Ingemar Tigerberg
Korttidsarbetet och hemmakarantänen under Corona-krisen har gjort att många spenderar mycket mer tid i hemmet. Pendlingstiderna till och från jobbet minskar, aktiviteter ställs in och helt plötsligt hinns det med - allt det där som man aldrig annars hinner. Många vittnar om att de i mycket större utsträckning klarar av hushållsarbete och renoveringsprojekt, i en lagom takt dessutom. Många uppskattar det generellt lägre tempo som uppstått, för vissa, av att så många av vardagens ordinarie bitar i livspusslet nu uteblir.
Det finns luft.
Nu finns också en unik chans att hinna umgås mer med barnen och odla de nära relationerna som är så avgörande för att skapa trygghet och band som håller. För det kan behövas. Coronakrisen ger upphov till starka känslor. Det kommer rapporter om att våld i hemmet ökar i pandemins spår. Familjekonflikter förstärks och utsatta kvinnor och barn stängs inne med våldsamma män. Vad går att göra för att hjälpa alla som är utsatta? Om man hör eller ser något som tyder på våld i hemmet hos en granne, kontakta polis eller, om du vågar, ingrip själv.
Det är också ett perfekt tillfälle att lägga grunden till att sådant inte ska ske i framtiden. Passa på att fördjupa samtalen med barnen och lyssna in deras känslor. Hjälp dem utveckla sin förmåga att sätta ord på det de känner. Det är en av de bästa förmågor vi kan ge våra barn. Framförallt våra pojkar saknar ofta dessa verktyg för att må bra, och de behöver fler män som förebilder.
"Om en av pojkarna i gruppen har förmågan och civilkuraget att stå emot ett destruktivt beteende, kan det påverka fler"
Jag tror att många män upplever att de pratar med sina söner om känslor men att det trots allt inte sker särskilt ofta och kanske inte öppet, tillåtande och på djupet. Kvinnor har ett historiskt försprång och föds in i en norm som uppmuntrar känslosnack. Vi män kan behöva göra en medveten och ihållande förändring om våra pojkar ska utveckla samma nivå av emotionella intelligens som flickor i samma ålder. Vi måste dessutom lära pojkarna att hantera de destruktiva sidorna av maskulinitet som härskar där ute, där känslor förtrycks och ger upphov till aggressivt beteende mot sig själv och andra. Det räcker alltså inte med att lära barnen att identifiera och prata om sina egna känslor, vi måste också lära dem att hantera alla de pojkar och män som inte har denna förmåga, och därmed hotar både sig själv och andra. De behöver lära sig att stå emot negativa maskulinitetsnormer som smyger sig in och påverkar från tidig ålder. I den normen ursäktas barns minimachotendenser som "pojkaktigt", "busigt" och "harmlöst". Men utan en medvetenhet kring detta kan det senare i livet ledta till våld, pennalism och självmord. Det är mer än dubbelt så vanligt med självmord bland män som bland kvinnor.
Kanske är det inte din son som drabbas eller blir förövare, men hans kompisar? Om en av pojkarna i gruppen har förmågan och civilkuraget att stå emot ett destruktivt beteende, kan det påverka fler. Vem vill du att din son ska vara?
Ingen säger att det är enkelt. Det är ibland svåra gränsdragningar och jag tror att man gör klokt i att inte vara för hård mot varken sig själv eller sönerna. Det viktigaste är att man pratar öppet om det, kontinuerligt. En lysande dokumentär på ämnet är The Mask You Live in, som finns på att se på Netflix (trailer nedan). Ta nu vara på det här möjlighetsfönstret - den här unika tidsluckan - till att bygga trygghet, motståndskraft och civilkurage.