Bonde sökes

Vi behöver bli fler som producerar mat i Sverige för att täcka den ökande efterfrågan och behålla ett öppet landskap. Samtidigt vill allt färre vara bönder. Caminos Johanna Stål kikar närmare på några affärsmodeller som knyter samman producenter och konsumenter, en relation som gör affären mer intressant för båda parter.
Dela artikeln

Produktionen av mat globalt kommer att behöva öka med 70 procent till år 2050, om befolkningsökningen fortsätter till nio miljarder såsom FN förutspått. Trots detta framtidscenario är det allt färre som vill arbeta med matproduktion och allt fler odlingar som läggs ner i Sverige till förmån för billig import. Anders Westfelt vid Sveriges Lantbruksuniversitet berättar för Svt Nyheter att så mycket som 9 av 10 jordbruk i Sveriges slättområden har försvunnit de senaste 25 åren. Trots att dessa jordbruksmarker anses vara några av de bästa i världen. Utvecklingen går istället mot få stora ägare, som ofta specialiserar sig på några få grödor och inte sällan gör sig av med sina betande djur. Detta är inte bara ett problem för sårbarheten utan har även stor betydelse för landskapet, som förändrats från variationsrikt till monokulturellt. Det är konkurrensen från den internationella marknaden som gör att småskaligt jordbruk inte lönar sig. Så hur ska vi lyckas få fler att vilja bli småskaliga bönder när det är ett slitsamt arbete, med låg avkastning, låg status och liten trygghet?

Ett sätt att göra det mer lönsamt att arbeta med småskaligt jordbruk är att hitta nya finansieringsformer. En av dessa modeller kallas för gemensamhetsfinansiering och innebär att kunden och bonden delar på risken och på skörden. Det kallas i Sverige för andelsjordbruk och i USA för Community Supported Agriculture (CSA). Lisa Wejdmark på Länsstyrelsen i Västra Götaland är med och driver frågan.

– År 2008 bodde jag i USA en kortare tid för att min man jobbade där. Jag arbetare som volountär på en gård i Boston som höll på med CSA. De plockade ihop grönsaker utifrån att de ville få ihop en ”fin andel” till sina andelsägare varje vecka. Jag fattade ingenting. Lisa fick snart lära sig att det handlade om att kunderna betalade in ett fast pris i början av säsongen för att sedan få delar av skörden. På så sätt var gården garanterad en viss inkomst och man delade på risken – om det blev dålig skörd ett år fick konsumenterna således mindre grönsaker. Våren 2013 när Lisa var tillbaka på sitt jobb började hon samarbeta med forskningsinstitutet Mistras projekt Grön produktion, som också fokuserade på andelsjordbruk.

– Det tar lite tid att sälja in konceptet. Intresset är stort och det är många som hör av sig och vill veta mer. I dagsläget har vi två klara pilotprojekt i regionen och några till som är intresserade. Det finns ett andelsjordbruk i Sverige som fungerar riktigt bra och har funnits länge. Det är Ramsjö gård i Björklinge, Uppland. De har varit igång sedan år 2001 och har byggt sitt eget varumärke. Bonden är en väldigt duktig odlare och har ett stort engagemang, berättar Lisa. Många tycker att det är en bra idé med andelsodling och Göteborgs stad vill upplåta mark åt sådana som vill odla. Lisa trodde att det huvudsakligen skulle vara ett sätt för odlare att öka sin lönsamhet, men intresset har mer kommit från andra hållet – från alla konsumenter som vill att andelsjordbruk ska finnas. även om konceptet är nytt till sitt namn så är det i många länder vanligt att man har ”sin bonde”. Som i Frankrike, där är det självklart att man köper direkt av den som odlar, även om man bor inne i Paris.

