"Peak jobs" manar till omprövning

ANALYS. Japan har stått stilla i 20 år, i USA talas det om "Peak Jobs" och i Europa är arbetslösheten på mellankrigsnivåer, trots centralbankernas superstimulanser. Kanske är det dags för omvärdering och gräva ner den ideologiska stridyxan?
Dela artikeln

Under flera års tid har västvärldens centralbanker sänkt räntan för att stimulera ekonomierna och få upp inflationen. Nu är de flesta räntorna nära noll, det talas till och med om "negativ ränta" - att banker och privatpersoner ska betala för att ha pengar på kontot. Aldrig någonsin har det funnits så mycket kapital tillgängligt i världen. Det borde vara mumma för företag och samhällen som vill växa, ändå står det "stilla", vilket förbryllar ekonomkåren.

När centralbanker sänker sina styrräntor påverkar det de räntor som kommersiella banker använder. De som har lån får lägre utgifter för räntan och mer pengar i plånboken att konsumera för. Det blir billigare för företag och samhällen att låna till investeringar. På det hela taget ska det leda till ökad efterfrågan i ekonomin så mycket att priserna ökar, och vi får vår efterlängtade inflation. En låg men stabil inflation är enligt nuvarande ekonomiska paradigm det mest önskvärda tillståndet i samhällsekonomin.

Men det var länge sedan centralbankerna uppfyllde sina mål. Sedan finanskrisen har det i princip vara ingen inflation alls, på vissa håll till och med deflation - ett tillstånd med fallande priser, vilket enligt nationalekonomin är mycket svårt att komma ur. Det blir en nedåtgående spiral. Japan är ett exempel på detta med snart två decenniers deflation och nolltillväxt, trots massiva stimulanser från centralbanken. Nu börjar allt fler ekonomer befara att Europa följer Japans väg.

Varför biter då inte centralbankernas mediciner? I den globaliserade världsekonomin har de nationella centralbankerna makt minskat. Kapitalet flödar fritt över gränser dit avkastningen är som högst, i Sverige har mycket gått till hushållens bostadslån, priserna på bostäder stiger snabbt och det pratas allt mer om en bostadsbubbla.

Det är just nu superbilligt att låna pengar, företagen borde satsa i investeringar för framtiden, men så verkar inte vara fallet. Ingen vill ju investera i en ny produktionsanläggning om de inte tror på ökad försäljning. Det verkar vara "överkapacitet i världsekonomin" - världens fabriker är så många, stora och effektiva att de spottar ut varor i en takt som är högre än vad konsumenteran efterfrågar. Ulf Dahlsten, ekonom och senior rådgivare på Global Utmaning lyfte denna aspekt i i slutet på seminariet "Den gröna ekonomin". Global konkurrens pressar priserna nedåt - det är effekten av globalisering, frihandel, produktion i länder med låga löner (och inte ställan dålig efterlevnad av miljöstandarder och mänskliga rättigheter).

Europa är drabbat av sparpaketen efter skuldkrisen. Arbetslösheten är skyhög i många länder, lönerna sjunker i vissa länder - inte direkt faktorer som driver efterfrågan. Hela 75 procent av Sveriges export går till just Europa.

De arbetslösa har för lite pengar att spendera för samhällsekonomins bästa.
​ Samtidigt har företagens vinster och lönerna för de redan rika ökat. Men de rika tenderar inte att spendera sin ökade avkastning, istället hamnar den åter i det idag redan villrådiga spekulationskapitalet. Ojämlikheten håller nere efterfrågan, vilket vi skrivit om tidigare i Camino. Denna slutsats börjar nå allt mer konsensus, idag pratar till och med chefen för Internationella Valutafonden (IMF) Christine Lagarde om detta problem. IMF som för 15 år sedan var antagonisten till den globala rättviserörelsen...

Lägg därtill robotiseringen / automatiseringen / digitaliseringen vilken leder till att allt fler mänskliga jobb ersätts med ettor, nollor och el, något vi också skrivit om tidigare. Uträkningar för den svenska arbetsmarknaden talar om vartannat jobb om 20 år.

