Johanna Stål
Han hoppar upp, tar tag i en medelstor gren och böjer den varsamt ner mot sina söner som förväntansfullt sträcker upp sina armar. De vet vad som väntar, detta har de gjort sedan de var i tvåårsåldern. En i taget låter han dem greppa tag i grenen, stadigt, innan han släpper taget. Miki Dedijer, pappacoach, ser minst lika nöjd ut som sönerna där de flyger upp mot himlen.
– Vi har fått det om bakfoten. ”Provide and Protect”, som vi pappor matas med att vi ska göra när vi får barn handlar inte om att förse familjen med pengar och att skydda mot våld.
– Det handlar om att förse barnen med kärlek och att skydda dem mot kultur som trasar sönder dem, säger Miki när pojkarna landat efter den ”balinesiska trädleken”. Vi slår oss ner för att göra upp eld.
Miki Dedijer coachar pappor över hela världen från sin bas på en ekologisk gård med anor från 1300-talet som ligger vid foten av Flyberget på Bokenäset, en halvö direkt norr om Orust. Hans drivkraft är att hjälpa pappor att genom ökad kännedom om och kontakt med sina egna känslor och med hjälp av naturen bygga sitt liv med barnen i centrum; ”Child Centered Life Design”. Miki använder mest engelska uttryck, det är naturligt för honom efter att ha studerat och arbetat utomlands större delen av sitt liv. Hans pappa var internationellt verksam akademiker, Miki och hans bror växte delvis upp i USA och han har studerat på prestigefyllda Princeton University.
Målet var att bli neurolog, men efter att ha deltagit i ett plågsamt djurförsök fick han nog av att ”vår kultur förstör för att förstå” och arbetade under en tid i Panama på uppdrag av the Smithsonian Institute med att forska i tropisk ekologi.
– När USA invaderade Panama blev det tydligt för mig hur intressant kopplingen politik/social rättvisa/naturvård var att jag bytte spår till journalistiken.
Miki arbetade som frilansjournalist och fotograf över hela världen i många år med London och senare Stockholm som bas. Han arbetade bland annat med den prisbelönta dokumentären ”Planeten” i flera år och även med radio och TV. En period reste han 150 dagar om året. År 2001 drabbades han av utmattningssyndrom. En djup kontakt med naturen blev hans väg tillbaka och den ledde till en helt ny karriär.
Quentin, 7 år, tänder vant elden. En Pagodaeld berättar han, den brinner ganska snart ned till perfekt glöd för korvgrillning. Elden är ett viktigt element i Mikis arbete och det märks att pojkarna är vana vid att hantera den. Efter att ha återhämtat sig studerade Miki bland annat för Jon Young i hans Wilderness Awarness School. Han tillbringade över 4 000 timmar i naturen med att lära sig spårning av djur och hur han, genom att själv försätta sig i ett lugnt tillstånd, kan komma nära djuren. År 2005 lämnade Miki och hans hustru Cecilia Stockholm och bosatte sig på Orreviks Gård, nära Orust, ett renoveringsobjekt. Där erbjuder de kurser i permakultur, Cecilia undervisar i yoga, de tillverkar cider och ankprosciutto. Och Miki coachar pappor.
När barnen kom blev naturens betydelse ännu tydligare för Miki. Hans pojkar har lärt sig när öringen kommer och vilken räv det är de möter i skogen.
