Stina Wollter är ingen fin flicka längre

Hon gör tusentals människor glada varje dag med sina dansfilmer på Instagram. Stina Wollter har slutat skämmas för vem hon är och hur hon ser ut. Nu för hon en kamp mot dömande blickar som bestämmer hur vi ska bete oss.
Dela artikeln

– Min terapeut säger att jag är i trotsåldern, det tycker jag är fint. Men de som känt mig i tjugo år vet att det här med att dansa och trixa med kroppen inte är något nytt. Det är bara sedan jag började använda Instagram som testyta som det började hända något.

Stina Wollter sitter framför mig i en hotellobby nära Svt-huset i Göteborg. Hennes intensiva, öppna ögon är redan pigga trots att det är morgon dagen efter inspelning. Hon är i sitt livs form, och dansar på sociala medier för att alla ska ha rätt att vara den de är, oavsett utseende, ålder, könstillhörighet eller hudfärg. Stina, dotter till skådespelarna Sven Wollter och Annie Jenhoff, växte upp i en kändisfamilj och blev “yvig och pratig” för att hitta sin plats men avskydde samtidigt sig själv för det. Hennes syster Ylva, kämpade i många år emot sjukdomen anorexi, vilken till slut tog hennes liv.

– Att min syster blev sjuk är klangbotten i mitt liv, det är det som påverkat allt, säger Stina med visst darr i rösten, trots att det är många år sedan Ylva dog.

Stina blev sjuksriven på grund av panikångest och depression efter att systern dog. Men det blev som att gå igenom ett reningsbad. Plötsligt stod hon där och kunde inte gå tillbaka till den tidigare arbetsplatsen, för att hon har blivit någon annan - lite sannare mot sig själv.

Visst var Stina rädd när hon sade upp sig som ensamstående mamma, men hon ville jobba med konst, det hon var utbildad för, och så blev det. Samtidigt gjorde hon en hel del radio, många känner igen henne ifrån Karlavagnen och Söndagarna med Stina Wollter.

Men det tog lång tid att bli den “dansande människan”. Och hon är fortfarande rädd när hon lägger upp filmerna som når ut till över 58000 följare. Hon började publicera videoklipp på Instagram på sig själv när hon dansar, ibland bara i underkläderna. Reaktionerna lät inte vänta på sig. Mängder av människor blev glada och uppmuntrade men hon provocerade också många som inte anser att det är ok att visa upp sig i offentligheten som 52-årig kvinna som inte lever upp till samhällets normer kring vad man får visa upp och hur man får bete sig.

– Jag använder Instagram som ett slags testyta för mig själv. Jag behöver upprepa och erövra bilden av mig själv för mig själv för att få syn på mig..

Det är väldigt personligt och privat att vägra normer. Stinas motstånd växer ur hennes inre. Hennes plattform på sociala medier har gett henne en meningsfullhet som gör att hon inte kan backa.

– Det är ju helt fantastiskt den dagen människor förstår att normer är konstruktioner och att vi har makten att konstruera om dem. Eller ifrågasätta dom. Eller vägra dom.

Frågan är om det går att hindra att andra döttrar och systrar blir sjuka på grund av normerna kring hur vi ska se ut.

– Jag hörde det hela tiden när jag var yngre: “nu är du en fin flicka" Ylva läste mycket Kulla-Gulla, när hon var liten, en för perfekt och omöjlig förebild. Hade rörelsen kring kroppspositivism, som jag är del av idag, funnits när hon levde hade hon kanske fått vittring på ett annat sätt att förhålla sig till sin kropp.

Visst är det fortfarande bara en lite klick av människor som lägger ut normbrytande bilder på sig själv, de flesta visar fortfarande upp den perfekta ytan. Och döljer det som inte anses “rätt”. Men Stina berättar om tusentals människor som följer och kommenterar på hennes konto. Om alla kvinnor som kommer fram på gatan och stoppar henne.

– Jag var lite folklig redan innan så många ser mig som en schysst empatisk människa från radio. Kvinnor kommer fram och berättar om våldtäkter och om hur de börjat bita tillbaka mot kränkande kommentarer.

Och det handlar om mer än att bara ifrågasätta skönhetsnormen, det handlar om konsumism och marknadskrafter, menar Stina.

En kvinna kommer fram och frågar om Stina sovit gott. Det visar sig att de hade pratat lite kvällen innan. Stina svarar artigt och tittar sedan tillbaka på mig.

