New Yorks upphöjda andrum

Storstadens tempo är som en fors, omöjlig att simma långsamt i. I en sådan behövs öar att vila på, annars drunknar vi. I världens stressepicentrum New York City hittar vi också metropolens motpol – The High Line
Dela artikeln

Ljudkulissen är påträngande; bilar tutar, sirener ljuder, det pyser från gatuventiler. New York City är som på film. Storstädernas storstad. Här är det trångt och hektiskt. Manhattan är förmodligen den plats i världen där konkurrensen om uppmärksamhet och utrymme är som mest intensiv. Varje kvadratcentimeter behöver motivera sin existens. Om inte öns enda park, Central Park, hade anlagts med början år 1853 hade det kanske inte funnits något grönområde att tala om på denna enastående plats i mänsklig civilisationshistoria.

New York är urbaniseringens slutdestination, resultatet av absolut förtätning
Samtidigt trånar många stadsbor efter det gröna, längtar bort från gatans stress. Går det att bygga en tät stad med högt tempo där det finns lugna oaser att ta tillflykt till. Hur får man in grönska trots att det inte finns någon som helst plats att angöra parker på?
Jag vandrar med mitt resesällskap runt i hippa Meat Packing District. Detta hipsterkvarter kryllar av klädbutiker med alldeles för dyra kläder och krogar med alldeles för långa gästlistor. Vi går runt i området vars ytterkanter har en ganska karg industriell karaktär med blicken riktad en aning ovanför markytan. Vi letar efter trappan upp till The High Line, en nedlagd tågräls som gick längs med hamnen ovanför markplan som numera är ett grönt promenadstråk.
Till slut hittar vi uppgången och springer upp för trappan. Tempot i benen som kommer automatiskt av att röra sig i den här staden klingar av så fort jag når det översta trappsteget. Ljudbilden förändras – det värsta gatubruset försvinner. Rosa knoppar håller på att slå ut på buskarna som omger uppgången. Här syns det helt plötsligt att våren är på väg.
Det upphöjda promenadstråket ger mig associationer till science fiction-filmer där framtidsstaden har flera nivåer av gatuplan, ofta med en teknomiljö fylld med blinkade skärmar, ljus och stressande ljud. Här är istället tempot lägre och omgivningen fylld med grönska – en mer angenäm urban framtidsbild i min bok.

"Många kommer hit på joggingrundan eller lunchrasten"​

Även om det är lite tidigt på året för att det gröna verkligen ska ha slagit i blom så inspirerar den avlånga parkmiljön New York-borna till allehanda aktiviteter. När vi strosar längs med stråket ser vi en kille som dansar och en annan som filmar.
– Vi håller på att göra en video till en kompis som fyller år. Det är en överraskningsfilm som vi ska visa på hennes kalas. Hon är dansare så vi freestylar lite för skojs skull, säger Reesie Smith som brukar komma hit ofta:
– Allra mest på sommartid. Arkitekturen är väldigt smart, jag gillar verkligen det här stället. Vem kom på att göra såhär egentligen?
Idén kom ursprungligen från två boende i området: Robert Hammond och Joshua David. De drev frågan offentligt och fick snabbt stort stöd. Parken designades av den lokala byrån Diller Scofidio + Renfro och Nederländska landskapsarkitekten Piet Oudolf ansvarade för planeringen av beväxtligheten. Tanken är bland annat att det ska finnas plantor i blom i varje årstid.
Vi flanerar vidare och träffar två tjejer som vilar på en av de många unika solstolsliknande parkbänkarna.
– Det är nog bara i New York som man kan komma på en sån bra idé, som får så mycket stöd från befolkningen och som kan samla in tillräckligt med pengar för att göra det verkligt. Det är verkligen ett trevligt ställe att komma till, säger Cloe som bor i New York men kommer från Perth, Australien.
Hon har varit här några gånger förut och idag när kompisen är på besök från Los Angeles är platsen ett självklart pitstop på sightseeing-rundan.
– Jag har ungefär 20 minuter hit och ville passa på när Megan är här. Många kommer hit på joggingrundan eller på lunchrasten och sitter i gräset. Det är verkligen en grym plats.
När vi släntrar vidare kastar jag en blick ner mot gatan. Stadens karaktäristiska gula taxibilar syns bakom det körsbärsblomlika riset. Två unga tjejer, uppenbart på en tidig dejt, kysser varandra framför ett stort fönster som vetter ned mot den hektiska trafiken. En plats där man kan sitta och observera tempot från ovan, uppifrån, liksom utifrån. Kanske kan insikter att inte låta sig fångas för mycket av stressen där nere, även sitta kvar en stund efter att man tar steget ner, tillbaka.

"Det är inte stadens täthet som påverkar människors upplevelse av grönområden"

The High Line utgör en utmärkt förebild för hur städer kan förtätas och ändå göra plats för det gröna. För det är inte bara traditionella parker som ge den rogivande grönska som den urbana medborgaren så innerligt behöver. I denna rörelse hittar vi koncept som växande väggar, sedumtak och prunkande takträdgårdar. Runt om i världen växer nu likartade projekt upp som svampar i asfalten. I Wuhan, Kina byggs en galleria med stadsodling på taket, Malmös nya shoppingcentrum Emporia har en takpark och Göteborgs första hus med grönskande tak (brf Klätterträdet) byggs i Kvillebäcken på Hisingen – i samma område där organisationen Stadsjord utnyttjade tillfälligt övergiven plats för odling och försåg stadens lyxkrogar med lokalt odlade grönsaker. Inte långt därifrån gick grisar och bökade i jord som sedan blev kolonilotter. När miljöpartiet inför valet beskrev att de ville lägga ner Bromma flygplats lanserar de samtidigt idén om Bromma parkstad – en stadsdel som är så full av grönska att man knappt ser husen på konceptbilderna.
Konflikten mellan stad och natur är inte given. Vi vill bo tillsammans i staden med allt vad det innebär i utbud och mångfald. Men vi behöver också lugnet, luften, lungorna som det gröna ger oss. Det vet morgondagens kloka stadsplanerare.
– Vi måste bygga både park och boende samtidigt. Det är inte stadens täthet som påverkar människors upplevelse av grönområden, det är tillgängligheten och kvalitén på grönområdena, beskrev Anders Ståhle på Skanskas Framtidsdag förra året.
Redan 2005 skrev han avhandlingen Mer park i tätare stad på KTH som visar att områden med parker tillsammans med hög täthet är nyckel till den så kallade ”blandstaden” – ett modeord bland stadsplanerare.
När vi väl når andra änden av The High Line har det gått över en och en halv timme sedan vi började vår upphöjda promenad, trots att stråket bara är 2,4 kilometer. Miljön manar utan tvekan till långsamhet och reflektion och det känns lite sorgligt att den är slut. Jag tar ett djupt andetag, förbereder mig på bruset som komma skall, och stegar nedåt.