– Just nu är trenden väldigt stark kring att köpa direkt av matproducenten, men frågan är om intresset håller i sig. Det tilltalar en annan kategori av producenter – de som är intresserade av sina konsumenter. Lisa menar att idén med en stor kooperation som samordnar bönderna har funkat i många år, men att det idag till viss del har spelat ut sin roll.
– Om vi vill ha lokala småproducenter kvar så kan vi inte ha kvar dagens affärsmodeller av storskalig produktion och distribution utan måste hitta alternativ. Andelsodling är ett sådant alternativ, menar Lisa.

För några år sedan var det populärt med grönsakskassar, som man beställer från gång till gång eller prenumererar på direkt från bonden. Detta har dock minskat en del då det var för mycket logistik. Företaget Ekokassen i Frändefors fick lägga ner just på grund av det administrativa. På en säsong kunde de ha 800 olika kunder – många beställde en kasse och fortsatte inte. Det blev för svårt att hantera. I andelsjordbruk binder du dig för en längre period vilket gör det hanterbart för bönderna. Det finns kvar en del småproducenter som erbjuder grönsakskassar, men till stor del har de något mer kommersiella matkassarna tagit över den marknaden. De är inte bundna till småproducenter utan till återförsäljare, som därmed kan garantera att alla produkter finns. De har också mer avancerade dataprogram för logistikhantering som småproducenter inte har råd med eller möjlighet att ha. Vissa aktörer knyter samman mindre producenter och säljer deras varor på en och samma sida, exempelvis Gourmetdirekt, men det är fortfarande ganska stora aktörer som är med.

Få håller på med andelsjordbruk i Sverige idag. Mistraprojektet Grön produktion jobbar för att öka intresset hos producenter medan konsumenterna redan visar stort intresse. I vissa fall har konsumenterna tagit odlingen i egna händer och startat så kallade konsumentdrivna andelsjordbruk. Så är fallet med Tillsammansodlingen i Mölndal, som startade i april år 2010. Marie Hedman har varit med ända från första året.

– Vi får nya medlemmar varje år och är kanske ett fyrtiotal totalt, men en del slutar också varje år. Vissa skaffar barn, flyttar eller skaffar egna odlingar eller torp. Odlingen ligger ett stenkast från motorvägen E6 i södra Mölndal. Det är en trivsam odling på 10000 kvadratmeter med massa gönsaker, hallonbuskar, rabarber, kompost och en liten redskapsbod. Odlingen är välordnad med fina, tydligt utmarkerade rader. Här odlas det tillsammans, inte med egna lotter som på en kolonilott. En del av de som är med bor i Mölndal, resten reser från hela Göteborg för att komma hit. Tillsammansodlingen startades av några medlemmar i Omställningsrörelsen i Göteborg. En person fick tips om att ekobonden Rune Johansson hade mark som han ville att någon skulle ta över då han skulle lägga ner. Föreningen tog över arrendet efter något år och betalar bara 1500 kronor per år för att hyra marken.

– Vi har en odlingsplaneringsgrupp där de som vill engagera sig planerar tillsammans. Populärt är kålsorter, betor, morötter och potatis. Sådant man äter mycket av, säger Marie. Föreningen har en rekommendation om att medlemmarna bör jobba tio timmar i månaden. Vissa medlemmar kommer ut mycket under en period och jobbar inte så mycket en annan period. Man skördar när man har varit ute och jobbat och får plocka med sig hem till husbehov.

– Men vi har ingen riktlinje för hur mycket man får ta med sig. Det har fungerat väldigt bra och vi får grönsaker över som vi säljer på vår gårdsförsäljning. Odlingen är ekologisk, med en sjuårig växtföljd. I övrigt är det svårt att följa någon specifik skola. Just nu testas täckodling lite, men annars kan det bli ganska spretigt då någon engagerad kommer in en kort tid med en idé för att sedan sluta.

"Jag kan åka på semester och vet att det sköts ändå"

– Det största problemet med att odla tillsammans är att mycket tid går åt till att tänka och diskutera, som hade gått snabbare om man hade odlat själv. Det är mycket att förklara och visa för nya medlemmar, men det är ju också roligt. Själv engagerar hon sig mycket i föreningen för den sociala delen, vilken hon ser som viktig.
– Annars är det bästa att det är kul att jobba ihop. Man behöver inte göra allt själv, jag kan åka på semester några veckor i juni och vet att det sköts ändå.

