”Satiren är en form av lek”

Dela artikeln

Kent Wisti har idag nästan 60 000 följare på sociala medier och som erkänt skarpsynt samhälls-betraktare bjuds han numera in till intervjuer, paneler och samtal för att säga sin mening om både det ena och det andra. Men när Camino träffar honom för att prata om satirens roll i dagens samhälle, då är det första han gör att punktera fenomenet Wisti.

– Det var inte alls meningen att jag skulle bli satiriker. Det var mer en slump. Vilket ju är jävligt orättvist, när man tänker på hur många som är duktigare än jag, som sitter hemma och kämpar för att bli satirtecknare och aldrig kommer någonstans. Medan jag helt osökt bara har hamnat här.

Nej, det är knappast tal om någon livslång passion som äntligen har fått utlopp här. Snarare ett litet privat projekt, tänkt för den närmaste bekantskapskretsen, som spred sig som en löpeld helt av sig självt. Och nu finner Kent Wisti plötsligt sig själv i situationer som denna, där han ska prata om satiren – en konstform som han egentligen inte bryr sig särskilt mycket om.

– Satiren är ett uttryck som jag skulle kunna vara utan imorgon utan att sakna det. Det är inte viktigt för mig.

Ungefär här börjar artikelförfattaren bli lite nervös. Hur ska man genomföra en intervju om satir med någon som inte bryr sig om satir?

Men så kommer fortsättningen:

– Däremot har jag fått lära mig att prata just om satiren som genre. Jag har börjat uppskatta och se det stora värdet i satiren som retorikform, och det kommer jag nog alltid att bära med mig.

Puh. Då finns det ändå något att bygga det här samtalet på. För det visar sig att Kent Wisti, trots den personliga likgiltigheten inför sina egna alster, ändå har en hel del att säga om ämnet.

Vad är det du uppskattar med satiren som form?

– Att man får in någon slags konstnärlighet i den politiska diskussionen. Satiren är en form av lek, på samma sätt som både tro och konst. Jag tänker mig att det handlar om att prova nya vägar, att vrida på perspektiven lite och förskjuta proportionerna. Ungefär som man gör när man målar eller provar teologi.

Det är också ett relativt okomplicerat sätt att ta sig an samhällsfrågorna, menar han.

– Du behöver inte gardera dig för allting; du kan göra satir av en hårt vinklad rubrik och vara förlåten. Man skulle inte kunna skriva en debattartikel på samma sätt, för det kräver en annan analysförmåga.

Kent Wisti nämner artikeln ”Ett anspråkslöst förslag” från år 1729, där den brittiske -dom-prosten Jonathan Swift presenterar en lösning på fattigdomen på Irland: ät upp barnen! Genom att sälja sina barn som föda åt överklassen skulle de fattiga få det bättre ställt och de rika skulle få både delikat kött och mjuka barnskinnshandskar.

– Det är en satir över en samhällsordning och över ett cyniskt sätt att tänka om fattiga. Men det sker i en lustfylld form, som kommer åt någonting som du inte kan komma åt i en debattartikel, säger han.

Även om Kent Wistis framgång framför allt beror på hans skarpa penna, kan man inte blunda för att han har ett yttre som också det borgar för uppmärksamhet. Tatueringar och svarta kängor, snaggat hår och ring i örat; sannolikt ganska långt från gemene mans och kvinnas bild av en präst. Därför är det förstås inte konstigt att media tar chansen att måla fram Wisti enligt den klassiska dramaturgin: en progressiv utbrytare som tar upp kampen med den konservativa falangen i kyrkan. Men även denna ballong sticker Kent Wisti hål på.

– Det finns ingen i Svenska kyrkan idag som är så sönderkramad som jag. Jag får en massa fina uppdrag och pengar till roliga projekt; jag kan säga jättekonstiga saker och alla applåderar. Så någon rebell är jag verkligen inte, jag har aldrig riskerat någonting. Jag är en sådan jävla räkmackegubbe, ni anar inte.

Han passar också på att protestera mot en annan egenskap som folk gärna vill tillskriva honom.

– Jag får hela tiden höra att jag är en provoka-tör, men det finns inget jag vill mindre än att provocera. Jag tycker att det är jättetråkigt när folk blir arga och ledsna. Jag nämner aldrig namn i mina bilder; nämner jag någon är det utifrån en funktion: handelsministern, stats-ministern. Mycket av det jag gör är ganska mesigt, om vi ska vara ärliga. Jag vet hur jag ska plocka poäng men jag tar inga större risker.

Samtidigt kan man nog tänka sig en och annan ute i stugorna som inte är överförtjusta i Wistis typ av humor. Som sitter hemma bakom datorskärmen och blir arga, kanske för att de känner igen sig i de gubbar med kala fläckar och överflödiga kilon som surmulet dyker upp i hans bilder.

– Ja, men de människorna blir arga på väldigt mycket. Och det är inte farligt att människor blir arga, men det är inte det som är min -målsättning.

Vilken är din målsättning?

– Jag har ingen. Det här bara händer.

Målsättning eller inte, det ligger i satirgenrens natur att spetsa till och förenkla verkligheten, inte sällan på bekostnad av ens menings-motståndare. I Svenska Akademiens ordlista är definitionen av satir ”förlöjligande skrift; kvickt o. bitande hån eller förlöjligande”. Hur ska man se på det i dagens polariserade debattklimat, där allt fler pekar på faran med svartvita förklarings-modeller och där vi verkar bli allt sämre på att lyssna på andras argument och ta till oss andra perspektiv?

Finns det en risk att satiren spär på allt det här?

– Det finns ingen som säger att satir per -definition är bra, den kan vara både fantastisk och destruktiv. Satiren är inne på samma planhalva som fake news och polarisering, som är det svåraste vi har i samhället idag. Risken är att man blir kidnappad av det, för satiren handlar också om det som inte är fördjupat. Jag skulle vilja att satiriker idag började reflektera över genrens roll i allt detta.

I sin egen satir har Kent Wisti med åren gått från att främst driva med sina menings-motståndare till att allt oftare rikta udden mot sig själv och andra i liknande positioner.

– I början handlade det mycket om att sverige-demokrater är tjocka och fulla och sitter och skriver dumma saker på sina datorer. Sådant gör jag inte längre.

Nu handlar det snarare om att blottlägga strukturer och normer som vi alla sitter fast i, säger han.

– Poängen är någonstans att göra det ofarligt för oss i den privilegierade vita medelklassen med höga ideal – pk-fittor som vi kallas – att avslöja oss själva. Att mitt eget sätt att se på saker utmanas, det tycker jag är viktigt i satiren.