Det blir allt viktigare att räkna in skogens hälsobetydelse när vi värdesätter naturen. Löparen Markus Torgeby bodde nästan fem år ensam i en kåta i skogen och vet vad det innebär att låta sig läkas av det gröna.
– Jag tror inte jag hade levt om jag inte hade haft skogen.
Han står bredvid mig på den breda skogsstigen i ett naturreservat på Hönö i Göteborgs skärgård. Ögonen är klara och vakna och det märks att han är mån om att jag ska förstå vad skogen betyder för honom.
Markus Torgeby är för många bekant som “Löparen” efter en dokumentär med den titeln som handlar om de år då dåvarande 20-åringen Markus bodde själv i en kåta i de jämtländska skogarna.
Åren har gått, nu är Markus 37 år, han har sparat till långt hår och den osäkerhet och förvirring han pratar om i dokumentärfilmen, är som bortblåst. Nu, en medievan kille som föreläser, leder löparskolor och är trebarnsfar, men som ständigt balanserar mellan att behålla det äkta och samtidigt dra in pengar till familjen. Han är jordnära och lättsam och verkar själv lite överraskad av att han föreläser för så många personer. Han som helst vill vara för sig själv i skogen, fortfarande…
– Många tycker att det är märkligt att man väljer att bo ute i skogen som 20-åring. Det kunde gå två månader utan att jag träffade någon på den tiden. Men livet var så kaosartat för mig då, att det var enda sättet att hitta linjen, berättar Markus på bred göteborska.
Markus är född på Öckerö i Göteborgs skärgård och när han var tio år fick mamman sjukdomen Multipel Skleros, endast 28 år gammal. Markus hade tre småsyskon, tillsammans fick de laga mat och tvätta sin mamma redan som 8-10 åringar. Pappan jobbade mycket.
– Mamma gick ifrån att kunna göra allt till att inte kunna göra något. Det var en omställning såklart.
När Markus var 16 år började han springa. Han kände direkt att det var något för honom och avancerade snabbt. Men tränarens krav på honom blev för stora, han kunde inte prestera under den enorma pressen och bröts ner av den hårda träningen som inte gav någon möjlighet till vila. Tillsammans med hemmaförhållandena gick det utför och Markus tappade fotfästet. Han hade mycket “spring i benen” och behövde egentligen mycket ordning och struktur. Men han fick ta hand om sig själv. Inget fungerade – han hade inte varit i skolan på flera månader. Och det fanns ingen plats för vila.
– Samtidigt såg jag hos mamma att det fanns något annat, en glädje inombords. Något annat att sträva efter…
Markus mindes boken Skogsliv i Walden av Henry David Thoreau som han läst när han var 17 år och började alltmer se skogen som en utväg. Efter att ha rest till Indien och Nepal gick han ett år i en friluftsskola i Jämtland och flyttade därefter ut i en kåta i skogen i augusti.
– Under åren i skogen sprang jag mycket och handlade sällan mat. 80 procent av min föda var havregryn. Jag plockade vildhallon och hjortron och drack sav på våren, men jag flyttade inte ut i skogen för att vara självförsörjande. Det handlade mer om att hitta mig själv.
Trots det blev han snabbt medveten om sin påverkan på naturen.
– Skulle jag duscha behövde jag stå på en planka och koka vatten… Jag såg hur mycket energi som krävdes när man gör allt själv och fick en ganska stark miljömedvetenhet.
”Du kan inte åka upp till skogen och flumma och tro att jag är kvar, du får bestämma dig”
En dag, när han bott nästan fem år i skogen, ringde han hem till sin pappa som sa “Du måste komma hem, din morfar är döende”. Markus, som stod sin morfar nära, åkte ner direkt. På sin dödsbädd sade morfadern “Jag vill ge dig ett råd: se till att skaffa dig ett fruntimmer, gift dig med henne och låt henne bestämma över dig, det blir bäst för dig”. Och det var precis vad Markus gjorde tre månader senare.
– Jag träffade Frida på en fredag och vi båda fick feeling. På måndagen sade Frida “ hur ska du ha det Markus? Du kan inte åka upp till skogen och flumma och tro att jag är kvar, du får bestämma dig.” Jag tror hon fattade att det var det jag behövde.
Markus skulle helst vilja bo i skogen på heltid, men nu kompromissar de mellan stugan nära Järpen och huset i Göteborgs skärgård. Frida arbetar på Volvo, men i perioder av föräldraledigheter med de tre barnen bor de i skogsstugan.
