Hoppet är det sista som dör

KRÖNIKA. Varför är det så viktigt med hopp i klimatfrågan och vad är det vi hoppas på? Det undrar gästkrönikören Belinda Retourné. Hon menar att den som istället ser ett framtidscenario där klimatmålen bommas kan fokusera på det som "verkligen är viktigt".
Dela artikeln

KRÖNIKA. “Jag vill inte att ni ska hoppas, jag vill att ni ska få panik” säger den idag världsberömda tonåringen Greta Thunberg. Samtidigt citeras hon i artiklar med rubriken “Hon inger hopp om framtiden”. Denna ironiska återgivelse visar på ett vanligt narrativ i svensk diskurs: Hoppet Om Att Lösa Klimatkrisen. Vad är det då vi hoppas kunna lösa?

De flesta har vid det här laget hört talas om klimatförändringar, global uppvärmning och kanske mer dramatiska termer som klimatkollaps. Denna utveckling har lett till ett antal möten med ambitionen att målsätta utsläppsminskningar. Åe 2015 togs Parisavtalet fram, genom vilket världens länder förband sig att arbeta för att begränsa den globala temperaturökningen till långt under 2 grader, med sikte på 1,5 grader. Men för att klara målet om 1,5 grader måste de globala nettoutsläppen nästan halveras redan till år 2030 (jämfört med 2010 års nivå) för att sedan komma ner till noll vid år 2050.

Trots detta är budskapet från forskare, media och näringsliv detsamma: “Det finns hopp!” Varför är det då så viktigt att vi inte förlorar hoppet?

Sedan lång tid tillbaka visar forskningen att larmrapporter, hotbilder och svältande isbjörnar tenderar att passivisera människor. Att visa på lösningar är en viktig del i att peppa oss till förändring av våra beteenden. Framförallt är en hoppfull berättelse ett pedagogiskt grepp som möjliggör för oss att fokusera på framtiden - eftersom vi tror att den fortfarande är något att ha.

Så vad händer när världen vi lever i och världen vi hoppas på rör sig längre och längre bort ifrån varandra? När hoppet får oss att se glaset som halvfullt även om det ligger i tusen bitar på golvet? Hoppet riskerar då att förvandlas till önsketänkande och, i värsta fall, förnekelse. Att beskriva klimatfrågan som ett problem som vi med självklarhet kommer att lösa, samtidigt som vi är långt ifrån de åtgärder som krävs för att nå våra uppsatta klimatmål, skapar "kognitiv dissonans".

När vi beskriver ett hoppfullt förhållningssätt som en förutsättning för att bemöta klimatförändringarna riskerar vi också att skuldbelägga de som har svårt att uppbringa de “rätta” positiva känslorna. Vem vill sabba festen genom att lägga fram teorier kring den potentiella samhälleliga kollapsen? Detta reducerar klimatkrisen - en enorm strukturell utmaning - till ett individuellt problem som på sikt riskerar att leda till politisk apati. Systemförändring ersätts med källsortering. Aktiva medborgare ersätts av medvetna konsumenter. Frågan är om det räcker hela vägen.

Men kanske behöver vi inte rädas mörkret. Genom historien ser vi tvärtom att känslor såsom rädsla eller ilska har utgjort en kreativ kraft som byggt social sammanhållning i krigs- och kristider. Gretas uppmaning till panik kanske inte är det bästa tillståndet för långvarig förändring, men en sund dos oro kan fungera som en mobiliserande kraft. Vi behöver inte heller frukta att mindre hopp automatiskt leder till mindre handlingskraft. Oavsett om jag hör till team »Vi kommer att klara detta» eller team »Vi kommer alla att dö i ett brinnande inferno», så kan jag dra en bekväm slutsats att det inte spelar någon roll vad jag gör som enskild person. Hopp och hopplöshet kan alltså ses som två sidor av samma mynt, som båda kan vara lika ineffektiva sätt att skapa förändring.

"Genom att se bortom hopp/hopplöshet-narrativet kan vi istället upptäcka ett helt annat mynt: frihet"

Genom att se bortom hopp/hopplöshet-narrativet kan vi istället upptäcka ett helt annat mynt: frihet. Att genuint överväga ett scenario där vi bommar klimatmålen och där våra barnbarn ska överleva på en planet härjad av naturkatastrofer och extremväder kan kännas övermäktigt. Men det kan också skapa ett fokus som sorterar bort alla distraktioner och oväsentligheter till förmån för verklig handling. Alla som någon gång har haft en deadline kan vittna om att ju mer utmätt tiden upplevs, desto mer koncentrerade tycks vi bli. Det är som att vi ser allting i ett skarpare ljus. I detta ljus kan vi släppa taget om det gamla och istället bjuda in något nytt: möjligheten att fundera på vad som verkligen skapar mening och förändring.

När vi alla börjar leva mer i enlighet med våra innersta önskningar och värderingar kan stordåd ske. Vad det innebär ur ett klimatperspektiv är olika för alla: vissa startar bolag, vissa börjar odla, vissa ger sig in i politiken. Alla behövs för att skapa den förändring vi vill se. Men det kräver att vi är modiga och enträgna nog att utmana rådande narrativ. Den största utmaningen kommer troligtvis att handla om att hålla två tankar i huvudet samtidigt: Att se sanningen i vitögat, samtidigt som vi bibehåller ett intresse för framtiden. Att acceptera det oundvikliga, samtidigt som vi gör allt vi kan för att minimera de negativa effekterna av klimatkrisen.

Vi lever i en oerhört spännande tid där varje enskilt beslut som vi fattar har betydelse för våra förutsättningar att leva och överleva på den här enda planeten. Vi behöver fortfarande hopp, men frågan är vad vi vill hoppas på. Det är det vi måste lista ut tillsammans.

Denna krönika har tidigare publicerats i tidningen Sans (december 2019)