Uppdrag: hitta hem

Tove Gulliksson och Thomas Melin skulle till Australien, men hamnade i ett kalkstenshus på Gotland, på en fjällgård i Undersåker och i en villa i Sundsvall – bland annat. De sökte det hållbara boendet, och 21 boenden senare letar de fortfarande.
Dela artikeln

Allt var fixat. Lägenheten uppsagd, jobb och utbildningar avslutade, en ordentlig reskassa undansparad. På andra sidan jorden väntade Australien på Tove Gulliksson och Thomas Melin. Datorskärmen framför dem visade flygets avgångs- och ankomsttider, de skulle precis klicka på ”beställ” – men ändrade sig.

Några månader senare satt de istället i en villa i Sundsvall. Fortfarande fria från jobb och studier, men nu med ett annat mål. Två månaders vistelse bland kängurur, Vegemite och solbrända backpackers hade i stället blivit ett helårsäventyr på hemmaplan. Tove och Thomas hade givit sig ut i jakten på det hållbara boendet.

– De flesta runt omkring oss hade börjat skaffa hus och barn, men vi visste inte vad vi ville. Vi hade en del klimatångest också. Hur kunde vi bo på ett sätt som är bra för oss själva och för planeten? berättar Thomas.

De längtade efter en plats med själ, som kunde inspirera dem. Något annat än bullriga, standardiserade lägenheter i stan. Men det fanns ingen mall att följa, inga modeller för hur man hittar det hållbara boendet, så de bestämde sig för att helt enkelt prova sig fram på egen hand.

Tove och Thomas testade en ny sorts boende varje månad under hela 2016. De bodde i ett kollektivboende på vattnet i Sundsvalls hamn, skötte om djur på en fjällgård och åkte på roadtrip och sov i bilen. De högg ved, plockade sin egen mat i naturen, badade bubbelpool och bodde i tält. Under tiden delade de med sig av sin resa i sociala medier och flera lokaltidningar lyfte fram experimentet. Ryktet spred sig, nyfikna människor hörde snart av sig för att hjälpa till och Tove och Thomas blev erbjudna att bo i allt från husvagnar till lägenheter och hela hus.

Det hela var ett boendeexperiment i grunden, men utvecklades snart till något mer än så – ett utforskande av hur de ville leva sina liv. De läste böcker, såg filmer och fördjupade sig i omställningsrörelsen.

– Det följde en himla massa funderingar och filosoferande med det där boendeexperimentet. Jag ser det som ett stort forskningsprojekt som pågår fortfarande, säger Tove.

Varje månad under året fick sitt eget tema: ena månaden åt de bara lokalproducerad mat, en annan handlade de enbart förpackningsfritt, en tredje testade de elektronikfria zoner i hemmet och så vidare. Allt eftersom året gick blev ryggsäcken med erfarenheter tyngre.

– Det var så mycket tankar hela tiden. Så här i efterhand är det fascinerande att vi lyckades klämma in så många insikter på bara ett år, säger Tove.

När 2016 led mot sitt slut var det dags att summera experimentåret, och Tove och Thomas konstaterade att de ännu inte hade hittat sitt hållbara boende. Vad skulle de göra nu? Att flytta tillbaka till en lägenhet i Sundsvall lockade ingen av dem, så de bestämde sig helt enkelt för att fortsätta leta. Förlänga forskningsprojektet, om än inte i lika systematisk form.

Sedan dess har de flyttat ungefär en gång i kvartalet, valt boende utifrån jobb och projekt.

När den här artikeln publiceras befinner de sig i det lilla samhället Fränsta i Medelpad, där Tove läser konst på ortens folkhögskola samtidigt som de utforskar sina släktrötter. De är husvakter i en stor gammal villa som tidigare varit ett bageri, där de målar väggarna och håller koll på den krånglande pelletspannan. Husägaren själv har åkt på långsemester.

Efter tre år av utforskande har Tove och Thomas kunnat plita ner en liten önskelista för sitt framtida boende. På den står sådant som odlingsmöjligheter, en tågstation, en utsiktsplats, en bastu. Men det här är just önskningar, understryker de – inga krav.

– Ett recept för att vara lycklig är att vänja sig vid låg standard. Det behövs inte så mycket för att vi ska vara nöjda.

– Jag har vänner som måste ha golvvärme, annars är de inte lyckliga, säger Thomas.

Han och Tove befinner sig snarare på andra änden av skalan. Ett boende får gärna vara lite obekvämt och arbetsamt.

– Man får någon sorts feedback, man förstår huset man bor i och hur det fungerar. Det ger en annan typ av tacksamhet för att det fungerar. Det kanske inte är för alla, men för oss ger det definitivt liv, säger Tove.

Thomas instämmer:

– När vi bodde i min släkts sommarstuga ute i skärgården högg jag min egen ved. Först blev jag varm av att hugga veden och sedan av att elda med den. Det var något i det som kändes ursprungligt och bra.

Att flytta runt på det här sättet har förändrat deras känsla för vad som är ett hem.

– Förut tänkte jag att ett hem är något bakom en dörr, med fyra väggar och ett tak. Det är så rotat i skallen, säger Thomas.

– Ja, det ska vara en teve på väggen i vardagsrummet och en dubbelsäng i sovrummet, fyller Tove i.

– Nu tänker jag mer ”home is where your heart is”. Vi är ju varandras hem. Man finner en trygghet i varandra och känner att ”här bor jag”, säger Thomas.

Men de längtar efter gemenskap, ett sammanhang där alla är engagerade i håll-barhetsfrågor och måna om att göra smarta livsval.

– Vi brukar sakna ett community. De flesta kör ju bara på i vanlig takt. Här i -Fränsta är det mest epa--traktorer, säger Thomas.

