Bara lite utmattad

Det ökande antalet människor med utmattningssyndrom påverkar givetvis samhällets engagemang i hållbarhetsfrågor. Caminoläsaren Linnéa Lindström fick diagnosen utmattningssyndrom i december 2015 och berättar här för Camino hur det påverkat livet, engagemanget och jämställdheten.
Dela artikeln

– När jag mådde riktigt dåligt kunde jag inte bry mig om någonting utanför mig själv, jag blev självcentrerad.

Linnéa Lindström var en klippa på sin arbetsplats. En sådan som gjorde lite extra, som gav allt. Tills en dag för två år sedan, när det plötsligt tog stopp. Men det var långt innan dess som saker egentligen hade stannat: kreativiteten och lusten. Och det har tagit lång tid att komma tillbaka.

När teknikjournalisten och komikern Karin Adelskölds krönika ”Kan man bota utmattningssyndrom med gurkmeja?” delades på Caminos Facebooksida öste det in kommentarer. En av dem var från Linnéa. Hon driver bloggen By Little Nea – en blogg om utmattningssyndrom och återhämtning. Linnéa fick diagnosen utmattningssyndrom i december 2015 och har sedan dess kämpat för att ta sig tillbaka.

Det är en snöig vinterdag när Linnéa och hennes familj tar emot i lägenheten i Örebro.

Nu är hon tillbaka på det jobb där hon mötte väggen.

– Fast nu har jag helt andra uppgifter. Precis som för de flesta andra som går in i väggen så tog det jättelång tid och det var en kombination av väldigt många olika saker. Hösten 2015 har jag inga minnen av alls, jag försökte bara hålla mig över ytan, kändes det som.

Linnéa mådde jättedåligt men visste inte varför eller hur illa det var. En dag i december det året var det en kund som skällde på henne och efter det bara grät hon inne på jobbtoaletten. På kvällen kom panikångest. Hennes man Sverker sa till henne att det inte kan vara så här längre.

– Men jag tänkte hela tiden att det inte var så farligt, att det finns så många som har det värre. Jag sjukskrev mig en vecka och tänkte att jag bara skulle vila lite och det skulle bli bättre. Sedan skulle jag börja jogga och träna och bli piggare. Det enda jag tänkte var: Jag måste skärpa till mig! Att göra bättre ifrån mig. Göra mer. Jag var väldigt hård mot mig själv.

Linnéa berättar om känslan av att inte räcka till, att alltid ligga efter, att inte hinna med familjen och att missa barnens uppväxt. Hon jobbade jämt och Sverker skötte hämtningar och lämningar av barnen. Hon jobbade när barnen hade ledigheter, men hon hann ändå aldrig ikapp.

– All min energi gick till jobbet och när jag kom hem lade jag mig ner och orkade inte riktigt något mer. Där någonstans började sjukskrivningen. Innan dess hade jag samtalsterapi via jobbet, men det räckte inte, berättar Linnéa.

Det som började med en veckas sjukskrivning blev till fler veckor, till månader och till ett år. När Linnéa inte längre beviljades sjukpenning så tvingades hon börja jobba igen, trots att hon inte kunde. Hennes lösning fick bli att jobba lite och sedan ta tjänstledigt resten av tiden, utan betalning. Hon klarar fortfarande inte att arbeta heltid.

– Jag trodde läkaren satte diagnosen utmattningssyndrom på mig för att vara snäll, för att Försäkringskassan skulle bevilja mig pengar, men när jag var inne i andra månaden började jag förstå att jag nog kanske var sjuk ändå.

- Och så tänker tydligen alla, har jag insett nu efteråt, säger Linnéa.

Hemma i lägenheten bor, förutom Sverker, barnen Elliot tolv år, Emilia tio år och en kanin. Sverker har fått ta en stor del av ansvaret för familjen under tiden Linnéa varit sjuk. Han är idrottslärare och har lite mer möjlighet till flexibilitet och ledighet på lov.

