Farligare att vara kvinna än soldat

Den äldre kvinnan i operationssalen ligger ­uppspänd i den mest förnedrande position man kan tänka sig. Hon är en av tusentals kvinnor som drabbats av konflikterna i Kongo och ska idag opereras. Cevi Kabala, läkare som specialiserat sig på gynekologi, är en av dem som kan hjälpa henne. Caminos utsända Johanna Lebourne Litsgård och Annelie Edsmyr har följt henne en dag på jobbet.

Den äldre kvinnan i operationssalen ligger ­uppspänd i den mest förnedrande position man kan tänka sig. Hon är en av tusentals kvinnor som drabbats av konflikterna i Kongo och ska i dag opereras. Cevi Kabala, läkare som specialiserat sig på gynekologi, är en av dem som kan hjälpa henne. Vi har följt henne en dag på jobbet.

Panzisjukhuset ligger i Bukavu i östra Demokratiska republiken Kongo och är mycket mer än ett vanligt sjukhus. Här får kvinnor som utsatts för våld i krigets Kongo livet tillbaka.

Cevi Kabala har arbetat som läkare på Panzi i tio år. Hon arbetar på SSV-avdelningen (SSV – survivors of sexual violence) där bland annat kvinnor som utsatts för sexuellt våld får vård. Här görs fyra till fem operationer om dagen innan strömmen stängs av klockan två. Just nu väntar två kvinnor på varsin brits i operationssalen.

– Hit kommer flickor och kvinnor i alla åldrar. Det värsta jag har sett är när barn under fyra månader kommit hit efter att ha utsatts för sexuellt våld. Våldsförarna bryr sig inte om ålder, de ger sig på vem som helst, säger hon uppgivet. Det traumatiserar ju även oss som jobbar här, det är så svårt att förstå hur någon kan göra så.

Det är en lugn stämning i operationsrummet. EKG-maskinen tickar tyst när teamet väntar på att ryggmärgsbedövningen ska börja verka på den äldre kvinnan. En manlig sköterska stryker henne över huvudet och småpratar lite.

På Panzisjukhuset jobbar man efter en holistisk modell där mötet med kirurgerna och operationen bara är en del av den hjälp kvinnorna får. Redan vid inskrivning träffar de en socialassistent som kopplas på deras fall och sedan hjälper kvinnorna genom hela vistelsen. På området finns även psykologer som de kan träffa regelbundet.

– Här jobbar vi med hela kvinnan. Det är lika viktigt att stärka hennes självkänsla som att reparera hennes kropp.

- Om vi har sjuka som inte vet hur de ska uttrycka sig får de genomgå psykoterapi först så vi förstår deras problem och vet vilken typ av behandling de behöver få, så vi kan hjälpa dem på rätt sätt, berättar Cevi.

Det luktar starkt av desinfektionsmedel i operationssalen. Alla lampor riktas mot kvinnans underliv och Cevi och dagens kirurg koncentrerar sig på operationen. De pratar tyst om vad de ser. Vi som står på andra sidan skynket ser blodiga instrument läggas på sterila fat. Det är bekymrade ögon som granskar kvinnans underliv.

– Den största utmaningen vi möter här är att kvinnorna oftast inte kan återvända hem när de fått sin behandling för de är så rädda att bli utsatta igen. Det är inte heller ovanligt att samma personer återvänder efter några månader, säger Cevi uppgivet.

En annan stor problematik är skammen och stigmatiseringen kring sexuellt våld. Det är ett effektivt vapen i konflikternas Kongo eftersom det splittrar familjer när kvinnan, som oftast är navet i familjen, skadas och sedan inte kan återvända hem. Landet har också länge härjats av våld, korruption och fattigdom där den instabila politiska situationen lett till utbredd fattigdom, som i sin tur gör att det sexuella våldet även skapar civila förövare. En ond cirkel där två miljoner kvinnor och flickor drabbats.

Panzisjukhuset grundades av den prisbelönte kongolesiske gynekologen och människorättsaktivisten Denis Mukwege. Han är varje år en av dem som är starkast tippad att få Nobels fredspris och har talat för Kongos kvinnor i både FN och EU. Men att tala om sexuellt våld i ett land så genomsyrat av krig och våldshandlingar kan innebära att man stöter sig med makthavare. För några år sedan utsattes han för ett mordförsök och lever ständigt med hotet för nya attentat. ”Jag identifierar varje våldtagen kvinna med min egen fru. Varje våldtagen mamma med min egen mor och varje våldtaget barn med mitt eget barn” säger doktor Mukwege om drivkraften trots de ständiga hoten i filmen The man who mends women som finns att ses på UR Play.

Under våra dagar i Kongo möter vi flera starka kvinnor som jobbar för kvinnans rätt i Kongo. En av dem är doktor Cevi, en annan Solange Kasiba. Som ung var hon en dag på väg hem från universitetet tillsammans med en grupp andra kvinnor när hon hörde rop ifrån en skogsdunge. Därinne hittade de en fyraårig flicka, gråtande och blodig, som nyss hade blivit våldtagen. Det fick henne att bestämma sig för att hjälpa kvinnor som utsatts för sexuellt våld. I dag är hon ledare för Bucop, Kongos motsvarighet till organisationen Pingstmissionens Utvecklingssamarbete. I sitt arbete jobbar hon mycket med att uppmuntra kvinnor att gå från att vara offer till att bli aktörer.

– Tidigare hade kvinnorna mycket kraft, men kvinnor som har blivit utsatta för våldtäkt förlorar den kraften, säger hon. De blir passiva och drabbas av skam, rädsla och utstötthet. Våldtäkten berövar dem deras värdighet. Men jag vill ge kvinnorna tillbaka deras kraft och hjälpa dem att se att det inte är deras fel.

Vi hittar Solange på plats vid ett stort skrivbord där hon just avslutat ett möte. Hon berättar att hon själv blev uppfostrad till att lyssna och vara tyst om sina egna åsikter, även när det kändes fel. Men när hon såg att saker inte stod rätt till kunde hon inte hålla tyst längre.

– Jag lärde mig istället att det är en positiv sak att prata och säga ifrån. Att vara tyst är en kraft som förstör, så nu arbetar jag med att uppmana kvinnor att bryta tystnaden. Och jag känner att kvinnor i det här landet håller på att bygga upp en reservkraft som en dag kommer skapa förändring.

Efter operationen på Panzi går vi ner en trappa till bakgården där det är lunchdags och full aktivitet bland kvinnorna som lagar mat i stora kittlar. Cevi möts av glada leenden.

– Jag började jobba här för att jag kände ett kall att hjälpa sjuka, särskilt kvinnor. Jag föredrar att hjälpa kvinnorna med deras problem för de är mycket mer försummade. Mitt uppdrag i livet är att hjälpa dem – mina vänner.