Får jag be om ­största möjliga tyssssstnad

Sedan närmar sig klockan åtta och då är det dags för den ständiga pålningen, borrandet och byggandet i närheten. Göteborg har växtvärk.

När dagen börjar gå mot sitt slut och skymningen sänker sig, då ändras ljudbilden i den stadsnära förorten där jag bor. Sorlet dämpas, det susar mindre från motorvägen långt där borta. Jag hör klingandet från rangeringen av ­tågvagnar – ett ljud som med tiden har blivit som en vaggvisa för mig. Lite fågelkvitter, hönsen som vi stängt in i hönshuset för kvällen har tystnat. Den ­harmoniska ljudbilden bryts av ett inträngande bröl från en trimmad moppe nere på vägen, och jag funderar på hur många människors vila skränet förstör längs med mopedens framfart.

Aldrig har vi väl längtat så mycket efter tystnad som i dag – med den kraftiga urbaniseringen och de ständiga byggprojekten. Trots moderna tekniker lyckas vi inte skapa tysta vägarbeten eller elektrifierade byggarbetsplatser. Vi väsnas och tillåts göra det utan knappt några restriktioner. Tystnad har inget värde när tillväxt är målet. Men vi människor börjar söka oss bort, på jakt efter tystnad.

"Naturen är vårt hem och det är därför vi mår så bra där"

Den stadsnära naturen erbjuder en tystare oas för oss och på helgerna söker vi oss allt mer ut från staden till friluftsområden. Intresset för vandring, mountainbiking i skog och berg, skidåkning och andra typer av naturäventyr lockar. Naturen gör något med oss, vi märker att vi mår bra. Tystnaden och de naturliga skogsljuden eller de lugnande ljuden från ett fläktande hav gör oss stärkta. Forskningen är överens: naturen är jättebra för oss. Eller snarare: naturen är vårt hem och det är därför vi mår så bra där. Den ger oss omväxling, ro, äventyr, vildhet, lär oss om anknytning, engagemang och kärlek.

Även om många av oss i framtiden kommer fortsätta flytta in till staden för att skapa de storskalighetsfördelar, logistiskt smarta system, smidiga transportsystem och det utbud av kultur och nöjen som vi gillar, så kommer vi nog att behöva hitta tillbaka till en mer nära relation med naturen. För att komma dit behöver vi vistas mer där.

I somras var jag på ett retreat där bland annat skogsvandring ingick. Vi skulle berätta vad vi ville ge tillbaka till naturen. Jag tänkte ett tag och sa: Jag vill ge den min vänskap. Jag vill inte känna att naturen är något annat än mig, utan att vi hör ihop. Det är min stora utmaning framöver, men också mitt stora hopp. Ett hopp om en ny sorts ännu bättre relation.

I det här numret vill vi förstå vad naturen betyder för oss, på vilka sätt den är viktig. Men vi pratar också om hopp och kris och om naturen som en väg till integration. Känner du också uppgivenhet inför klimatförändringarna? Då är mitt bästa tips att gå ut i skogen och gråta. Jag lovar – skogen kommer trösta dig. Testa själv. Och sedan kan du komma tillbaka och kämpa för att den värld vi har ska finnas kvar.