Jord – En bortglömd superorganism

Håller våra jordar på att utarmas? Dokumentärfilmaren Tina-Marie Qwiberg, som skapat den uppmärksammade filmen Sista skörden, har fått motta mycket kritik för sin hårda ton mot jordbrukssystemet. Men nu dyker allt fler alternativa odlingssätt upp, där jorden sätts i första rummet.
Dela artikeln

– Det gör mig så irriterad när jag ser reklamkampanjer där de har barn som sitter mitt i ett oändligt rapsfält. Eller när bonden kliver ur sin stora, stora traktor på sin gigantiska åker och tar upp en hand med jord. Som om det vore en idyll. Jag tror inte att man förstår vilket budskap man egentligen skickar ut.

Tina-Marie Qwiberg pratar på bred gotländska samtidigt som hon kryssar bland bilarna för att ta sig över till andra sidan Kungsportsavenyn. Hon är i Göteborg för att göra intervjuer till sin kommande film, den tredje i en serie dokumentärer om livsnödvändiga resurser. Den går under namnet Efter floden och ska handla om söt­vatten, men i dag har Camino har stämt träff med henne för att prata om ett annat element: jorden.

När Tina-Maries dokumentärfilm Sista skörden hade premiär i fjol var det många som fick en rejäl klump i magen. Kameran visar enorma fält bevuxna av samma typ av gröda, där varje ovälkommet ogräs har eliminerats. Väldiga maskiner rör sig över den dammande jorden, som monster med långa tentakler som med enorm effektivitet plöjer, sår, skördar och sår på nytt. Varje träd och stenröse som kan störa deras framfart har undanröjts.

Och vi ser närbilder på gråaktig, torr jord som smular sönder i händerna. Jord som ser allt annat än levande ut.

– Vi har glömt att jorden är en levande superorganism, ett helt universum i sig. Nu är den bara något där växten har sina rötter, säger Tina-Marie.

Sista skörden är en berättelse om hur människan håller på att utarma planetens matjordar och känslan är stundtals dystopisk. Hur hamnade vi här?

– Av välvilja, tror jag. Efter kriserna som Sverige och andra länder gick igenom satsade man på att odla fram växtslag som skulle ge mer mat till folket. Det var någon form av säkerhetstänk, men det gick överstyr, säger Tina-Marie.

Filmen visar främst utvecklingen ur ett globalt perspektiv, men även i Sverige har jordbruket genomgått enorma förändringar det senaste seklet. Vi har gått från småskaligt och lokalt jordbruk till en regelrätt industri, som i mångt och mycket styrs av internationella marknader och EU:s jordbrukspolitik.

Mellan år 1975 och 2016 minskade antalet jordbruksföretag med 55 procent, medan ­arealen åkermark bara har minskat med 14 procent. Det innebär alltså att jordbruksföretagen blir färre men större. På drygt fyra decennier har den areal åkermark som varje företag brukar ökat med över 90 procent, från 23 till 44 hektar i snitt.

Men trots det krympande antalet jordbrukare har inte de producerade volymerna minskat. ­Teknikutveckling, konstgödsel, bekämpningsmedel och växtförädling har ökat avkastningen.

Mer och mer på varje strå, som Tina-Marie Qwiberg uttrycker det.

– Där tappade vi greppet, säger hon.

Tina-Marie Qwiberg själv är jordvän sedan barnsben. Om vårarna, när bakterierna började vakna till liv, lärde hon sig hur en levande jord doftar.

– Mormor brukade alltid säga ”Nu, sätt ner näsan här mot jorden, så får du känna.”

I en levande jord kan det finnas tio miljarder bakterier och flera hundra meter svamptrådar i en enda tesked. Lägg sedan till mängder av kvalster, småkryp och maskar och du får en bild av vilken intensiv aktivitet som pågår i en jord som mår bra.

De allra flesta av oss saknar i dag kunskap om det här myllrande livet. Tina-Marie ­Qwiberg märker det under sina trädgårds­vandringar på pensionatet Gula hönan, som hon driver på östra Gotland. Där får matgästerna dofta på jorden, precis som Tina-Marie själv gjort i hela sitt liv.

– De vet i regel inte alls hur viktigt det är med en levande jord. Men när de går in i restaurangen och smakar på maten, då förstår de hur gott det är med näring.

Det är just genom magen som vi får människor att visa mer omsorg om jorden, tror hon.

Gemene man kommer inte att bry sig om hur många maskar det finns i jorden förrän de förstår hur det hänger ihop med näringsinnehållet i den mat de äter.

Men huruvida det konventionella jordbruket har lett till minskat näringsinnehåll råder det delade meningar om. Enligt Livsmedelsverkets rapport Är dagens mat näringsfattig? (2008) är det svårt att bedöma om det skett några ­förändringar att tala om när det gäller näringsvärdet i odlade råvaror. Det beror dels på att analyserna inte har dokumenterats tillräckligt väl – var och när togs proverna, vilken sort testades, hur många prover togs? – och dels på att man inte kan utesluta att det är andra orsaker än jordbruket som gör att näringshalter eventuellt förändras.

För Tina-Marie är det dock inget tvivel om att det är skillnad på mat och mat.

– Om du får en näringsrik morot som är odlad i frisk jord, då vill du ha en till. Får du en konventionellt odlad, då räcker det med en. Kroppen känner det.

Allt låter självklart när Tina-Marie Qwiberg pratar om jorden. Det är lätt att få uppfattningen att det råder konsensus, men det är förstås långt ifrån sanningen – annars hade inte dagens livsmedelsindustri sett ut som den gör.