Också deras inställning till materiella saker har förändrats. Inför 2016 sålde de många av sina prylar och magasinerade resten – vinterkläder, täcken och kuddar – på Thomas släktgård. Det de tog med sig fick plats i varsin ryggsäck. I början fylldes dessa mest upp av funktionella saker, men det har med tiden delvis förändrats. Numera åker en ljusslinga och kanske något fotografi med ner i packningen.

– Det handlar mer och mer om det där besjälandet av platsen man befinner sig på för stunden, säger Tove.

Thomas å sin sida är överraskad över hur lätt han har haft att känna sig hemma, oavsett var de har bott.

– Det var inte alls besvärligt för mig att bo i någon annans hus. Jag kände mig aldrig som en främling eller som en inbrottstjuv. Jag är nöjd så länge jag har min dator och min gitarr.

Vad gäller möbler har de vant sig vid att byta, dela och låna.

– Det går alldeles utmärkt att ha en bokhylla från Erikshjälpen i några år och sen lämna tillbaka den dit, säger Tove.

Kylskåp har de också vant sig av med.

– I en lägenhet vill man ju gärna ha det, men om man bor på landet brukar det finnas en jordkällare. Och på vintern är det ju kallt hela tiden, det är bara att ställa maten i farstun och äta upp den ganska fort, säger Thomas.

När det stora experimentåret 2016 var slut återvände de till Thomas släktgård och öppnade dörren till källaren där de ställt undan alla sina saker. De såg en massa föremål som de inte hade saknat och i många fall helt hade glömt bort. Var det ens deras? Hade de så här många prydnadssaker?

– Det var sånt vi inte hade behövt på ett helt år. Alltså behövde vi det inte alls, säger Tove.

– Så det är ett tips – allt du har i källaren, skänk bort eller sälj det. Du behöver det inte, tillägger Thomas.

Flera års sökande efter det hållbara boendet har också givit dem en annan tydlig insikt: att just det hållbara boendet är väldigt svårt att hitta. Att bo i Sverige är oftast förenat med hög klimatpåverkan, vare sig man vill det eller inte. Tove drar en parallell till appar där man kan mäta sina privata koldioxidutsläpp.

– Vi behöver komma ner i två, eller allra helst noll, ton koldioxidutsläpp per person. Men bara att vara medborgare i landet Sverige medför en bas på runt två ton. Det är lite liknande med boende tänker jag. Vi har lagstadgade bygg-normer och standarder som säger att allt ska vara tillgänglighets-anpassat, brandsäkert, tillräckligt många kvadratmeter stort. Det är bra saker allting, men också negativt för klimatet. Det finns regler som hindrar att det blir hållbart.

Tältet de bodde i under juni månad var nog det boende som belastade klimatet minst i sig, säger de.

– Men det ska vara hållbart för en som person också. Om man som vi är konstnär eller studiomusiker, då kan man kanske inte bo i tält. Vi bor dessutom i norra Sverige och här skulle det inte funka att bo så året om, säger Tove.

Den spartanska boendeformen förde också med sig högre miljöpåverkan på andra sätt.

– Under tältmånaden köpte vi mycket överförpackad snabbmat eftersom vi inte hade något ordentligt kök. Då blev det mycket konsumtion, säger Thomas.

Nu är det snart tre år sedan Tove Gulliksson och Thomas Melin satte igång sin experimentresa. Sedan dess har de hunnit avverka hela 21 boenden. En sådan nomadtillvaro är förstås inte för alla – tanken på att flytta en gång i kvartalet förefaller nog synnerligen stressig för många. Men boendenormerna kommer att luckras upp framöver, tror Thomas. Hemmet kommer inte att vara en lika stor del av ens identitet.

– Nu är det väldigt inne att bygga stort och renovera kök och badrum hela tiden, men någon gång måste folk tröttna på det. Pendeln brukar svänga. Om tjugo år kanske man inte ska ha hus alls, utan bo på hotell.

De tror också att fler kommer att upptäcka fördelarna med att dela sitt boende med andra; att ett delat ansvar också innebär mer frihet för alla inblandade.

– Vi vill jättegärna ha höns någon gång, men vi vill inte sitta fast i att ta hand om dem 365 dagar om året. Om man är flera familjer kan man hjälpas åt, säger Tove.

De pratar om att flytta med säsongen, som en jetsetter: leva sommarliv på en plats och vinterliv på en annan, men utan att för den sakens skull resa över halva jordklotet.

– Jag skulle vilja anamma jetsetterns livsstil fast utan flyg, och istället resa med cykel och tåg, säger Thomas.

Men det är framtidsvisioner. Först ska de slå sig ner någonstans för en lite längre tid, åtminstone några år. Tove beskriver det som att de är i den tredje fasen av sitt forskningsprojekt.

– Om det har varit datainsamling hittills är det dags att sätta sig ner någonstans och sortera all fakta nu. Alla boenden gav oss glimtar av hur vi skulle vilja ha det. Vi samlade guldkorn som vi längtar efter att sortera upp och göra ett hem av till slut.

De har börjat hålla utkik efter hus och funderar på det bästa sättet att ta kontakt. Det kommer att bli ett experiment i sig, för att ge sig in på mäklarmarknaden är inte aktuellt, konstaterar Tove.

– Vi tänker på ett annat sätt kring ekonomi, och den typ av hus som vi letar efter kommer inte att finnas på någon dyr mäklarsida. Men varje gång vi stöter på ett hus som vi skulle kunna bo i, då ska vi försöka kontakta ägaren själva, säger hon och tillägger:

– Vi ska nog skriva en del brev det närmaste året.