Hoppets sista decennium?

ESSÄ. Tiden är knapp. Rapporterna om vilka klimatscenarier vi är på väg in i blir bara värre och värre, samtidigt som utsläppen fortsätter att öka. Är klimatkampen hopplöst förlorad? Vad ska vi då lägga vår begränsade tid på?
Dela artikeln

År 1992 kom Al Gores första bok Earth in balance ut. Därefter har han både hunnit vara vicepresident i världens mäktigaste land och vinna Nobels fredspris för sina efter­följande böcker, filmer och engagemang om att vi måste agera mot klimatförändringarna.

Under samma period har ungefär hälften av mänsklighetens totala koldioxidutsläptt genererats. Trots att varningsklockorna har ljudit över stora delar av världen i tre decennier.

FN:s klimatpanel IPCCs rapporter har blivit allvarligare för varje år. I dessa unika rapporter, som bygger på vetenskaplig konsensus, beskrivs inte längre några försiktiga kanske-scenarier. Numera är de att betrakta som ren och skär skräckläsning.

När Parisavtalet tecknades år 2015 invaggades världen i en gnutta hopp. Alla satt i samma båt – NU skulle skutan vändas! Världen enades om att arbeta för en maximal global uppvärmning på två grader till seklets slut men sträva mot 1,5 grader. I nuvarande takt är vi snarare på väg mot 3–8 graders uppvärmning. Det summerar journalisten David Wallace-Wells i boken Den obeboeliga planeten, som nyligen kommit ut på svenska. Det är makaber läsning: Redan vid två graders uppvärmning kommer flera städer vid tropikerna bli helt obeboeliga och hundratals miljoner fler människor dö av luftföroreningar och effekter av den globala uppvärmingen, jämfört med om världen skulle nå 1,5-gradersmålet.

Förra året kom IPCC med en specialrapport som visar att skillnaderna mellan en uppvärmning på 1,5 respektive två grader är stora och mycket riskabla. Redan vid två graders uppvärmning kan isarna destabiliseras på allvar och medföra flera meters höjning av havsnivån. Vi kommer även att få se betydligt fler extrema väderhändelser, med oräkneliga mänskliga tragedier som följd. Risken är dessutom stor att planeten når en tröskelnivå där den börjar värma upp sig själv i galopperande takt genom metanutsläpp från havsbottnar, smältande permafrost och regnskogsdöd. Allt detta alltså redan vid två graders uppvärmning.

”Fram tills för bara några år sedan trodde vi fortfarande att två grader var en hanterlig temperaturnivå. Nu förstår vi att två grader är alldeles för farligt. Det är en planetär gräns som världen ska ta på yttersta allvar” kommenterade miljöprofessor Johan Rockström i Aftonbladet. Han är en del av en växande skara experter som trots dessa mardrömslika scenarier anser att IPCC:s rapporter är alldeles för försiktiga.

Det som händer vid åtta graders uppvärmning går knappt att greppa. Det kommer exempelvis att vara omöjligt för människor att överhuvud­taget vistas vid ekvatorn utan att dö, skriver David Wallace-Wells. ”Flyktingkrisen” år 2015 blir en blygsam föraning av vad som ligger framför oss med de politiska spänningar som detta för med sig.

Redan nu har vi både högernationalistiska och direkt klimatfientliga ledare i flera för klimatfrågan avgörande länder såsom USA och Brasilien. USA har hoppat av Parisavtalet, Brasilien överväger att göra detsamma. Men även länderna som finns med i avtalet gör långt från tillräckligt. I Kina, som har världens största utsläpp av koldioxid, förväntas utsläppen börja minska först år 2030 – samma år som IPCC slår fast att världen måste ha halverat utsläppen för att klara 1,5-gradersmålet! Samma år anser Johan Rockström att Sverige bör ha nått noll­utsläpp. Inte ens de länder som har för­utsättningar att vara i täten i klimatarbetet gör tillräckligt enligt IPCC.

I våras kom boken Att lära sig dö i antropocen av Roy Scranton ut på svenska. Han anser att vi borde ge upp försöken att förhindra klimat­krisen. Det bästa vi kan göra nu är att bygga trygga självhushållande lokalsamhällen och hjälpa alla de människor som kommer att fara illa av den oundvikliga klimatkatastrofen, menar han.

Ytterligare en som är inne på denna linje är nu hundraårige forskaren James Lovelock, upphovsman till Gaiateorin om att jorden är ett enda stort självreglerande system. Han har länge hävdat att vi redan passerat den punkt där jorden kommer att värma upp sig själv till ett nytt stabilt, men betydligt varmare klimat – med en extrem massdöd av merparten av livet på jorden som följd, inklusive större delen av mänskligheten.