– När barnen gick på förskola hade vi det ganska jämlikt, du lämnade och jag hämtade. Men sedan började du jobbet med strikta arbetstider och då blev det mest jag som skötte sådant. Det föll sig naturligt, säger Sverker, som vittnar om att det på hans arbetsplats är vanligt med deltid och flexibla föräldrar.

Sverker och Linnéa tycker sig ha en jämn fördelning av arbetsuppgifter i övrigt: Sverker sköter maten, Linnéa tar hand om tvätten. ”Ingen städar”, säger de samtidigt och skrattar.

– Det har inte varit det klassiska att ”kvinnan slutar arbetet och fortsätter när hon kommer hem”, här har det nog varit rätt jämnt fördelat, fortsätter de i mun på varandra.

Men hur orkade Sverker att ensam ta ansvaret för hemmet under en så lång tid?

– Det gick bra i början, säger Sverker. Jag reflekterade inte så mycket utan tänkte att Linnéa behövde ta det lugnt. Jag såg inte så mycket av det heller eftersom hon var hemma under dagarna och jag jobbade. Det typiskt manliga är ju att bita ihop och inte gnälla och det var väl så jag kände. Men det höll på länge och under 2017 blev det jobbigt.

När Linnéa tvingades att börja arbeta igen gick hon tillbaka till samma arbetsplats igen, men med nya uppgifter. Exempelvis kunde hon inte prata i telefon, så det fick hon slippa. Och hon fick sitta på en plats där det är lugnare.

– När du började jobba blev det svårt för mig, för då kom du hem efter att ha jobbat och behövde vila. Och då kom hell hour, med matlagning och allt som ska göras på efter­middagen, då måste ju saker göras snabbt annars blir alla griniga. Då blev det jobbigare, säger Sverker.

Sverker gick ner i arbetstid för att få en dag ledigt i veckan och hinna med sina intressen och kunna göra något på egen hand.

– Annars vet jag inte hur det skulle ha gått, svarar han.

Rent ekonomisk var det såklart tufft, och för Linnéa var det en skam att inte kunna bidra ekonomiskt till hushållet. Sverker hade mer attityden att det löser sig, han har alltid känt uppbackning från sina föräldrar.

En annan skam, eller sorg, för Linnéa är hur detta har drabbat barnen. De fick lära sig att mamma behövde ta det lugnt och gå in på sitt rum för att vila.

– Vi märkte på barnen att de började smyga omkring och vara tysta. De tog inte hem kompisar, de var oroliga för att ställa till det. Jag märker ibland när vi skojar och skrattar att barnen blir alldeles till sig av glädje. De är så vana vid att jag är trött och måste vila. Då kan jag känna mig gråtfärdig och ledsen över att de utsätts för detta, säger Linnéa med sorg i rösten.

Familjen har aldrig rest speciellt mycket, men det blir också extra tydligt nu att de inte har möjlighet till resor och shopping. Eller att köpa ett hus. De bor i en lägenhet och deras prioriteringar har ändrats.

– Jag jagar inte lika mycket. Jag är mer nöjd. Vi sätter mer värde på det som är än det vi inte har, säger Sverker.

För att minska den lavinartade ökningen av utmattade de senaste åren anser de att det behövs en del satsningar på samhällelig nivå. Linnéa säger att hon funderat mycket på det.

– En sak som skulle hjälpa till är att det i allmänhet skulle finnas mer medkänsla och att inte alla människor ska tryckas in i samma mall. Det finns mycket misstänksamhet, både på arbetsplatser och myndigheter. Många arbetsplatser har väldigt strikta arbetstider, väldigt oflexibelt.

– Och med vissa myndigheter känns det som att man är på polisförhör, flikar Sverker in.

Linnéa tror att om man kunde få en kortare paus, sjukskrivning i förebyggande syfte, innan det blev riktigt illa så hade man kanske kunnat förhindra utmattning.