Hon ser sig själv som miljömedveten, men är menar att medvetenhet handlar om att man bär med sig kunskap.
– Jag kan inte vara medveten om något jag inte vet. Men jag lär mig varje dag.

Stina har kemibantat hemma med produkter som hon har på sin kropp och i sitt kylskåp och försöker byta ut plastbyttorna. Av ekonomiska skäl har hon alltid haft återbruk, hon har inte haft råd med något annat. Hon skrattar och berättar att hon och hennes sambo har sovit samma säng som hon och exmannen sov i, en 27 år gammal säng, nu har de äntligen köpt nya.
– Jag drömmer inte om nya soffor, jag lägger mina pengar på fantastisk mat istället.

Hon har gjort en hel del annorlunda mot sina barn jämfört med hur hon växte upp.
– De är mer normifrågasättande än jag är.

Stina har en son och en dotter som båda är extremt hårda och goda fostrare. De är på henne hela tiden. Stina har valt att lyssna mycket på sina barn och de har fått uppleva praktiskt att det spelar roll vad de tanker och upplever.

– Jag har inte mörkat livets skeenden utan de har fått vara med när de stora frågorna kommer upp. De har såklart haft det jättetufft när de växte upp, det går inte som förälder att riktigt förstå hur utsatt och tufft det är idag.

Föräldrar idag behöver ge sina barn fler verktyg, menar Stina. Det går inte att leva utan att ha koll på vad genus är, eller utan att ifrågasätta konsumtionssamhället. Det går inte att inte fundera över varför man ska byta köksö var femte år eller att inte läsa på innehållsförteckningar på schampoflaskorna.

Hur blir man mer koppspositivistisk?
– Våga möt sanningar som du har om dig själv och andra kring vad som är lämpligt, snyggt och fräscht. Var kommer de sanningarna ifrån? Öka möjligheterna för hur du får bete dig i det offentliga rummet.

– Jag skrattar lite för mycket, jag är lite för mycket. Jag har inte tid att ljuga mer, jag har fan inte tid.

- Vi har ingen aning om hur länge vi ska leva, jag vill inte leva någon annans jävla liv. Våga ställ frågan: vems liv lever jag? Vem dikterar det? Tänk två sekunder innan du sträcker ut handen – behöver jag den här? Kan jag välja? Är det jag som väljer eller någon annan? Ta massa selfies på dig själv, upptäck din kropp, upptäck dig själv. Hoppa och studsa framför din partner – tycker den personen att du är äcklig för att det dallrar – då är det dags att byta partner. Det är inte dags att byta kropp.

– Jag dansar för att jag inte längre orkar gömma mig. Jag har hela mitt liv skämts för att jag varit så yvig och pratig. Jag har provat alla bantningar och pratat och skämts för mig. Men jag har till slut upptäckt att jag faktiskt är en störskön människa.

3 SNABBA

Har du klimatångest.

– Ja, självklart. Jag har flugit till USA nyss och samtidigt är Östersjön döende. Människor på andra sidan jorden får lida av hur vi lever. Klart jag har ångest, men jag vet också att ångest kan vara förlamande. Faran med undergångsrapporter är att alla inte vaknar upp, utan att de somnar för det blir för mycket. Risken är att de istället tänker: “Jag orkar inte; jag tar och bygger ett nytt kök”.

Vad betyder hållbar livskvalitet för dig?

– Saker som inte kostar något: som när min tonårstjurige son äntligen börjar prata efter en tjugominuters promenad i skogen. Att ligga i nytvättade lakan, ha en ledig dag, känna dofter och vara sams. När båda barnen är hemma och vi sitter kvar vid frukostbordet jättelänge. Flyta i havet. Små vardagsögonblick som bara är, stunderna där jag inte vill vara någon annanstans än där jag är. Hållbar livskvalitet handlar om att jag kan fatta beslut som inte ger mig ångest, men det handlar också om det som inte är mätbart.

Läser du Camino?

– Javisst. Människans största uppgift just nu är att freda sig och att reparera. Att få det stilla om kring sig och samla på ställen att vila på och förstå hur de platserna ser ut. Camino är en sådan plats, ett ställe man kan stanna vid utan att bli marinerad i för mycket skit.

STINA WOLLTER
Ålder: 52 år
Gör: Konstnär samt gör radioprogrammet Söndagarna med Stina Wollter.
Familj: Sambo och två vuxna barn