Jo, men vi uppfinner ju nya jobb som ersätter de gamla, kanske du invänder. Visst, till viss del kommer nya branscher, där den digitala industrin kanske är den mest framträdande, men de gamla industrijobben verkar inte gå att ersätta i tillräckligt snabb takt. De största IT-bolagen har bara en bråkdel antal anställda jämfört med industrialismens storföretag. Jämför jätten Google (ca 54 000 anställda år 2013) med dåtidens jätte GM som jag tror ett tag hade omkring det tiodubbla (Idag ca 219 000 anställda). Man kan se det som att Google är en enda stor utvecklingsavdelning, och när utvecklandet är klart, då är det bara att kopiera allt i oändliga volymer. Inga fabriker eller fabriksarbetare behövs.

Självklart behöver det satsas på utbildning till de nya jobb som ändå växer fram. Det är brist på programmerare, men också på vårdpersonal. Kanske behöver utbildningsplatserna styras mer för att matcha arbetsmarknadens verkliga behov? Innovation och entreprenörsskap är viktigt men min erfarenhet är att entreprenörens drivkrafter är starka i sig självt. Fokus kanske istället bör vara att hitta en meningsfull tillvaro för de som hamnar utanför arbetsmarknaden, de som inte vill annat än att hitta ett sammanhang, att känna sig nödvändiga. Bilden av "den late arbetslöse" känns i ljuset av dagens verklighet fullkomligt passé.

Allt fler börjar vakna upp till ingredienserna i denna nya verklighetsbeskrivning: En samhällsekonomi med låg tillväxt och inflation, och en arbetsmarknad som inte längre kan förlita sig på det traditionella tillväxtreceptet för att skapa jobb. En av dem är "folkekonomen" Klas Eklund (SEB). Intressanta signaler kommer även från Anna Breman och Anna Felländer (Swedbank).

Hur ska man då möta utmaningen med arbetslösheten i detta skede? Även rent samhällsekonomiskt finns det tydliga skäl för att minska glappet mellan rik och fattig. I Sverige beskattas löner progressivt medan avkastning har platt beskattning. Är det verkligen rimligt när allt större andel av värdet som skapas i företagen går till ägarna, och ekonomin som helhet har överflöd på kapital men för låg efterfrågan? (Tänk Piketty)

Visst kan man subventionera personliga tjänster i den privata sektorn, såsom RUT och ROT för att skapa jobb, men då handlar det ofta om relativt osäkra anställningar och låga löner, åtminstone i städbranschen. Jag hoppas verkligen att fler människor värderar upp personliga tjänster, där man betalar för någon annans tid. Det är ofta ett klimatsmart och livskvalitetshöjande sätt att spendera sina pengar på. Men ska vi prata verkliga behov hamnar vi i välfärdssektorn: en åldrande befolkning, en sarjad skola och en specialistsuktande vårdsektor med långa köer. Eller varför inte satsa på helt nya välfärdstjänster - lite innovation på området skulle inte skada.

För att utbilda och anställa fler i välfärdssektorn behövs mer skatteintäkter, vilket kan vara svårt i en situation av global konkurrens. Sverige är ett av få länder som skiljer på löneinkomstser (där skatten är progressiv) och kapitalinkomster (där skatten är platt). I många länder räknas alla inkomster samman och beskattas som en helhet. Finland har progressiv skatt på kapitalinkomster. Danmark är det land i Europa som har högst skatt på kapitalvinster, men också ett av de länder med lägst arbetslöshet. Motargument till höjda kapitalskatter brukar vara att privatpersoner och företag då kommer att flytta utomlands. ​Men frågan är hur stark den drivkraften är? Privatpersoner med benägenhet att flytta på grund av skattetryck tednerar att göra det oavsett om det gäller skatt på lön eller kapital. För företag är det naturligtvis massvis av faktorer som spelar in.

Det kommer starka signaler om att allt från privatpersoner till företag och samhällsplanerare behöver kalibrera om sina förväntningar - på priser, löner och avkastning. Myndigheter, ekonomer, väljare och partier på hela den politiska skalan borde fundera över denna nya verklighet, och kanske behöver det slaktas en och annan helig ko.