I debatten som följde när Sista skörden haft ­premiär menade många att filmen tar upp ­viktiga frågor, men att den samtidigt ger en felaktig bild av läget i Sverige.

”För svensk del stämmer inte beskrivningen. Sedan årtionden tillbaka pågår ett omfattande arbete om näringsförluster, markpackning, klimatpåverkan och växtskyddsmedel.”, står att läsa i ett inlägg på Jordbruksverkets hemsida.

Per Frankelius, docent vid institutionen för ekonomisk och industriell utveckling på Linköpings universitet och ledamot i Kungliga skogs- och lantbruksakademien, uttryckte sig skarpare när han sammanfattade året 2017 i branschtidningen Jordbruksaktuellt:

”Årets största minus var att SVT utan någon kritisk granskning sände dokumentärfilmen Sista skörden den 25 april. Dokumentären hade positiva poänger, exempelvis betydelsen av att vårda jordars biologi, men den var framförallt en orättvis attack på produktionsjordbruket.”

Det var ”mycket tjafs”, säger Tina-Marie. Själv håller hon inte med om kritiken, men förstår ändå reaktionerna.

– Det här är ett system som är väldigt svårt att ta sig ur. Som bonde har man kanske investerat i nya traktorer och konstgödning och sitter med skulder upp över öronen. Då vill man inte höra att vi måste in i ett helt nytt paradigm.

Tina-Marie Qwiberg själv är dock helt över­tygad om att det är just ett sådant stort skifte som krävs om vi ska rädda matjordarna, och hon sticker inte under stol med att intervju­personerna i filmen står ”på hennes sida”.

– Jag är ingen journalist, utan jag vill föra fram ett budskap som jag tror på.

Dessutom, säger hon, finns det en viktig poäng i att lyfta fram människor som jobbar i ytterkanterna. De vars idéer ännu inte har fått något stort genomslag eftersom det finns så stora ekonomiska krafter som håller dem borta.

För visst finns det de som tänker annorlunda. I dag höjs allt fler röster för så kallat regenerativt jordbruk, ett paraplybegrepp för odlingsmetoder där matjordarna byggs upp istället för att, som ofta sker i dag, brytas ned. Här spelar betande djur en huvudroll: de idisslande djuren betar växtligheten och genom deras avföring gödslas marken och jordarna byggs upp. Bland de ivrigaste svenska förespråkarna för den här typen av lantbruk finns Fjällbete i Åre (som Camino tidigare skrivit om). Här testar och utvecklar man metoder både för själva jordbruket men också för det de kallar folkfinansiering, det vill säga modeller som bygger på delaktighet och medansvar i skötsel av mark och djur.

”Det finns ingen motsättning mellan maximalt vitala ekosystem och tio miljarder väl­mående människor. Det svåraste är inte allt det nya som vi behöver lära oss. Det svåra är alla gamla ’kunskaper’ som vi behöver lära oss av med.”, skriver Fjällbete på sin hemsida.

Även permakultur lyfts fram som en väg till ett mer hållbart brukande av jorden. Det handlar om hur man bäst planerar ett samhälle eller en plats utifrån dess förutsättningar – det kan vara en trädgård eller en hel stad. Även här är samverkan med ekosystemen det centrala och man lever efter devisen att samverkan med naturen för med sig positiva effekter både för jorden och människorna. Begreppet myntades i Australien i slutet av 1970-talet och används i dag inom många olika samhällssektorer, inte enbart när det gäller odling.

Vidare anammar allt fler ett plöjningsfritt jordbruk, där man överger plogen och istället lämnar jorden mer ifred. Det här gynnar maskarna och mikroorganismerna, som slipper få sin miljö förstörd av djupa plogfåror om och om igen.

Allt fler får också upp ögonen för vallodling, där en åker sås med vallväxter istället för att ligga bar, och att odla så kallade mellangrödor mellan huvudgrödorna. Den här typen av jordbruk, där markerna hålls bevuxna i mycket högre grad än i dag, minskar risken för jorderosion och näringsläckage och kan även spela en avgörande roll för klimatet, menar förespråkarna. Ju mer växtlighet, desto mer koldioxid från atmosfären binds i jorden. Om vi lyckades öka mullhalten i världens jordar med två procent skulle vi kunna binda tillräckligt mycket kol­dioxid för att neutralisera växthuseffekten, enligt organisationen Soil Association.

Det är av största vikt att den här typen av idéer får ta plats vid sidan av det konventionella jordbruket om vi vill rädda matjordarna, menar Tina-Marie Qwiberg.

– Jorden kommer alltid att vara vår huvudsakliga odlingsplats i framtiden, hur många salladsodlingar vi än har inomhus.

Det låter lite raljerande, men hon är egentligen ingen teknikskeptiker.

– Jag gillar också akvakultur, till exempel, och som komplement tycker jag att tekniska lösningar är jättebra. Men jag tror inte att vi kan lösa miljöproblem eller matförsörjning till den här stora befolkningen med enbart food tech.

För henne kommer också teknikutvecklingen med en frihetsaspekt. Teknik kräver kontroll: systemen måste hållas igång genom att någon trycker på knappar och vrider på reglage. På det sättet gör tekniken oss ofria, menar hon.

För Tina-Marie och hennes meningsfränder är det bästa vi kan göra istället att släppa lite på kontrollen. Att våga lita på att fotosyntesen skapar liv, precis som den alltid har gjort.

– Hur kan man inte kan se att alla svar finns i naturen? Vi kan låta den ha sin gång om vi bara hjälper den lite.