"Vi vill skapa en värld där det är lättare för människor att vara goda"

Bra liv i framtiden förutsätter goda människor. Men finns de egentligen och kan vi förlita oss på hjältarna? Aktivisten Annika Spalde och professor emeritus Sven-Eric Liedman menar snarare att det är i kollektivet och solidariteten som potentialen ligger.
Dela artikeln

–Visst är det viktigt att man jobbar med sig själv och försöker bli en god människa genom att söka stillhet och inre godhet. Men individuell godhet ska inte stå i centrum för det man väljer att göra.
Hon är ganska liten och späd och tycker egentligen att hon är för blyg för att vara aktivist. Annika Spalde bor tillsammans med sin man Pelle Strindlund och Martin Smedjeback i fredskollektivet Gandhi. Samtliga är engagerade i civilolydnad-nätverket Ofog, Kollektivet är spartanskt inrett, här finns inget att hämta för den kronofogde som om några dagar ska besöka lägenheten, förutom de hundratals böcker om internationell politik, fredsfrågor och aktivism som bokhyllorna är fyllda av.
Annika är inte helt bekväm med att prata om godhet, hon anser att ansatsen är för individfokuserad. Eftersom vårt samhälle är så individualistiskt så är det viktigt att prata om vad vi kan göra tillsammans och hur, menar hon. Hur får man fler människor att gå med i föreningar? Hur ska vi kunna stötta varandra, stärka gruppen och göra det möjligt för alla att vara med?
I boken Leva etiskt skriver Annika och Pelle Strindlund under rubriken ”Farväl till hjältarna”, att hjältar kan passivisera eftersom de kommer och räddar oss andra. Då tar vi inte själva ansvar. Dessutom behövs breda sociala rörelser för att åstadkomma förändringar, snarare än karismatiska ledare, menar de.

Annika blev engagerad i rörelsen för civil olydnad när hon flyttade till Hammarkullen i Göteborg för 15 år sedan. Att det blev vapenexport som hjärtefråga var inte så konstigt.
– Vissa frågor väcker extra mycket hos mig. Det är viktigt att tänka på vad man dras till och inte bara arbeta med det man tror är viktigast. Det är ett måste om engagemanget ska vara hållbart.
– Först var jag, som de flesta svenskar, tveksam till civil olydnad, och var väl en ganska ”lydig flicka”. När jag insåg att många i rörelsen internationellt var kristna, precis som jag är, gjorde det min nyfikenhet större.
Det var inte bara att göra gott för världen som lockade Annika. Hon ser inte sig själv som någon som alltid haft en stark moral.
– Den här hängivenheten tilltalade något hos mig. Att man ger och lever helhjärtat på något sätt. Att ha ett meningsfullt liv. Jag tror inte att det är de människor med starkast moral som engagerar sig, utan det betyder minst lika mycket vilka man umgås med, vilken gemenskap man tillhör.
– Vi (i rörelsen) vill skapa en värld där det är lättare för människor att vara goda. Det är viktigare för mig än vad man har som individuella kvaliteter. Det ska bli lättare att göra goda val och att engagera sig. Och vara roligt.
Annikas blyghet lyser igenom i samtalet igen.
– När en journalist ringer tycker jag oftast att det är jobbigt och blir glad om någon annan i kollektivet tar samtalet.
Just den här dagen väntar hon dock på ett samtal hon är nyfiken på. Det kommer ifrån domkapitlet i Linköpings stift som ska avgöra om hon får fortsätta att arbeta som diakon trots att hon brutit mot lagen och suttit i fängelse upprepade gånger. Samtalet som kom efter att jag gått, gav henne friheten att fortsätta, något som Annika ser som ett tecken på att kyrkan ser civil olydnad som ett accepterat fredsarbete.

– Vi i den rika delen av världen borde ha så mycket kraft och energi att göra bra saker, men vi lägger energin på fel saker, såsom konsumtion. Det är lite sorgligt.
Det händer att Annika tycker det är jobbigt att försöka göra gott, när någon är kritisk.
– Jag kommer ihåg en kväll i januari när det var några äldre män som lyssnade på ett föredrag. Jag hörde dem efteråt och de tyckte att det jag gör är förfärligt. Jag blev påverkad av det, det hängde kvar och jag pratade med dem i min hjärna dagen efter. Att ta kritik är jobbigt. Man vill att folk ska tycka att det man säger är bra och förstå det. Men överlag får jag mest positiv respons.
Annika menar att det viktiga är att skapa någon typ av engagemang, inte att få folk att tycka att just det de gör är så himla bra. Kanske går de med i någon annan fredsrörelse. Att det nödvändigtvis måste vara en kristet engagemang är inte heller viktigt för Annika.
– Jag blir upprörd när en del kristna påstår att samhällsengagemang utan kristen tro inte är hållbart eller leder fel. Att det är farligt att vara aktivist om man inte tror på en gud. Sådant provocerar mig, eftersom jag har kollegor som kämpar på något helt fantastiskt och som inte är kristna. Man kan tro på det goda, även om man inte tror på gud.

