Plötsligt ser vi en vitskäggig man ströva tyst över gården, till synes helt oberörd av knotten som vi själva har försökt fly undan. Han hinner försvinna innan vi får på oss skorna för att gå ut och säga hej. Istället måste vi fråga varandra om vi verkligen såg rätt: Gick det precis en person utanför stugan?
Vi befinner oss på Lafallhöjden, eller 'Lafallhöjda' som det uttalas på värmländska. Gården sköts nu av hembygdsföreningen i Gunnarskog som har gjort i ordning ett av uthusen till övernattningsstuga med våningssäng och vedspis. Varje år slår de gårdsängarna med lie för att ge utrymme till växter som Jungfru Marie nycklar och slåttergubbe. I ladugården hänger linet på tork ovanför de tomma djurbåsen. Det är så välskött att det känns som om ägarna nyss har tagit sina djur och gått.
Tjugo minuter senare kommer mannen tillbaka. Nu med näven full av kantareller. Han heter Lars-Inge och talar med en värmländska som det tar ett tag för mina öron att vänja sig vid. Lars-Inge har bott i trakterna hela sitt liv. Många generationer tillbaka var hans släktingar svedjefinnar som slog sig ner i grannbyn Mangskog. Själv jobbade han på pappersbruket fram till pensionen. Han brukar hjälpa till med slåttern vid Lafallhöjden och som en del av byalaget har han gjort i ordning vandringsleder runt om i skogarna.
Nästa dag träffar vi honom igen. Lars-Inge ska ta oss till Fresketäppa, en stuga som just byalaget har rustat upp. Han parkerar i en glänta som knappast någon utomstående skulle hitta till och leder oss genom en John Bauerskog där mossa och insekter får ta över nedfallna träd. På vägen till Fresketäppa passerar vi ett fallfärdigt hus och Lars-Inge berättar en skröna om hur ”katta geck in å ut genom vägga”. Kattens matte och husets sista invånare var en gammal dam som inte slösade tid på renoveringar i onödan.
När hon dog behövdes en bandvagn för att hämta henne i huset som ligger i väglöst land.
Både Fresketäppa och Lafallhöjden är gamla hem som nu står öppna för alla att övernatta i utan kostnad. Liknande stugor finns över hela Sverige, en del som hålls öppna av ideella krafter och andra som sköts av länsstyrelser. De ger alla en möjlighet att komma ut i naturen utan att behöva handla dyr utrustning. Samtidigt inspirerar de till ett mer jordnära liv.
Själv bor jag i Solna, men kommer ursprungligen från Göteborg. Däremellan har jag pluggat i Umeå, Uppsala och Newcastle i Storbritannien. Jag har arbetat i Gävle, och medan jag fortfarande flög gjorde jag längre jobb- och studieresor till Nya Zeeland, Indien och USA. Ett ständigt flackande, men klimatkrisen har gjort att jag numera har fötterna på marken.
Det är därför jag är i Värmlands skogar och av en slump träffar en man som har format sin plats lika mycket som platsen har format honom. Efter att ha pratat några minuter med Lars-Inge vid Lafallhöjden är det alldeles självklart att han ska vara ute och plocka svamp just nu, just här. Själv känner jag en längtan efter att ha samma lokala sammanhang och en tacksamhet över att han visar mig världar som ligger dolda i Värmlands skogar. Det är bara några timmar bort från Stockholm, men på många sätt mer främmande för mig än ett café på andra sidan jorden.
Fler kloka ord i din brevlåda? Camino Magasin kommer en gång i kvartalet