"Vad är det för poäng att ha flygstopp när världen bränner 80 procent mer kol nu än år 2000?"

Så vad gör vi nu? Är det någon mening att kämpa för sänkta utsläpp när så mycket talar för att det redan är kört? Spelar det någon roll att elever strejkar utanför riksdagen när Brasiliens president Jair Bolsonaro ändå låter regnskogarna skövlas i en accelererande takt? Vad är det för poäng att ha flygstopp när världen bränner 80 procent mer kol nu än år 2000? (enligt Wallace-Wells).

Synen på hopp skiljer sig något mellan dessa engagerade experter. James Lovelock anser att kärnkraft och geoengineering (att manipulera klimatet) kan användas för att ”köpa oss tid” och får stöd av den brittiske klimatjournalisten Mark Lynas som gjort sig känd för att kritiskt granska några av miljörörelsens käpphästar. Desperata tider skapar desperata åtgärder?

En som var tidig med att varna världen för klimatförändringar är Bill McKibben, grundare av klimatorganisationen 350.org. År 1989 kom hans End of Nature ut. Nu trettio år senare kommer Falter – Has the Human Game Begun to Play Itself Out? Även han målar upp de fasansfulla scenarier vi nu kommit att behöva vänja oss vid. Men han erbjuder också en liten strimma av hopp – där klimataktivismens globala framväxt (till exemepel Fridays for future och Extincion Rebellion) och solcellsrevolutionen är de starkast lysande stjärnorna för att vända skutan.

Medvetenheten om det försämrade läget för klimatomställningen börjar sjunka in hos allt fler miljömedvetna. Många ställer sig nu frågan: vad ska jag engagera mig i om klimatet går åt h-e? I Facebookgruppen Klimatklubben ställs dessa existentiella frågor så gott som varje vecka. Även här skönjs de olika inställningarna – å ena sidan fokusera på att stärka det lokala samhällets resiliens, självhushållning och värna om ekologi, giftfritt och biologisk mångfald. Å andra sidan greppa det sista halmstrå av hopp och lägga sin tid på att klimatkampanja mot politiker och företag för att göra mer. Därtill lägga krut på allehanda solidaritets- rättvise- och mänskliga rättighetsfrågor som får ökad relevans i en krisande värld.

I den mer allmänna debatten finns fortfarande en inställning om att en klimatsmart livsstil innebär stora uppoffringar. Och visst, när det gäller möjligheten att snabbt ta sig till andra platser på planeten, då finns det inget som klår flyget. (Tåget ger dock en annan, ofta mer behaglig upplevelse). Men i övrigt finns så många andra livskvalitets- och hälsomässiga mervärden med att leva klimatmässigt hållbart, så att ställa om sin livsstil är ändå meningsfullt.

I de viktiga områden som lyfts fram på Facebook lyfts få motsättningar upp. Man kan förstås vara engagerad i flera av dessa frågor. Men när det gäller var man lägger sin begränsade tid på den här jorden, är en funderare kring var man gör mest skillnad befogad.

Det finns de som söker andliga svar på klimatkrisen. I boken Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen, nysläppt på svenska, skriver Joanna Macy och Chris Johnstone bland annat om hur man ska orka kämpa trots att något direkt resultat inte är inom synhåll. Det handlar om styrkan i att kämpa tillsammans, att våra handlingar ger ringar på vattnet och skapar synergieffekter som inte alltid syns. Författarna presenterar också meditationsövningar för att hantera de svåra känslor som klimatkrisen kan ge upphov till, något som även domedagsprofeten Roy Scranton uppmuntrar till.

Många beskriver det kommande decenniet som avgörande för klimatet. IPCC menar att insatserna behöver fördubblas för att kunna nå målet om 1,5 graders uppvärmning.

”Klimatkampen blir bara viktigare ju sämre det går” konstateras i Klimatklubben. Här är det upp till oss alla att fundera på: Vad är min roll under dessa tio år? Allt fler människor ställer sig på barrikaderna för att kompromisslöst kräva att politiker, individer och företag gör sitt yttersta, med svenska Greta Thunberg i fronten.

I Klimatgruppen på Facebook citeras en 17-årig aktivist från klimataktiviströrelsen Extinction Rebellion som har bestämt sig: ”Jag vill dö vetandes att jag gjorde mitt absolut bästa.”