Att få en koppling mellan producent och konsument är avgörande för att lyckas med lokal produktion och försäljning. Andelsjordbruk är en metod, det finns också flera andra. I Undersåker utanför Åre ligger Fjällbete ekonomisk förening. Det startades av ett gäng bönder i Åredalen som konstaterade att det gick utför med jordbruket, medan turismen samtidigt ökade och därmed efterfrågan på bra, lokal mat. De gick samman med det lokala närinslivet och startade en ekonomisk förening och växte snabbt från tre företag första året till cirka 150 delägare idag, allt från bönder och renskötare till hantverkare, hotell, restauranger, butiker, församlingar och privatpersoner. Idag är den huvudsakliga verksamheten skötsel av nära 400 får, av kor och ett gammalt mejeri från vilken de får obehandlad mjölk. jörgen andersson, som är en av de mest drivna, har infört Holistic Management som metod att bedriva verksamheten på. Holistic Magangement grundar sig i Allan Savorys idéer om att en jord bör betas av djur för att fungera optimalt. I torra områden förhindrar det ökenspridning och gör marken mer näringsrik.

– När jag kom över det här tankesättet var det som att hitta hem, berättar han. Jörgen kommer från Västmanland och är uppväxt på en gård i gränslandet mellan Bergslagen och Mälardalen. Han växte upp med mjölkkor tills ”staten bestämde att vi inte skulle ha mjölkkor i det området utan istället ha spannmål”.

– Jag upplevde att marken försämrades när djuren försvann. Vi fick använda fler hästkrafter för att bruka jorden ju längre djuren varit borta. Jörgen började se sig om efter annan mark att bruka.

– Vi misshandlar vår jord så otroligt mycket. Jag ser ett stort behov av att använda vårt ekosystem som det är anpassat för. Våra marker har anpassats under miljontals år och att ta bort betande djur är samma sak som att ta bort maskar och mikrober ur jorden. Det är inte jord längre. En matjord utan betesdjur är inte en matjord. Jörgen berättar att han gillar att gå tvärsemot och gå till strid. Han är beslutsam och övertygande när han går runt och visar marken där fåren traskar.

– I Åredalen hittade jag en plats jag vill vara på när oljan tar slut, en plats med spännande förutsättningar. Här finns en dynamik i mötet mellan de rika människorna och allmogen, ett möte som inte uppstår söderut. Eliten i Stockholm pratar inte med bönderna, men här möts de i skidbacken eller ute på jakt. Detta har gett upphov till en massa spännande saker. Människor med pengar möter människor med stora förmågor.

Fjällbete uppstod i detta möte och har idag ett stort nätverk av köpare, säljare och engagerade. Föreningen äger dessutom aktiebolaget Fjällbete AB som är delägare i Åre Bondgård och producerar Åremjölken som säljs i den lokala Ica-affären. Mjölken kommer från djur som betat gräs största delen av året och är mindre behandlad än annan mjölk i affären. Den här typen av samarbeten mellan ägare, bondgårdar och lokala handlare är unikt här i Åredalen men kan absolut inspirera fler runt om i landet. Jörgen visar upp hur hunden vallar runt fåren som betar i skuggan av de vackra bergen. Här verkar fåren ha det bra och Jörgen verkar trivas bra i det sammanhang han har varit med och skapat.

– De tjugo åren vi har framför oss är så annorlunda än det vi växt upp med och den stora frågan för mig är: hur ska jag göra för att mina barn ska få mat på bordet i framtiden. Vi måste göra saker radikalt annorlunda, avslutar Jörgen. Striden om framtidens jordbruk är långtifrån över, men många är överens om att vi behöver hitta nya modeller för att bruka vår jord.

Att få maten att räcka till kommande generationer är en gigantisk utmaning. Av den anledningen är kanske bonde det mest spännande framtidsyrke man kan tänka sig?​