Cecilia Uddén - rätt kvinna på plats

Tahrirtorget, Tel Aviv, en båt på Nilen mitt i brinnande revolution eller ett beduintält i öknen – kastad rakt in i händelsernas centrum förvandlas spårvagnen på väg till jobbet en vanlig onsdagsmorgon till en annan del av världen. Få berättar en historia som Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén – men det har inte alltid varit självklart att vara kvinna på sin post.
Dela artikeln

I dag är en utrikesrapportering i Sveriges Radio synonymt med Cecilia Uddén, men när hon anställdes, 32 år och praktiskt taget nyförlöst, var det nära att anställningen inte skulle bli av. Hon blev inkallad till chefen redan första dagen.

– Han var väldigt tydlig. ”Du ska veta att jag var emot det här beslutet”, sa han, ”för jag tror inte att man kan skicka iväg en ung kvinnlig korrespondent med ett litet barn. Så den dag det visar sig att ditt barn blir ett hinder i ditt arbete kommer vi att ta hem dig”.

Ekochefens ord från 1993 var starten på Cecilia Uddéns första anställning som utrikeskorrespondent. Hennes barn var då sex veckor, och istället för att anmäla blev Cecilia livrädd, sa ”javisst, självklart” och flyttade till Mellanöstern med man, barn och beslut.

– Jag bestämde mig för att de aldrig någonsin skulle kunna vara kritiska mot att familjen var med. Jag nämnde inte min son överhuvudtaget för någon i Stockholm, trots att vi samtalade två gånger om dagen. I dag hade jag anmält genast och chefen hade fått sparken, eller åtminstone en allvarlig reprimand. Men jag hade inte en tanke på att anmäla och ingen hade förmodligen reagerat.

Ungefär femton år senare såg Cecilia hur olika medier började anställa kvinnliga korrespondenter. Det blev en annan sorts rapportering av yngre kvinnor än av sextioåriga män, som, förutom Cecilias företrädare i Mellanöstern, Agneta Ramberg och Titti Nylander, hade varit extremt tongivande.

– De flesta korrarna var män mellan femtio och sextio år eller äldre. Deras rapportering var såklart inte dålig, men det blev annorlunda med kvinnliga röster. Det perspektivet behövdes, på samma sätt som andra perspektiv behövs i dag, till exempel mångfald.

Cecilia Uddén är en av Sveriges Radios vassaste och samtidigt mest älskade utrikeskorrespondenter. Med lång erfarenhet från både Mellanöstern och USA är hon expert på berättelser som för oss närmare varandra – och på konflikter som drar oss isär. Hon brinner för att vi inte ska ge upp om arabvärlden, och är oroad över att intresset har sjunkit dramatiskt efter den arabiska våren.

– Det var så hoppfullt då, alla var superintresserade och allt skulle förändras. Nu orkar folk inte riktigt lyssna och jag förstår det. Utmaningen är att återuppväcka intresset så att man bryr sig om regionen igen. Det tror jag vi kan åstadkomma genom en rapportering som berör.

En berättelse kräver sin dramaturgi. Cecilia jämför med en teaterpjäs eller en roman, som blir ointressant om historien inte utvecklas. Avsaknaden av just utveckling gör det tufft att rapportera från Mellanöstern just nu.

Att vara kvinnlig journalist i dessa delar av världen tycker Cecilia är en fördel, eftersom hon får tillgång till både männen och kvinnorna.

– Som kvinnlig journalist är man från början ett konstigt djur utan sexuell tillhörighet på något sätt, så man får komma in hos männen, och när det finns ett kvinnorum får man komma in dit också.

Enligt Cecilia respekterar makthavare i Mellanöstern utländska kvinnliga journalister och ger dem lika mycket intervjutid som män. Ibland kanske de till och med avslöjar mer, för att de inte är på sin vakt hela tiden.

– Nackdelen skulle kunna vara när man blir kissnödig ute på fältet och det inte finns några toaletter, det är det värsta. Eller nja … kanske inte det värsta.

Cecilia pausar lite och ler. Hon erkänner att det finns värre saker med att vara kvinna i Mellanöstern, som att komma till en ny stad och drabbas av skamkänslan som många arabiska kvinnor har.

– Om jag kommer fram sent en kväll och vill äta middag ute är det obehagligt att sitta ensam. De kan titta på mig och tänka ”där sitter en utländsk hora”. Det har plågat mig en del, att jag inte känner mig helt fri. Men det är också i mitt eget huvud. Jag skulle kunna vara mer som många ­arabiska kvinnor, särskilt de yngre, som faktiskt skiter i det. Som bär sin stolthet utan att påverkas av blickarna och skammen som det är meningen att man ska känna.

Cecilia befinner sig mitt i stora komplicerade skeenden och starka möten. Att göra händelser och människor rättvisa när hon har en minut på sig är en utmaning, och det väsentliga måste vaskas fram fort. Cecilia pratar med både intensitet och eftertanke, rakt på sak och utan krusiduller. Samtidigt hinner vi som lyssnar ofta känna både smaker och lukter som gör korta inslag till levande berättelser. Hela sitt yrkesliv har Cecilia hanterat både solskenshistorier och vidriga förlopp, och många är nyfikna på hur hon gör för att härbärgera de människoöden hon möter.

