Röstånga - en by med ­inflytande

Den skånska byn Röstånga går i bräschen för landsbygds­utveckling. Efter år av avfolkning skapade en nedläggningshotad skola ett momentum, och byborna bildade både förening och fastighetsbolag. Genom sin unika modell av entreprenörs­anda och delägande inspirerar de andra att älska sina byar och få landsbygden att leva.
Dela artikeln

Jag kliver in från baksidan av det gamla stationshuset. Dörren är öppen och lokalen är full av kuriosa och inbjudande detaljer. Vid ett långbord sitter ett tjugotal människor och diskuterar förutsättningar för att bygga förtroende på landsbygden och arbeta tillsammans för ett gemensamt mål.

– Det är viktigt att markera en nystart, säger någon.

– Det hänger på de sociala relationerna om det blir bra och lustfyllt, säger en annan.

– Det är uppmuntrande när det rör på sig, att måla om något till exempel. Det krävs organisering och gott fika, påpekar en tredje.

– Ja, det är bra med låga trösklar så att alla kan bidra, tillägger Nils Philips, som leder diskussionen i egenskap av ordförande i den ideella föreningen Röstånga Tillsammans. Gruppdeltagarna är besökare från tio byar mellan Dalarna och Skåne som ingår i landsbygdsutvecklingsprojektet Aktiva Byar. De har alla kommit hit för att dela med sig av sin egen kunskap och för att få inspiration.

Vi befinner oss i Röstånga, den minsta byn i Svalöv, som i sin tur är en av Skånes minsta kommuner. Längst bort från centralorten och i gränslandet mot andra kommuner skapas en särskild form av utsatthet när det gäller offentliga satsningar och infrastruktur. Små byar hamnar ofta långt ner på listan i kommunernas prioriteringsordning, och det är lätt att känna sig förfördelad.

– Vi blir inbjudna till att prata utveckling, och i bästa fall får vi ny färg på övergångsstället. Vi bidrar men får väldigt lite tillbaka, en känsla många går och bär på i de här mindre samhällena, förklarar Nils när vi efter långbordsdiskussionen får en rundvandring genom byn. Av 950 invånare är 441 med i Röstånga Tillsammans.

– En av anledningarna till att vi lyckats är att vi identifierade utmaningarna i tid. För tio år sedan sa prognosen att skolan skulle läggas ner inom fem år, och vi började jobba genast. Proaktiviteten har varit väldigt viktig, för utifrån den kunde vi skapa social mobilisering.

När skolpengen infördes år 2007 var Nils ordförande i föräldraföreningen till byns skola, som plötsligt skulle bära sig själv och stod inför att tappa 30–40 elever inom några år.

– Skolan blödde. Samtidigt hade byn tomma hus som inte blev sålda, och inget har byggts på trettio år. I dag byggs inga hus där det är bra att leva utan bara där det är en bra investering, säger Nils.

Som han beskriver det har ”marknaden sin logik” med investeringar och prioriteringar där det finns ekonomiska incitament, medan det offentliga har sitt sätt att organisera service. Men Nils kunde inte fatta hur det kunde vara för lite barn på skolan.

– Här är jättefint, husen är billiga och klasserna små. Endast 45 minuter från Malmö – vad är problemet?

Receptet var att börja lita på varandra. Som aktiv i kulturföreningen visste Nils att det fanns bra människor och verksamheter, men att folk inte riktigt drog jämt av tradition eller personliga skäl. Den nedläggningshotade skolan blev nyckeln, och byn fick ett gemensamt mål. Den ideella föreningen Röstånga Tillsammans bildades och sökte landsbygdsutvecklingspengar.

– Lokal sammanhållning som social kraft är grundläggande för människan. Samma mekanismer som finns på landsbygden finns också i staden, säger Nils.

Föreningen älskar projekt som skapar möjligheter, men tycker samtidigt att de är en förbannelse: det är alltid någon annan som bestämmer vad som ska göras. Plötsligt söker folk inte pengar till det de behöver, till exempel en buss, utan till en rullande mötesplats för ungdomar. Röstånga Tillsammans ville hitta egna pengar och jobba med det de själva tyckte var viktigt. Den ideella föreningen bildade, inspirerade av andra, ett fastighetsbolag som inte kan dela ut vinst, som investerade i flera fastigheter och fick in eget kapital genom hyresintäkter. Nils förklarar hur det fungerar.

– Vi köper de hus som marknaden inte vill ha. Husen kan vara dåliga affärsmodeller finansiellt, men socialt har de stor effekt på samhället – som den gamla pizzerian som blev bryggeri och möteslokal. En del hus har det varit grumlig verksamhet i, och kan vi få ordning på de fastigheter som skapat otrygghet i samhället och hjälpa de människor som bor där så har vi lyckats. Det finns mycket att hämta i egendoms-ägande. Vi älskar att äga, men grejen är att vi ska äga det tillsammans, beskriver han.