– Barn föds och förväntar sig en by, där de kan vända sig till olika människor för att tillfredsställa olika behov. De förväntar sig en porlande bäck, träd att klättra i. Urbefolkningar har i alla tider erbjudit detta, som en kulturell korg där varje fiber av korgen är utvald för att skapa en anknytning till livet. Om vi inte erbjuder våra barn en anknytning till naturen och därigenom till livet kommer deras anknytning vara till annat och andra, som till exempel värderingar som förmedlas i TV och på internet. Miki har nu arbetat som coach för pappor i tre år. Han berättar att den främsta anledningen att pappor kontaktar honom är att de är överväldigade av de utmaningar det innebär att bli pappa och att deras relation med mamman håller på att falla sönder. Han arbetar med fyra områden:
– Den första är ”Community/micro tribe”. Hur ser din omgivning ut? Kärnfamiljen har inte funnits i så många generationer och vi har skapat en kultur där det är fult att be om hjälp. Det är på bekostnad av föräldrars hälsa. Den andra är ”Selfcare”– Hur tar du hand om dig själv, ditt fysiska, psykiska, känslomässiga och andliga välmående? Det tredje är ”Fulfillment”. Hur lever du ditt liv så att det är i resonans med ditt djupare kall? Vad får dig att känna dig vital, flytande, lätt och vad är det som inte gör det? Det fjärde är ”Guidance”. I psykologiska termer kallas det anknytning. Hur förhåller du dig till dina barn så att du stärker deras känsla av tillhörighet till jorden, till sig själva och till andra människor?
Miki tar en paus i vårt samtal och klättrar i träd en stund med pojkarna. Det gör de ofta. Han har skapat en grupp han döpt till ”Pappa Pojkar” som träffas och leker i naturen. Miki menar att vi leker alldeles för lite, speciellt utomhus. Barns utveckling behöver träd att klättra i och stenar att hoppa på. Han lät sina pojkar klättra på stengärdsgården innan de kunde gå.
– Vi är ute hela tiden. I gruppen ”Pappa Pojkar” lär jag dem om djurspår, växter, träd, överlevnadsfärdigheter, knivhantering, fåglar, elduppgörning. Vi fiskar i havet, vi berättar berättelser, resonerar om värderingar, bygger kojor, seglar, paddlar kanot, plockar bär, ritar av insekter, vandrar i fjällen, övernattar i snön, lyssnar till ugglorna i natten, besöker fågelcentraler med skadade djur, kokar te på vilda örter, och lär oss känna oss hemma i naturen, inte som en företeelse, utan som livsviktiga förhållanden. En gång i månaden ses vi med Nattugglorna, en grupp jag skapat för människor som gillar att sova utomhus. Vi har en tipi vi sover i, eller så sover vi under bar himmel. Det är olika vem som kommer, men vi delar mat med varandra, lär oss om generositet, hjälpsamhet, och skoj.
När han coachar en pappa i taget har han först ett inledande samtal som följs av att pappan förbinder sig att låta processen ta minst sex månader.
– Det har hänt att pappor inte vill fortsätta coachingen när jag till exempel förklarar att de måste dra ner på sin arbetstid om de ska komma närmare sitt barn.
– Det kan också vara jobbigt att möta sina känslor och att ta tag i det som triggar irritation och ilska hos både förälder och barn. Jag arbetar med att lära föräldrarna att skilja på beteende och känslor och att skapa ett hem där alla känslor är tillåtna, men inte alla beteenden. Ett barn ska aldrig behöva kämpa för att få anknytning till sin förälder, barnen ska alltid komma först. Det handlar om att hjälpa pappor att inte föra över sina egna skador på sina barn. Hur värnar vi det vackra, hur gynnar vi helheten och det som gör vår värld bättre som pappor istället för att fragmentisera och tävla på destruktiva sätt? Hur skapar vi en kultur kring våra barn där vi är fullständigt närvarande? När jag ser den förändringen hos en pappa är det något av det vackraste som finns.
Miki tar en tugga av lammkorven. Konstaterar att det är en enorm press på föräldrar. Han understryker igen hur viktigt det är att be om hjälp av grannar, vänner och släktingar och rekommenderar det trefamiljssystem som han och hans fru skapat.
– Hitta två andra familjer som delar dina värderingar och som du vågar tala med om det som är känslomässigt jobbigt, utöver att hjälpas åt med det praktiska. Till exempel ”Hur får vi in tacksamhet i vår familj?” Andra saker som är viktiga att diskutera är hjälpsamhet, ärlighet, kärlek och visdom. De andra vuxna i trefamiljssystemet har lovat att vara som en farbror/moster och vi har kommit lite närmare den by som barnen föds med behov och förväntningar av.
