"Vissa vegetariska halvfabrikat är lika stora kålsupare som köttindustrin"

Han är en av grundarna till KRAV och helekologiska Torfolk gård. I dag varvar han ett ”ineffektivt” småjordbruk med konsult­uppdrag och att skriva böcker. Har du en fråga om det globala livsmedelssystemet är det Gunnar Rundgren du ska tala med, och troligen får du ett lika analytiskt som sylvasst svar tillbaka.
Dela artikeln

När jag når Gunnar Rundgren säger han sig vara lite trött, men det märks inte ett dugg. Det är full kraft i svaren från första frågan. Han har precis kommit tillbaka från en reportageresa i Ryssland, där han tillsammans med en kollega besökt ryska jordbruk.

– Det paradoxala är att de har både en stor andel groteskt stora gårdar och samtidigt över 17 miljoner gårdar som är mindre än en hektar. De små producerar en tredjedel av all mat i Ryssland. Vi pratade med ett företag som hade lika många kor som finns i hela Sverige. Samtidigt står de små gårdarna för 45 procent av mjölkproduktionen. Visst har de små mestadels odling för eget bruk och släktingar, men också en viss försäljning, berättar han.

Det är naturligtvis ingen slump att det är just den här paradoxen som Gunnar Rundgren väljer att studera. Han är en skarp kritiker till hur den globala livsmedelsproduktionen bedrivs. Han framställer den som en fossilt driven ”maskin” som trycker ut samma råvaror allt billigare och billigare, där de stora bolagen tar en växande del av kakan medan bönderna får en allt mindre del. Detta samtidigt som jordarna utarmas och arter dör ut.

– Fossila bränslen driver den globala handeln, inklusive livsmedelshandeln. Jordbruken är extremt beroende av fossila bränslen till maskiner men också av konstgödsel. Jordbruksindustrin följer samma logik som övrig industriell produktion. Jordbruken blir större och mer specialiserade vilket är dåligt för biologisk mångfald och för landsbygden.

I denna industriella logik döljer sig en annan paradox, som först är svår att upptäcka. Det handlar om mångfalden på våra tallrikar. För trots att intresset för mat troligen aldrig varit så stort som nu, och mångfalden i butikshyllan kan tyckas nästintill oändlig, menar Gunnar att det i huvudsak bara är mer av samma sak som prånglas ut.

– Det är vete, soja, palmolja, socker och majs – i olika former av industriell bearbetning. Livsmedelsindustrin kokar ihop de här rå­varorna med färgämnen och smakämnen till olika produkter. Det finns ett enormt överskott av de här grödorna på världsmarknaden.

Det handlar om grödor vars produktion har varit enkel att effektivisera och som kan skördas maskinellt. Och valet av grödor har också fått stor inverkan på vilket kött som det äts mest av.

– När man diskuterar köttkonsumtion framställs det ofta som ett individuellt val, medan det i själva verket är främst ett industriellt val. Det är ingen slump att folk äter allt mer kyckling och gris. Förr i tiden hade man kanske kyckling som söndagsmiddag, i dag är det det billigaste köttet du kan köpa. Det kostar en tiondel av vad det gjorde när jag var liten, det är faktiskt bara torkade bönor som ger lika billigt protein som kyckling. Det är en enormt trimmad industri som bygger på att de djuren matas med just överskottet av vete, majs och soja.

Få tips om fler intressanta intervjuer genom Caminos nyhetsbrev

Gunnar ger även mer nutida fenomen en känga, såsom vissa vegetariska halvfabrikat som sojaprodukter. Vissa av dessa är lika stora kålsupare som köttindustrin, om man sätter bönderna, jordarna och den biologiska mång­falden i första rummet vill säga.

– Miljöpåverkan från de där produkterna är också stor. De tillverkas ofta i en väldigt energi­krävande process. Jag har rest i Brasilien och USA:s mellanvästern, där man producerar sojan, och det är totalt biologiskt döda landskap.

Här finns en konflikt mellan olika miljöfrågor, där biologisk mångfald, jordarnas kvalitet och jordbrukens roll i samhället, som Gunnar brinner för, står emot klimateffektivitet. Denna konflikt utnyttjar industrin genom att spela ut medvetna konsumenter och medborgare mot varandra, menar Gunnar.

– Ibland bildas en ohelig allians mellan godhjärtade människor som vill göra gott och en industri som vill tjäna pengar.

– Det lyfts upp modernistiskt creddiga argument om produkter som mer miljövänliga. Som exemplet med att vi behöver äta vegetariskt för klimatets skull. Visst kan det vara logiskt att äta vegetariskt om man anser att det är fel att döda djur, eller om man är besatt av klimatfrågan. Klimatet är jätteviktigt, men om man ensidigt betonar det hamnar man fel i jordbruksdebatten.

Gunnar Rundgren förespråkar ett småskaligt, ekologiskt och regenerativt jordbruk som har en mångfald av djur och grödor, där en större del av skördarna får återgå till jorden. Men i det globala perspektivet förblir detta i mångt och mycket en utopi. Istället dominerar den industriella marknadslogiken.

– Marknadsekonomin ger inte utrymme för det. De miljövänligaste jordbruken drivs av människor som har andra jobb, eller är rika nog att låta jordbruket gå med förlust. Det går inte att konkurrera på samma marknad. Att ställa sig utanför marknadens krafter, genom att ha ett andelsjordbruk eller skapa andra typer av direkta relationer mellan konsument och producent, är ett sätt att skapa möjligheter till att driva jordbruken på bättre sätt.

Jag undrar om arbetet med ekosystemtjänster kan vara ett sätt att komma till bukt med den förlorade biologiska mångfalden, men inte heller detta är Gunnar särskilt positiv till. Han menar att det krävs ett värderingsskifte.

– Vi betraktar naturen allt mer i ekonomiska termer. Vi värderar naturen efter hur nyttig den är för oss, som en maskin som finns för vår skull. Men den ekonomistiska synen är nog en återvändsgränd. Man lurar sig att det är ekonomisk frågeställning som har en teknisk lösning, att det bara handlar om att vi fintrimmar maskinen. På samma sätt diskuteras klimatet.

För att exemplifiera motpolen beskriver han sitt besök hos de ryska småbönderna:

– De går där och klappar sina kor, som de lever för. Det handlar om en symbios mellan djur, växter och människor.

– Hur vi behandlar vår natur är en etisk fråga, och jag tror att den behöver vara det för att vi ska kunna hitta lösningar.

Även om Gunnar Rundgren stundtals kan vara vass mot matmedvetna hipsters är det trots allt där han skönjer de hoppfulla tecknen för framtiden. Ett sådant är det ökade intresset för stadsodling och mathantverk. Men i vanlig ordning kryddas det med lite bitskhet.

– Man ska inte inbilla sig att stadsodling innebär något betydande för vår matproduktion men det är jättebra att folk håller på med det, speciellt sådan i jord. Det är mindre intressant i flytande näringslösningar för då lär man sig inte så mycket. Intresset för både odling och matlagning har ökat sedan jag växte upp. Men som med allt kan det gå till överdrift och bli väl nördigt.

Medan de storskaliga jordbruken knappt behöver något folk står mathantverkare och småbönder, som förädlar sina produkter själva, för tillväxten av sysselsättningen i livsmedelssektorn. Det som driver många av dessa nya företag, menar Gunnar, är en önskan att göra något bra, att skapa nya och bättre relationer, medan lönsamhet och vinst är sekundärt.