vi blir bara fler och fler stadsbor såväl i Sverige som globalt. Om färre och färre människor växer upp där naturen är en del av livet och inte en exotisk plats man tar sig till på skollovet, finns det risk att vi helt tappar kontakten med naturen. Ett slags psykologiskt kontrakt där vi har ömsesidig respekt för varandras existens. Vi skulle behöva skapa en modern rörelse för stadsbor där man pedagogiskt får lära sig hur ”naturen funkar”. Alltifrån friluftsrörelser, folkbildning till kolonistugor, odlingsverksamhet för barn och unga och aktiviteter där naturen står i centrum. Och då menar jag inte den natur som svischar förbi i en blixtsnabb RIB-båt i Stockholms skärgård. Vi måste skapa en kollektiv gemenskap där vi hjälps åt och lär oss smarta pedagogiska strategier för vårt grannskap.

Jonas Mosskin är psykolog, frilansskribent och organisationskonsult med inriktning mot hållbarhet.