I dag äger den ideella föreningen sju fastig-heter: en restaurang, en konsthall, ett ölbryggeri med en möteslokal som de hyr ut till Fridhems folkhögskola och sex lägenheter. Orter från hela Sverige på kommer på besök, Nils bjuds in som talare på allt från arkitekturskolan i Köpenhamn till stadsplanerarnas förening i Stockholm och Röstånga lyfts ofta fram kring landsbygdsutveckling. Men vägen hit har inte varit oproblematisk.

– Ibland ifrågasätter äldre invånare det jag berättar. ”Nils, hur kan du säga att det finns något fint i Röstånga? Här finns ju ingenting kvar!” Själv tycker jag här är jättefint och har valt att flytta hit och investera tid och pengar här, men det är inte den enda historien. Många har sett ett trettioårigt förfall, med butiker som lagt ner, fotbollsplaner som försvunnit, äldreboende som stängts. Vi är glada att vi har en butik men någon annan säger att vi har förlorat nio. Vi måste respektera och omfamna de olika perspektiven, men samtidigt inte låta dem bli förlamande.

Känslan att inte kunna påverka sin egen -livssituation kan bli stark på landsbygden. Många betalar in till systemet med skatt, tillit och tid, får inget tillbaka och tappar tillit. Nils pratar om att det en livsfarlig utveckling, för då skapas lätt alternativa system med mobbar, intolerans och parallella samhällen. Att berätta historien om Röstånga Tillsammans blir viktigt, främst för att den fungerar stärkande internt.

– Mycket av det vi brottas med är mentala spöken, och de historier vi väljer att berätta blir ofta självuppfyllande. Säger vi att skolan lägger ner, bussförbindelserna är dåliga och Röstånga är omöjligt att leva i så blir det så. Berättar vi att folk investerar och att Röstånga är ett härligt ställe så lever vi upp till det. Vår historia är INTE att husen står tomma. Vår historia är att står husen tomma kan vi köpa dem och göra något av dem tillsammans. Vår historia är att vi har ett bryggeri och en restaurang, och vill ingen driva restaurangen bildar vi vårt eget restaurang-bolag. Det skapar en form av självkänsla som är väsensskild från en negativ spiral.

Kraften i det goda exemplet bär, samtidigt som Nils tillägger att han gärna skulle skrota just idén om det goda exemplet. Även om han gillar att influera och influeras betonar han att alla måste hitta egna sätt att utvecklas efter sina specifika förutsättningar. Historien om fryshuset som blev en konsthall eller byn som driver restaurang är tilltalande historier av kött och blod, men Nils vill koppla ihop dem med systemfrågan.

– Röstånga får inte reduceras till anekdotisk underhållning. Det vi gör är ett uttryck för ett behov och den tid vi lever i.

– Vi skapar en hybridorganisation som jobbar marknadsmässigt men utifrån en värdegrund, för det lokala men utan vinstintresse. Kan vi organisera om och tänka nytt så kan vi också lösa samhällsutmaningar på nya sätt.

Vi säger hejdå till gruppen, som i två dagar ska fördjupa sig i hur de kan använda sig av Röstångas erfarenheter till att utveckla sina egna byar. Nils tar mig tillbaka till stations-huset, där en annan föreningsmedlem tagit itu med disken medan han pratar engagerat om den by han under tio år kommit att älska. Liksom för övriga engagerade är arbetet med Röstånga Tillsammans ideellt, och Nils har ett annat jobb inne i Malmö.

– Folk frågar hur jag hinner med, med fyra ungar och allt, men rent krasst lägger jag mindre tid på det här än vad en engagerad fotbollstränare lägger på sina knattar. Fyra dagar i veckan plus cuper, körningar och planering – de som jobbar i det tysta är de verkliga hjältarna. Alla delar är viktiga och alla måste inte köpa hus eller engagera sig i flyktingfrågan. Bibliotekarien och ICA-handlaren behöver bara göra det de redan är bra på. Så får vi kroka arm istället.

Möjligheten att bidra skapar en resiliens, tror Nils, en långsiktig förmåga att hantera förändringar och fortsätta utvecklas. Kapaciteten att mobilisera och lösa samhällsutmaningar finns redan i bygden.

– Vi kan påverka om vi tror att vi kan det. Folk som flyttar till Röstånga nu gör inte det för att det finns billiga hus utan för att de vill vara en del av någonting.

På frågan om Nils är kvar i Röstånga om tio år svarar han med ett stort skratt och ett otvetydigt ”Absolut!”.

– Folk har ställt upp väldigt mycket runt omkring, så jag vill gärna få en möjlighet att bjuda igen och backa upp andra utifrån mina erfarenheter. Jag vill aldrig bli en bromskloss. Om tio år är jag fortfarande nyfiken, och Röstånga fortsätter utvecklas och inspirera – och inspireras av andra. Det är alltid ett ömsesidigt utbyte.

Och så drar han och badar med barnen i det andlöst vackra Röstånga.