En god människa är för Annika någon som tar tag i konflikter.
– Att ingripa och lägga sig i är positivt i civil olydnad. Vi vill gå till roten av problemet, men ändå inte skada någon annan. Det är höga pretentioner. Man kanske inte ska prata om personlig godhet alls egentligen, säger Annika och skrattar.

Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé och lärdomshistoria, är även han motvillig till att prata om individuell godhet.
– Jag är en god människa ibland och ibland är jag inte en god människa. Visst finns det vissa som man kan säga är godare eller ondare, men det är ändå rätt svårt att säga att någon förblir god. Moder Teresa hade säkert dåliga dagar också.
Vi träffas i Sven-Erics lägenhet i Masthugget i Göteborg. Han har bott i samma lägenhet i trettio år, med utsikt över Göteborgs hamn och väggarna täckta med bokhyllor. Idag är han pensionerad, men har inte slutat arbeta. Böcker kommer han att skriva hela livet, berättar han.
– Den passiva godheten, när man sitter och har goda tankar, den är jag inte så imponerad av.
– Det är bra att sträva efter godhet, men det är också viktigt vilka medel man tar till. Man måste fråga sig vad man kan förändra egentligen. Som när USA fick tag i Bin Laden så sköt de honom direkt. Krigsförbrytaren Mladic ställdes inför domstol istället, vilket känns som ett mer civiliserat sätt.
Sven-Eric menar att samhällsproblemen har varit likartade genom historien. Men vad som har varit gott och ont beror på i vilken tid vi lever i. Sex, kärlek och egendom är eviga frågor när det kommer till synen på gott och ont.
– Det har alltid funnits ett känsligt förhållande mellan lagen och moralen. Lagen säger bara vad du inte får göra men moralen säger vad du ska göra – och är därmed mycket strängare.
Sven-Eric säger att han själv varit med och brutit mot lagen, i ganska liten skala men ändå. Under Göteborgskravallerna för tio år sedan var han med på varenda demonstration utom en. Det är viktigt att vara engagerad, menar han.

Sven-Eric gav för tolv år sedan ut boken Att se sig själv i andra – om solidaritet. Bokets tema är dock minst lika viktigt idag, när välgörenhetstrenden i mångt och mycket tagit över den gamla solidaritetstanken.
– Välgörenheten är uråldrig, den finns exempelvis med i hela kristendomens historia. Solidaritet är en modernare idé som följt oss sedan början av 1800-talet. Solidaritet är en slags organiserad godhet, där du delar med dig till andra. Det handlar inte bara om tillfälliga känslor, för de kan förändras så lätt.
Vi kan inte bygga ett samhälle på människors tillfälliga godhet. Ett bra samhälle är ett jämställt och solidariskt samhälle, menar Sven-Eric. Men idag lever många av oss långt ifrån varandra.
– Fattiga vet vad fattigdom innebär. Hon som bara har ett öre ger ett öre, medan de flotta, rika människorna inte ser de fattiga. På ett sätt är det så lätt att förlora den här insikten i att man själv kan råka ut för något.
– Välgörenhet handlar om att det finns en givare och en tagare. Någon är i underläge, tanken på solidaritet är mer ”jag behöver din hjälp och då ska du hjälpa mig och behöver du min hjälp ska jag hjälpa dig”.
Det är bra att människor arbetar med sig själva, menar Sven-Erik, men anser att idag är det en för kommersialiserad bransch.
– Man kräver av människor att de ska acceptera sin lott, oavsett om man är cancerdrabbad eller förtryckt eller förföljd. Då tänker jag alltid på Life of Brians ”Always look on the bright side of life”. Sven-Eric skrattar och klappar den svarta katten han har i sitt knä.
”Steget från hållbar utveckling till solidaritet är inte långt”, skriver Sven-Erik i slutet av boken om solidaritet.
– Det är viktigt att solidariteten riktar sig utåt i världen, men också framåt – mot kommande generationer. Jag är väldigt orolig för hur världen kommer se ut när mina barnbarn blir vuxna och gamla. Det händer långt ifrån tillräckligt på den kollektiva godhetsfronten idag.