Kampen om tiden

– Jag har jobbat som fan för få det såhär! Det handlar om att tänka över hur jag vill leva mitt liv. Hur vill jag ha det på riktigt? Och jobba för att nå det. Men det kostar också: i lägre standard, i att gå emot normer och i energi att planera…
Vi har precis satt oss ner i soffan i Alexandra Langes och Henrik Koks hus på Brännö utanför Göteborg, och Alexandra ondgör sig över föreställningen om att en nedgång i arbetstid innebär ett glassigt leverne, en slags bakomliggande fördom om lättja.
Att kliva in på tomten var en färggrann upplevelse - Viggos, 3 och Vildas, 4 leksaker ligger runt omkring i trädgården och ett långt sprakande flaggspel klättrar runt träpelarna vid ingången. Henrik är sjukgymnast och psykoterapeut och driver ett eget företag med fokus på mindfulness, medveten närvaro.
– Det tas lätt för flummeri, men det är inget pling i kristallen, utan vetenskapligt beprövat. Jobbar man inom sjukvården måste det vara bevisat att det funkar, säger Henrik.
– Den här killen är den mest oflummiga man kan tänka sig, sticker Alexandra in.
De verkar uppmärksamma på min reaktion. Fördomsfighting är vardagsmat för familjen Kok Lange. När de märker att jag inte höjer på ögonbrynen fortsätter Henrik:
– Man får försöka leva som man lär, och man behöver öva konstant för att kunna förmedla det, säger Henrik.

"Man får anpassa livet efter barnen, inte omvänt"

Att försöka vara närvarande med barnen, inte bara fysiskt utan även mentalt. De märker när man inte är ”där”. Om man sitter och skriver ett mejl och barnen pockar på ens uppmärksamhet, och man svarar ”jajaja, jag ska bara göra klart det här”, byggs det upp mer och mer irritation. De skriker bara mer för att få uppmärksamheten. Den medvetna varianten säger att man måste välja – skriver du mejlet eller är du med barnen?
Alexandra är humanekolog, folkhögskolelärare, dans­lärare och har jobbat med internationella solidaritets­frågor.
– Att förena folkbildning med rättvisefrågor är mitt ”brinn”, sammanfattar hon.
Just nu jobbar hon 50 procent på Kvinnofolkhögskolan och 25 procent med administration och dansunder­visning i Henriks företag.
– Det gör att vi ibland kan jobba flexibelt hemifrån, även vissa kvällar och helger om vi vill, beskriver Alexandra.
– Man får anpassa livet efter barnen, inte omvänt, säger Henrik. Så är ambitionen i alla fall.

De har båda under flera år jobbat 50-75 procent men har nu valt att åter jobba mer. Planen är att kunna åka på en längre resa med familjen vilket medför lite mer jobb, ibland efter att barnen har lagt sig, för att kunna ta del av det som Henrik kallar ”pigg kvalitetstid”:
– Om barnen kommer hem klockan 17 från dagis är de väldigt trötta, inte pigga och nyfikna. Det enda man får då som förälder är mer eller mindre en transportsträcka till nattning.
För Henrik öppnades möjligheterna att gå ner i arbetstid när han startade eget.
– Jag har förmånen att ha ett arbete där jag kan styra inkomsten och arbetstiden – de är direkt kopplade till varandra. Vissa jobb är kanske hundra eller inget. Vill man kan man jobba när barnen har lagt sig, med administration till exempel.
– Eller visionera tillsammans – det är också ett jobb, sticker Alexandra in.
– Jag tycker väldigt mycket om det jag gör, så för mig är det ingen uppoffring att jobba på kvällen, mer än att det är på bekostnad av tid ihop, säger Henrik. Många egenföretagare säger att de inte kan gå ner i arbetstid, men jag ser det istället som en möjlighet. Det beror såklart på vad man har för företag, äger man en kiosk måste den ju bemannas, om man inte har någon anställd. Men många tar kanske egenföretagandet som en ”ursäkt för att inte ta sitt ansvar hemma”.
Han beskriver hur han visste ”intellektuellt” att barnen skulle vara viktiga även innan de kom till världen, men sedan kom den så mycket starkare verkligheten och trängde sig på. I den här familjen är tiden helig, få saker lämnas oreflekterade.
– Jag har länge känt att heltid inte är min grej, berättar Alexandra, eftersom jag har ett oerhört behov av att vara aktivist, vad man nu lägger i det begreppet... Och det går inte om man jobbar åtta timmar. Efter jobbet åkte jag antingen på ett möte eller dansade − så såg mitt liv ut innan jag fick barn.
Före barnen jobbade hon 80 procent, sedan ner till 50 procent i några år.
– Men det är intressant vad man lägger i arbete, att jobba. Jobbar man inte i lönearbete är det väldigt enkelt att man hamnar i någon slags hemmafix… Kvinnor går upp i puls när de kommer hem, män går ner. Det är inte för inte att många är utbrända och kommer till Henriks mottagning, säger Alexandra skrattande och ursäktar samtidigt sin cynism.