Elden har brunnit ned. Corbin, 9 år och och Quentin 7 – båda döpta efter djur (korp respektive varg som är Quentins mellannamn, då han föddes samma dag som vargen kom förbi) – har frusit en stund och det är dags att bege sig hemåt. De får värma sig en stund hos farmor medan vi fortsätter intervjun på kafé. Inne i värmen över en kopp te lyfter Miki fram vikten av ritualer för att skapa en kulturell anknytning.
– Meningsfulla ritualer och traditioner är viktiga. Vår äldste son har gått igenom en ritual när han var sju år tillsammans med speciellt inbjudna för att fira hans kraft och utveckling. Corbin fick själv skriva inbjudningskorten, laga maten, visa att han kan tända en eld och att han kan identifiera några ätliga växter. Nästa steg är en tonårsinitiering. Ritualerna är ett sätt att uppmärksamma var barnet befinner sig i livet, vad deras roll är och att fira deras utveckling. Nu är det snart dags för Quentin. Miki har valt att fokusera på pappa-barn-relationen. Han anger tydligt att han inte är intresserad av genusdebatten utan bara av att vägleda pappor i att hitta en större närhet till sina känslor och därmed till sina barn. I detta arbete är mammorna ytterst närvarande, men det är inte dem han fokuserar på. Han håller på att inreda en gästlägenhet på gården där en pappa med barn kan bo i tre dagar, där mamman sedan kan ansluta.
– Vi män blir så mycket lättare socialt isolerade. Därför är det viktigt att skapa tillfällen där män kan dela med andra män att de inte är ensamma om att känna och reagera som de gör.
Mikis egen pappa då, hur var han?
– Han var fantastisk på många sätt, men han var inte så närvarande. Det blir fel om man är ute och räddar världen men är frånvarande när man är med sina barn.
Miki coachar bara över nätet för att vara nära sina barn. Förutom att coacha en pappa i taget har han startat en online-community som heter ”The Lodge for Natural Dads” där pappor delar sina erfarenheter med de andra papporna i gruppsamtal under vägledning av Miki.
– Vi arbetar bland annat med hur man får in grundvärderingar i familjen, hur vi skapar en community kring familjen. Vi har ett gruppsamtal varannan vecka i 12 veckor och en Facebook-grupp där medlemmarna även kan ha så kallade ”Listening partnerships” och ha direktkontakt med varandra. Vi jobbar vid varje tillfälle igenom vad som kommit upp sedan förra tillfället.
Naturen är helt central för Mikis sätt att se på föräldraskapet. Men hur gör man om man bor mitt i en stad?
– Barn behöver en plats utomhus för oorganiserad fri lek, helst i vild ostrukturerad natur för att klara av den stress vi omger oss av. Om du bor i en stad, se till att du minst en gång i veckan kan ta dig ut i naturen i närområdet. I värsta fall kan det räcka med ett enda träd. Eller lek fem minuter varje dag i skogsdungen, eller vid havet. Gör upp en eldstad i trädgården, ta ut barnen i alla väder så att de lär sig att det inte är så farligt att frysa eller att bli blöt. Väck dem mitt i natten och visa dem månen. Ge dem en barndom full av häftiga minnen av naturen och av fullständig närvaro av dig.
Lektips i naturen
- Gör en enkel pilbåge och skjut eller slå längdrekord.
- Balinesisk trädlek (som beskrivs i inledningen av artikeln).
- Gör en primitiv bumerang och kasta, övningen kallas ”rabbit stick” .
- Gör upp eld med tändstickor, eldstål, bågdrill i sol, regn och i snö.
- Klättra/spring på gärdssgårdar, stränder och andra ojämna ytor.
- Klättra i träd, kryp i grottor, rulla ner för slänter och bli lerig.
- Gör lekar med ögonbindel på för att träna uppmärksamhet med alla sinnen.
- Caminos tillägg: Gå med i Natursnokarna, ett koncept Naturskyddsföreningen har där vuxna och barn tillsammans utforskar naturen.
Lästips
- Mikis E-bok ”Power Tools for Natural Dads”
- Mikis e-bok bok “Emotional coaching”
- Gabor Mates bok ”Hold on to your kids”
- Jon Youngs hemsida: www.8shields.co