– Jag längtar ut i skogen varje dag, men jag vill också ha familjen. Eftersom jag springer varje dag kommer jag ut en del, jag hade inte överlevt annars, det är bara att inse. Frida är mycket mer tillfreds än vad jag är. Även fast hon gillar att bo i skogen så behöver hon inte den här hardcore-grejen. Vi brukar skoja om det ibland att “det är alltid vi snubbar som strular”. Tjejerna känns mer i fas och har inte samma behov av att leva så hårt för att ”känna att de lever”.
Markus berättar hur han går igång på att det svider, att frysa så att tårna blir vita är skitbra för då känns det på riktigt.
– Jag är i mitt esse när jag kan fokusera helt på en sak, som när jag sprang Fjällkedjan. Jag bara springer, äter och sover och så kommer jag hem och ska ha fokus på familjelivet som är mer “split vision” – att ha koll på massa saker samtidigt. När jag hade varit hemma några dagar bad Frida mig gå och handla och jag lade ner diskborsten och gick ut. När jag gick ut genom dörren så ringde telefonen och Frida hittade mig en timme senare i vedboden med telefonen. Jag gick iväg till affären och handlade och upptäckte när jag skulle betala att jag inte hade några kläder på mig. Så är jag hela tiden. Och så skulle aldrig Frida vara.
Markus menar att det är tjejer som borde vara chefer och ha det övergripande ansvaret medan killar ska vara specialister. Men ofta är det ju tvärtom…
– Vår tids stora utmaning är att sålla. Det var det skogen handlade om för mig. Jag satte mig själv i en enkel situation, jag var tvungen att enbart sköta om det mest basala.
Markus tipsar om att vi borde släcka lampan tidigare och softa mer på kvällen. Eller gå ut och jogga utan musik. Lyssna på naturen.
Under vintern släcker han lampan tidigare, vilar mer och tänker mer. På sommaren presterar han mer. När han bodde i skogen sov han elva timmar per natt.
– Jag ser på mina barn, de minns inte sina prylar, det är upplevelserna de minns, som att dyka från en tio meter hög klippa. Mitt äldsta barn Signe, älskar stenhårt att vara i skogen. Helga, vårt andra barn är mer socialt och kan sakna kompisar från Göteborg.
”Skogen är som en bra pappa, fast utan att tjöta”
När Markus bodde i skogen var det ett enkelt liv, och det blir svårare att leva fullt så enkelt med barn.
– Innan jag fick familj hade jag ingen bil. När jag bodde i kåtan på vintern tog det mig sex timmar att handla. Jag fick skida över isen och vandra till butiken. Det var en go dag, jag kom hem svettig och med mat. Men nu har vi annorlunda behov.
Markus gör allt för att få mycket skogstid.
– Skogen läker mig. Jag längtar alltid efter att var själv i skogen, jag trivs med att vara själv. Jag springer alltid själv och gillar inte lagsport. Jag saknar inte vänner när jag är borta, och de vänner jag har står mig väldigt nära.
Markus springer några vändor för att visa oss en bra springstil. Han ser avslappnad ut, som ett med skogen, trots sina jeans och uppknäppta skor. Idag verkar han tillfreds, säker på vem han är och vad han ställer upp på. Vart han vill synas och vad han inte vill förknippas med. Och han råder oss att vara ute mer i skogen och lyssna.
– Skogen är som en bra pappa, fast utan att tjöta. Du får direkt feedback på allt du gör. Den hjälper dig att få ett sammanhang.
Mer av Markus
Ger ut en bok för magasinet och förlaget Filter våren 2015.
Finns på instagram som: markustorgeby
Skogsresan
19 år: Markus slutade springa, reste till Indien och Nepal och “flummade runt”
20 år: Gick ett år på folkhögskola
21-26 år: Bodde i en kåta i skogen en bit utanför Järpen
27 år: Markus träffade Frida och några månader senare dog hans mamma
29 år: Bodde i Göteborg, första barnet Signe föddes
30 år: Byggde och bodde i en stuga vid Helgesjön i Jämtland. Frida var mammaledig och designade därefter kläder för Lundhags, Markus arbetade inom vården.
34 år: Flyttade tillbaka till Göteborg, Frida fick jobb på Volvo
37 år: Flyttade tillbaka till Helgesjön, Jämtland kring jul 2013. Planen är att bo där 1,5 år
Originaltext publicerad 21 september 2014
Camino 