– Och tänk om folk skulle kunna få jobba lite mindre, säg sex timmars arbetsdag, så det blir lite mer luft i vardagen. Samhället ser ju annorlunda ut i dag jämfört med när vi växte upp, allt är så uppstyrt. Alla skjutsar sina barn till träningar hit och dit. Jag cyklade själv från första klass, säger Sverker. Det är mer saker som ska rymmas i schemat i dag på något sätt.

Även sociala medier påverkar givetvis.

– Vi matas med mängder av bilder och ser bara andras top of the week och så tror vi att alla andra har så kul

- ”Där sitter de och ser lyckliga ut på en restaurang igen”, men vi ser inte att de äter falukorv och makaroner dagen efter, säger Sverker.

– När jag mådde som sämst kunde jag inte ens lyssna på radio eller musik och jag kunde inte läsa böcker på ett och ett halvt år. Jag tittade på tv max en timme per dag. Forskning visar att det händer jättemycket i hjärnan varje gång vi hör eller ser någonting. Alla intryck påverkar oss även om vi ”tycker det är roligt”. Är du borta från sociala medier i en timme har det hänt massor. Och det är klart att det orsakar stress, kommenterar Linnéa.

Sjukskrivning var helt nödvändigt för Linnéa. Hon berättar om hur hon i början låg i ett tyst mörkt rum och inte kunde ta in någonting, inte prata med någon mer än familjen.

– Det hjälper massor att vara ute i naturen och att meditera. Jag målar, skapar, fotar och är kreativ. Det har jag inte prioriterat på flera år.

Både Linnéa och Sverker menar ett en nyckel till mer inre hållbarhet är att tvinga sig själv att tänka på en grej i taget.

– Som när jag tränar fotbollsgrabbarna eller leder ett zumbapass, då är det hundra procent koncentration på en sak och jag mår bättre efteråt, säger Sverker. Här hemma i soffan tänker jag på jobbet, teven står på, jag sms:ar någon och någon annan pratar med mig samtidigt.

Linnéa berättar att hennes arbetsplats har förbättras på grund av hennes utmattning. Numera finns ett vilrum på jobbet, dit hon går och sätter sig när tankarna snurrar för mycket. Att fokusera på en sak i taget har hjälpt henne massor.

– Det blir mycket start- och stopptid. Det var så i mitt arbete förut, många avbrott hela tiden. Till slut satt man med fem olika saker som man påbörjat men inte kom ihåg vad man skulle göra med, berättar Linnéa.

När hon började jobba använde hon öronproppar och flyttade arbetsplatsen till ett hörn, där hon inte fick så mycket intryck.

Hur har problemen med den inre hållbarheten ­påverkat möjligheten att engagera er i saker såsom andra hållbarhetsfrågor?

– Jag har bara kunnat tänka på mig själv och att må bra, så det är klart att det påverkar. Vi hade ett miljöintresse innan – vi hade ett torp och var i princip självförsörjande på grönsaker. Vårt bröllop hade eko- och skördetema och vi var ute och vandrade på somrarna. Men när jag mådde som sämst orkade jag inte engagera mig i någonting, berättar Linnéa.

Det engagemang som tidigare fanns i att äta medveten och nyttig mat kunde inte upprätthållas utan förvandlades till mer snabba lösningar. De hinner inte alltid leta efter ”rätt” saker.

– Men å andra sidan har vi inte rest så mycket utan det blir ju ganska miljövänligt så sett, säger Linnéa.

– Jag säger som Mia Skäringer: Jag har inga mer fucks to give. Det som ger mig något får vara kvar, resten ska bort. Jag har ett annat lugn nu och ser vad som är viktigt och vad som inte är viktigt. Vi hittar värde i det som är. Mer närvarande och enkelt. Vi åker till skogen och tänder en brasa och så räcker det, avslutar Linnéa.