KRÖNIKA. Jag har ett förflutet som fotomodell.
När jag smyger in denna upplysning i ett samtal erhåller jag en kort stund av stjärnglans. Ända tills någon ställer följdfrågan: ”Vad gjorde du reklam för?” Efter att då ha tvingats svara ”En gör-det-själv-handbok” drar ett löjets skimmer över mig.
Annonsen i Platsjournalen sökte modeller med ”alldagligt utseende”. Jag var ung, fattig och alldaglig – ringde telefonnumret till reklambyrån, blev accepterad, fick en vägbeskrivning och uppmaningen; ”ta på dig en rutig flanellskjorta”.
Jag fick illustrera avsnittet ”Hur du byter toalettstol” varför jag en halv dag gick omkring i en studio med en astung vattenklosett i famnen samtidigt som jag försökte le mot fotografen.
Fördomen mot gör-det-själv är att det är en sysselsättning för löjliga människor. Vi som gillar diy paras ihop med klåparen farbror Melker som byggde icke fungerande vattenledningar och med token Kurt Olsson som gjorde julänglar av gamla diskborstar. Vi likställs med frustrerade kvinnor som går kvällskurser i att måla lampskärmar, bloggare som gör hem mysiga genom att sätta fem ljuslyktor från Iittala i rad, med flirtkulelimmande pensionärer vars andra hem är pysselbutiken Panduro och med hela löjliga familjen som tillverkar hundkorgar, blomlådor och lekredskap av gamla bildäck.
Men sanningen om diy är en annan. Utan ett stort mått av gör-det-själv kommer vi aldrig att uppnå ett hållbart samhälle.
Ett exempel.
Jag gick en tvådagarskurs i hur man meckar med sin cykel. Första dagen skruvade vi isär våra cyklar. Andra dagen skruvade vi ihop dem – vi hann precis ut ur lokalen innan larmet gick igång.
Att kunna ta hand om sin cykel är hållbart ur begreppets alla dimensioner.
• Ekologisk hållbarhet: genom att hålla liv i en pryl – inget slit och släng – hushåller man med jordens resurser.
• Ekonomisk hållbarhet: den som cyklar sparar, genom att vara friskare och kräva mindre dyr infrastruktur, pengar åt samhället till skillnad från bilisten som är en ren kostnad.
• Social hållbarhet: ju fler som cyklar, desto mer måste ett samhälle anpassas efter cyklister vilket per automatik skapar ett trivsammare ställe för alla att vistas i.
Utöver detta är ett visst mått av DIY bra för vårt själsliga tillstånd. Det har man vetat sedan medeltiden då uttrycket ora et labora, alltså ”bön och arbete” myntades som en klosterregel. Det ansågs mentalt skadligt för munkarna att enbart ägna sig åt bön. De behövde även arbeta i exempelvis klosterträdgården för att må bra. Både bönen och arbetet ansågs vara sätt att nå Gud. Idag vet vi att vi mår bättre om vi delar vår tid mellan att tänka och göra något praktiskt, mellan att sitta framför datorn och odla chili, bygga cyklar eller måla lampskärmar.
Det är möjligt att en del av vårt gör-det-själv-arbete resulterar i något löjligt. Den fixie jag byggde av min trettio år gamla Crescent hör, enligt vissa i min familj, definitivt dit. Men även skapandet av det löjliga gör oss till gladare människor.Vilket inte modelljobbet gjorde.
Förutom avdelningen om toalettstolen fick jag även illustrera hur man byter persiennsnöre.
Johan Tell är journalist och författare, aktuell med boken 50 sätt att rädda Östersjön