– Jag är inte så modig som det låter. För mig handlar det enbart om att få rapportera. Den dagen jag ser något vidrigt eller möter en människa som varit med om det värsta och inte får rapportera kommer jag drabbas av den totala krisen. Det vet jag, för jag var med om det en gång i USA när jag var vittne till ett dödsstraff.

I Morgonekots inslag dagen därpå var Cecilias reportage om dödsstraffet nedklippt till oigenkännlighet och den viktiga debatten uteblev. Erfarenheten var förskräcklig, berättar Cecilia, och hon ångrar fortfarande bittert sitt beslut. Oftast låter hon därför bli de saker hon inte kan försvara för sig själv, som exempelvis att närvara på en könsstympning av en flicka i Egypten.

– Det skulle ha blivit ett jättebra reportage: där ligger hon och rakbladet kommer fram och hon skriker och mamman håller i henne – men jag kunde inte åka dit och vara vittne till ett sådant brott utan att ingripa. Jag sa nej.

Cecilia tycker att det fortfarande finns någon slags orientalism i bevakningen av Mellanöstern, och inte bara där utan i hela världen.

– Till och med delar av Sverige bevakas på ett förnumstigt, patroniserande, lite nedlåtande sätt, där reportern vet bättre. Det är väldigt otrevligt.

Det enklaste sättet att undvika detta tycker Cecilia är att få människor att skratta åt sig själva, genom att ställa frågor som gör att de avslöjar något som de tycker är lustigt eller pinsamt. Folk i Mellanöstern är ofta är väldigt generösa med att bjuda på sig själva, säger hon.

– En gång gjorde jag ett reportage i Gaza om hur fattigt och eländigt allt blivit. Jag kom hem till en kvinna som lagade mat tillsammans med granntanterna i ett flyktingläger. De satt på golvet i långa svarta klänningar och sjalar och rensade molokhia, en bladgrönsak som man kokar soppa på, och berättade att de var så fattiga att de hade sålt alla sina guldsmycken på marknaden. Jag antecknade och spelade in deras röster. Sedan såg jag att de hade stora, tjocka guldarmband i långa rader på armarna. När jag påpekade detta började allihop gapskratta. De förklarade att även om man bor i ett flyktingläger så är man fåfäng. ”Det här är plastarmband. Vi kan ju inte gå ut nakna!” När de började skratta åt sig själva och sin egen fåfänga blev de något annat än offer även för den som lyssnar.

Den där dagen hade Cecilia också turen att just efter ­skratten och soppan – hon rynkar på näsan och förklarar att hon verkligen ogillar den där soppan – kom glasskärran förbi utanför. Ett barn kom inspringandes och ville ha pengar till glass, fick ett mynt ur sin mammas behå och sprang ut.

– Mamman kallade på mig och sa att hon ville visa något. ”Vi palestinska kvinnor förvarar våra pengar i behån”, sa hon. ”Förut hade jag sedlar här, men nu är jag så fattig så jag har inga sedlar utan bara mynt”. Och så tog hon tag i behåbanden, hon hade en enorm byst, och skakade så att det rasslade om mynten. Där stod jag med min mikrofon och fick en perfekt ljudillustration.

Vi pratar vidare om kvinnors situation, både i Mellanöstern och i Sverige. Alla som kämpat öppet för kvinnors rättigheter i Mellanöstern sitter antingen i fängelse eller har gått i exil, förklarar Cecilia, och tillägger att det naturligtvis finns feminister, men ingen rörelse. Folk varken orkar eller vågar. Men att många kvinnor, särskilt de yngre, vägrar knäckas av det som händer, det är nytt.

– Det skulle jag till och med kalla för en effekt av den arabiska våren. Ingenting har förbättrats i övrigt, men den bidrog till att kvinnor fick en annan resning, ett annat mod. Det är en utmaning att berätta om de små initiativ som finns som inte handlar om att göra revolution utan om annan slags förändring.

När det gäller Sverige tycker Cecilia ändå att det är rätt bra. Varje gång hon kommer hit hör hon talas om tjejer och unga kvinnor som gör saker som hennes generation inte gjorde, och som inte går att göra i Mellanöstern.

– Sexuella trakasserier accepteras inte längre, skuldbeläggandet på sexuella trakasserare som till exempel Linnéa Claeson gör … Wow, tänk att det har gått så långt i Sverige, det är underbart!

Innan vi avslutar intervjun och Cecilia ska resa sig upp för att lämna Sverige ännu en gång frågar jag om det är okej att citera henne på det där med Ekochefen.

– Jag har berättat den historien flera gånger och den aktuella chefen kommer ofta fram till mig och frågar om jag aldrig ska förlåta honom.

Cecilia Uddén ler sitt finurliga leende och säger att hon svarar honom lugnt och tydligt varje gång.

– Nej.