Om jag går ner till 50 procent anses jag vara duktig, men Alexandra förväntas göra det.

Innan Henrik och alexandra fick barn pratade de igenom könsroller och förhoppningar inför tiden som väntade, men hur mycket de än förberedde sig var det svårt att värja sig för omvärlden.
– Andras förväntningar, samhällets förväntningar, de alternativa rörelsernas förväntningar och ens egna förväntningar – att väva ihop det, man blir ju helt galen... Jag tänker på det dagligen, berättar Alexandra. Jag ser mönstret och mig själv i det. Vem är det som får cred för hur huset ser ut, hur barnen ser ut och vem belastas för om det inte ser bra ut?
– Om jag går ner till 50 procent anses jag vara duktig, men Alexandra förväntas göra det. Om vi försöker dela lika på hemmasysslor, blir jag den duktiga, flikar Henrik in.
– Jag får höra att jag har en ”jättebra man”. Men jag då?! Jag har ju för fan fött barnet och varit hemma i sex månader! Det är ingen som säger att jag är duktig för att jag ammar. Det bara förutsätts… Det förväntas att jag ska amma och vara hemma den första tiden. Folk undrade till exempel om Vilda redan skulle börja på dagis efter sex månader när jag gick tillbaka till jobbet. Att det fanns en snopp med i bilden – faderskapet − det var tredje alternativet…

"Att ta ställning innebär att man blir ifrågasatt"

Det skämtas friskt, men undertonen är allvarlig. Att det är svårt att fäkta bort omgivningens förväntningar vet alla som försökt utmana starka normer, och just kring barn verkar de vara som gjutna i betong.
– Man är ganska skör och mottaglig, beskriver Alexandra. Det är inte så lätt att leva sina ideal fullt ut, för man får pisk för det. Att ta ställning innebär att man blir ifrågasatt, och är man dödstrött av sömnbrist så är man inte så kaxig.
Det finns förväntningar om vad barnen ska ha för kläder, kalas som ska ordnas, presenter som ska köpas och hur huset ska vara, och det är mamman som är ansvarig, eller som Alexandra säger:
– Man vänder sig till mig och säger: Var har du köpt den jackan? Vad har du köpt för present?
– Jag kanske inte ens får veta att det är ett kalas, fyller Henrik i. Det är ingen som frågar mig, för att jag är man. Och så plötsligt så är man i rollerna…
Den som dessutom rör sig mellan olika sociala sammanhang måste förhålla sig till ibland motstridiga normer. Inom det som Alexandra kallar för ”alternativa rörelserna” finns inte sällan en förväntan att barn inte ska förändra livet märkvärt – att man som kvinna ska vara självständig och aktiv. Kraven på föräldrar kommer från många, ibland oväntade, håll.
– Man ska ta med dem på alla möten, det ska man orka! Jag tänker på hur vi såg ut i början. Nä, vi delar lika, jätteroligt det här, säger Alexandra och gör en grimas som visar att hon ser helt utsliten ut.
– Det är väldigt lätt att vara dömande innan man vet vad det handlar om. Till exempel en morsa som är jäkligt sur och otrevlig mot sina ungar. Man har ingen aning om hon har varit sömnlös i tre år och barnen har varit överjävliga... Man kan flippa ut!

"Vi jobbar mindre, köper mindre prylar och totalrenoverar inte – för då hade vi behövt jobba heltid"

Det märks att detta är ständigt närvarande ämnen i Alexandras och Henriks liv. Trots en ständig kamp mot normer och föreställningar ger de intryck av att vara tillfreds med sin situation, och verkar inte ha något emot att agera språkrör för sin livsstil, men med en ödmjukhet inför människors olika livssituationer.
– Det är inte alla som har möjligheten att gå ner i tid. Någon slags basinkomst måste man ha, säger Henrik. Men kommer man över den kan man jämföra tid med konsumtion av bilar, stugor och båtar.
– Som många förväntar sig att man ska ha. Och det handlar också om klassfrågor, poängterar Alexandra.
Att få barn medför förväntningar om ett nytt materiellt liv: ett vackert, välstädat och välinrett hem, nya kläder och prylar som ger spännande aktiviteter för barnen, en säker miljöbra bil. Det är ju ”för barnens skull”.
– Å va kul, nu när ni äger hus, vad mycket ni kan göra! Ska ni inte ha en moppe också, och en båt!
Alexandra förställer rösten när hon beskriver de, ofta reflexmässiga, reaktioner som de möts av. Det ingår i ”paketet”. Det gäller att ha en fast övertygelse och, detta återkommer de hela tiden till – prioriteringar. Efter att ha hyrt in sig ett tag köpte de till slut sitt hus på Brännö som de beskriver som ”inte direkt någon skärgårdsdröm”. Istället för att äga bil är de med i en bilpool, och ett kajakkooperativ stillar båtbegäret, vilket annars kan vara starkt om man bor i skärgården.
– Vi jobbar mindre, köper mindre prylar och totalrenoverar inte – för då hade vi behövt jobba heltid. Det gäller att ha balansen, säger Alexandra innan Henrik lägger till:
– Barnen är värda det.